Oktober: En gång för länge sedan..

Det var ett tag sedan jag skrev ett nytt inlägg till bloggen. Varför? Jag har haft olika känslor inför mitt fortsatta skrivande, det har bitvis känts som att det har varit så mycket 'runt omkring mig' då jag bestämde mig för att inte fortsätta, men det finns andra saker som varit mer känsliga, speciellt när det varit från nära håll...

Det är så mycket avundsjuka.

Jag blir så förvånad över att vissa tror att det är så lätt att 'få' vad vi gör.

Ja, jag skriver ”få” medvetet då det är så man tror sig ha luskat ut vår resa hit ner, och att det varit på en räkmacka hela vägen.

Jag vet att Robban känt av det samma och vi båda känner att, med tanke på allt det man vet om oss två och våra planer, drömmar och det vi avsagt oss, Borde man tänka annorlunda? Kanske det inte är avundsjuka?

Kanske det bara är svårt att ha förståelse?

Som om att vi 'lämnat' alla människor och på så sätt är det vårt 'ansvar' att hålla kontakt?

-Det är Vi två som valt att lämna dom!

En konstig känsla när det istället borde vara fyllt av delad glädje och en framtidsinsikt om att Vi alla har möjlighet att ta de steg vi drömmer om?

Vi själva har varit med om när andra kunnat förverkligat sina drömmar, och vi har varit klara över vad det 'kostar', speciellt i form av saker man avsäger sig.

Men man tror aldrig att andra skulle avsäga sig kontakten, och i många fall även vänskap.

Det gör att vi helt enkelt väljer att avstå ifrån att hålla kontakt med en del, beslut vi båda har tagit, Och med facit i hand så har det faktiskt bara varit positivt.

En av våra uppoffringar - Att sälja sommarstugan. Här hade jag alla mina älsklingar till granne...

Att vara ifrån varandra som vi är kostar både tid och pengar. Med betoning på 'Tid', vilken vi aldrig vare sig får tillbaka eller kan skruva tillbaka.

Mycket skulle visa sig vara tron om att de som var nära mig under mina månader i Sverige skulle förstå, de gav mig ofta intrycket av det nämligen.

Men det var lika ofta dessa som var orsaken till ytterligare tid som gick åt. Tid jag och Robban kunde fördelat mycket bättre när vi var ifrån varandra. Och det mest trista i allt är att det mest kom retroaktivt, det vill säga att jag fick höra detta när jag lämnat Sverige med jobb, familj och allt som detta innebar.

Vad jag har fått höra är att;

”- Hon bara ligger på playan och jobbar så lite, varför ska hon få ett jobb?”.

Och jag vill bara tala om för dom att –Inget är lätt, men jag har gjort det jag drömde om, och jag betalade för det helt själv, med min tid och egen vilja.

Jag hade inga rika föräldrar som betalade för mina mål i livet, och jag fick lära mig tidigt att de val jag gör själv kommer så småningom att ställa krav tillbaka. Vi två gör detta fortfarande tillsammans, jag är helt ensam med min kärlek.

Nog om det.

Samma Mia

En gång i tiden var jag också en liten tös som älskade att resa.

Mina föräldrar reste med oss varje år och det var så roligt att möta olika sätt att leva, och därav blev jag så förälskad i just Grekland och grekernas sätt att se på livet.

Min dröm började redan då.

”- När jag blir stor så ska jag flytta till Grekland..”.

Och så blev det.

Men resan började tidigare i början på 80-talet, då jag tjatade på mina föräldrar att jag ville åka till Rhodos och jobba på hotell 'Flora' som låg på October street 28, och så blev det.

Det var en härlig upplevelse och jag arbetade hemma i Sverige på Volvo Personvagnar i ”TB måleriet” nere på bandet, Och sen bar det iväg till Rhodos så fort jag jobbat klart, så det blev cirka 50/50 vilket kändes helt underbart!

Och många turer blev det, nästan hela sju(7) år totalt!

Sedan dess så var det bara Grekland i mina tankar och kolla hur allt blev, hur ödet ville 'mer'.

Träffade kärleken, som ville samma som jag – Snacka om en fullträff på 'kärleks lotto'.

Det kommer bli tufft att avstå från min veranda - Älskar min veranda, och mitt kaffe här ute...

Oktober hela vägen..

Så hur är det hos oss här i Cowboy landet?

-Hur bra som helst.

Sommaren har varit varm och skön och jag njuter lika mycket som innan av allt som finns här.

Har badat med tanterna i byn, de är så gulliga. Robban har döpt dom (eller oss) till 'Bad Maffian'.

Jag skojar mycket och ofta med dem, och jag är någon ny glad som reser och inte är här hela tiden. Så fort det kommer någon i sällskapet som kan engelska så blir jag utfrågad om allt som har hänt i mitt liv och hur det är i Sverige och då lyssnar de som småbarn, nästan som om jag berättade en spännande saga.

Längtar tills vi slipper lämna varandra och kan få en vardag här som varar mer än ett par månader i taget. Jag är hellre fattig och klarar oss på lite pengar och lever i nuet, även om 'dom'(pengar) är ett måste.

Är alltid full av idéer och har alltid nya mål, vilket jag måste ha för att må bra.

Att fortsätta 'drömma' är ingenting för mig – Jag måste göra det som jag tycker är viktigt för mig. Detta är inget nytt för mig, och jag har kämpat för att få se mitt älskade Grekland igen under halva mitt liv, så det är mitt öde och denna dröm är helt enkelt 'en del av Mia'.

En av många 'belöningar' - Att följa med Robban in till kontoret...

Passar på att shoppa och vandra runt i stan eller om det är leverans jag följer med på så blir det upptäcktsfärd...

Men visst är det så att man i allt måste ha en ”belöning”, något som sporrar till att fortsätta.

Absolut är Robban och vår familj här nere allt idag, och inget jag skulle vilja klara mig utan.

Mitt nästa mål är att jag ser mållinjen där framme närma sig, och det är belöning nog.

Så nu ska jag berätta för er vad jag tänker, eller hur jag tänker.

Eftersom de flesta vet att jag älskar djur har jag tänkt mycket på olika sätt att kunna vara där för djuren som behöver oss.

En slags 'moment 22', speciellt när vår vardag är som den är.

Jag vet att jag inte kan ha ett Shelter för hemlösa djur, för det kostar pengar och kräver plats, Så den biten har fått fortsätta vara en dröm, men en dag så, kanske? Vem vet.

Jag måste ha djur runt omkring mig, det är bara så.

Under hela mitt liv har jag ständigt haft djur omkring mig, allt ifrån Katter, hundar, hamstrar, illrar, fåglar... Ja allt du kan tänka dig. Och inte sällan samtidigt dessutom!

Både jag och Robban älskar djur så det är en del av vår vardag även idag här nere.

Jag vet att jag är duktig på akvariefiskar, så min dröm är att föda upp fisk som jag ska sälja.

Vad det blir får vi se? Har redan ett akvarium som jag är så stolt över.

Det är så roligt att se små baby fiskar bli stora och vackra som sedan ska hem till någon familj som kommer att uppskatta det vackra i akvariet.

Nya planer såklart! Så det kommer ni se mer av framöver, det lovar jag.

En dröm till? Att kunna syssla med Akvariefiskar?...

...Sälja mina egna fiskar, med kvalité och garanti!

När jag går i pension då kommer vi (kanske) flytta närmare stan, som är närmare Robban.

Då kan jag kan gå till honom och ta en fika eller en lunch, och det hade varit något eller hur?Det kommer bli så härligt att få vara tillsammans med Robban varje dag och mysa och göra saker som vardagen har att erbjuda. Kanske jobba på helger någonstans det hade varit kul att träffa turister och prata om Sverige, för jag är ju dock svensk.

Jag ser fram emot att gå i pension, nu har jag jobbat så länge i vården.

Vill ta hand om mig själv, och bara vara Mia. Känna hur Mia är i sin vardag.

Njuta av allt jag gör detta för – Att få den vardagen jag alltid drömt och kämpat för.

Att få känna att jag inte ska åka iväg igen snart, och få bort den obehagliga känslan av att ständigt leva i en resväska. För så är det.

Man vet att den sabla resväskan snart ska packas igen, och då mår man så kasst igen över att lämna Robban, vovvarna och inte minst min egna vardag jag precis vant mig vid.

En omedveten stress som sakta kryper på en utan att man är beredd.

Som får en nedstämd och gör att man liksom 'tappar' motivationen, även om jag är medveten om att allt är planerat och snart ska jag få slippa.

Min tid här hemma har varit skön och har gett mig kraft för nästa resa till Göteborg.

Längtar redan tillbaka till Robban och mitt liv här, innan jag ens har åkt.

Att jag tappat en del av skrivandet är helt sant, en sanning jag tycker är trist, speciellt när Robban skriver och har mycket han vill dela med sig av. Naturligtvis även jag.

Men jag väljer att låta Robban ha den delen så ägnar jag mig åt att dela med mig av min del av vår vardag via honom, så blir det liksom ”hela vår vardag” som kommer fram ändå.

Mina nya planer?

Ja, det är att planera inför resan till Sverige och jobba.

Det bästa av allt är att jag ska få vara med min mamma igen, det är det absolut bästa! Saknar henne såklart! Och även om tekniken gör att vi kan hålla kontakt är det inte samma sak som att kunna hålla om varandra när man vill. Jag är en 'kramig' person och vill gärna vara nära de jag älskar.

Att vara ifrån Robban och mina djur är enormt påfrestande och det är det jag mest av allt försöker stänga av just nu.

Det mesta, när man är ifrån varandra i längre perioder, handlar om att ta tillvara på tillfällen. Och detta innebär ofta att planera tillsammans och att alltid vara där för varandra, med samma tankar och planer inför nästa gång vi ska få ses igen.

Inför nästa gång har jag nu redan förberett planerna hemma i Kalo Nero, och det blir fortsatt tema med mina fiskar, och med nya spännande projekt.

Det blir att köra utflykter med moppen och utforska, även när Robban inte är hemma.

Så den biten ska bli skönt att ha i tankarna när hemlängtan blir allt för tuff.

Sen så är ju Robban där såklart! - Alltid!

Att han hinner med alla sina planer och våra gemensamma projekt, utan att stressa för mycket?

Han har alltid någon 'överraskning' när jag kommer hem, och det kan vara allt ifrån nya möbler till nya saker jag önskat mig. Han hittar alltid nya platser vi ska besöka eller nya stränder vi ska testa.

Mest ska jag sakna hans kramar.

Ni undrar kanske hur man klarar av den 'fysiska' påfrestningen?

Att inte vara nära den man älskar under så lång tid, och samtidigt se framåt?

Om svartsjukan som gärna nästlar sig in i en vardag som vår?

Det kanske är något jag skriver om i mitt nästa inlägg? För den biten är minst lika tuff och svår som allt annat i vår vardag, som just nu ska bli omkastad igen.

Nu ska jag och Robban ha mys och bara ägna oss åt varandra.

Ni får ha det så gott och jag hoppas på att ha ett nytt inlägg klart snart igen.

-På Återseende!

/Mia

Sista orden för detta inlägget:

För er som gärna vill fortsätta integrera med oss, rekommenderar vi att titta in hos oss på vår ”hemma”-facebooksida, här delar vi med oss från lite av vår vardag som inte hamnar i blogg eller i text och är helt separerad från bloggen - Enkelbiljettkreta.se

Ni hittar Mia & Robbans Place här.

Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.

Ha det gott på er!

Var rädda om er, det finns bara en av dig.

Simma lugnt där ute i livets ocean!

På återseende!