Oktober: 'Mållinjen' Hägrar i Horisonten...
- 21 okt. 2024
- 9 min läsning
Vi såg fram emot att få spendera lite tid med varandra innan det var dags igen.
Och trots att jag tagit ledigt i tre dagar gick detta så fort att vi knappt hann göra något av allt vi sett fram emot. Men så är det, och vi (jag) blir lika tagna på bar gärning som alltid...
Årets trista dagar närmade sig hastigt
Mycket av det som väntar inför Mia's resa till Sverige är att mentalt vara 'klar',
Att liksom kunna ställa in sig på att – Detta ska bli bra och det är till för något nyttigt!
Och visst, det är alltid lika lätt att spänna upp sig och säga;
”-Äsch! Det har vi vant oss vid nu.”
Men det är inte hela sanningen, eller i varje fall inte medvetet.
I år är det jag som är bromsklossen mot att få denna återkommande rutin att smidigt fortgå.
Men låt oss inte gå händelser i förväg...
Senaste tre dagarna har jag vaknat på soffan.
Bestämmer mig för att stanna kvar och se en film när Mia ska gå och lägga sig.
Mia förbereder kaffekokaren innan hon lägger sig, så när jag går upp strax innan 06:30 så slipper jag stå med det på morgonen. Men jag tror nog mest det handlar om att jag inte ska väcka henne med allt ”skrammel” i köket.
Skönt är det i varje fall, och jag hinner vakna också.
På tal om att 'vakna', Minns en sak min Mormor fick lärt mig som ung:
”-Det räcker inte med att stiga upp – Man ska vakna också!”.
Skrattar hjärtligt varje gång jag säger detta till folk omkring mig.
Men så är det, speciellt skillnaden mellan mig och Mia där jag behöver 15 minuter och Mia behöver cirka 3,5 timme för att 'vakna', Skämt åsido.
Har vaknat upp cirka en timme innan jag ska gå upp, så sett är ju allt okej då jag ändå ska gå upp. Jag har absolut inga minnen av vad jag drömmer heller, mest korta 'tidsramar' där jag minns situationer och även platser, Vilket måste vara ur drömmen?
Har sneglat på Mia lite till och från under dom senaste kvällarna, då jag inser att - snart sitter hon inte här längre, och jag kommer sitta här ensam och minnas 'bilder' ur minnet när hon satt precis här för inte så länge sedan.
Lika viktig som mitt morgonkaffe är alla mina ”morgondofter”(?).
Och morgondofter är specifikt sånt jag till exempel får när jag känner Mia's doft - hennes hårschampo när vi kramar om varandra vid kaffekokaren.
Det kan vara doften av kaffet i koppen och blommornas mix med den fuktiga jorden från morgondaggen – Allt kan harmonisera och skapa underbara doftpaletter.
Viktigast av allt är att dessa doftpaletter även skapar en 'bild' av det jag ibland dagdrömt om, det kan vara platser jag och Mia besökt där specifika minnen gärna gör sig påminda.
Men det kan lika gärna vara unika dofter där jag själv känner igen mig.
Kreta har många såna jag näst intill dagligen måste känna av, det är dessutom säsongsbetonat.
Höstens fukt får jorden här att dofta så underbart, sommarens inträde här skapar doftpaletter med alla blommor och växter som vilat klart och nu ska locka.
Vinterns dofter genom byn där man eldar med olivträd skapar en specifik doft som påminner om barndom men även om matlagning utomhus.
Sommarens torra dofter av örter där cikadornas spel ramar in öns unika signum så galant.
Människor som besöker Kreta och klagar på cikadornas läten förstår inte det unika i cikadans livscykel, eller hur nära Kreta detta 'oljud' faktiskt står sig i jämförelse mot andra 'skadedjur'.
Med sina liv under jord i sju år innan man som nymf klättrar upp ovan jord och spenderar natten till att kläckas och för att få para sig, lägga sina ägg och sedan dö några få dagar senare.
Ni har en otroligt vacker kortfilms presentation om Cicadan här:
Jag vet inte varför, men jag är 'stingslig' som bara den just nu.
Kanske det är att Mia ska åka och oron över vad som väntar? Men jag får dåligt samvete i samma sekund jag lastar av en onödig kommentar till henne, samtidigt som jag känner mig oerhört 'ensam' trots att hon fortfarande är här, hur går det ihop?
Ofta pratar vi om all den ”onödiga” tiden vi förlorar när vi är ifrån varandra, som blir när man lever så som vi gör. Men vi är såklart medvetna om dess nödvändighet.
En slags objekt vi två får lov att tycka illa om?
"Tid känns så oviktigt när man står mitt uppe i vardagens bestyr som ska avklaras, då är tid något som sitter på armleden, finns på displayen eller hänger på väggen..."
Omedvetet har jag börjat samla på mig nya 'projekt' inför hösten och kommande kamp mot tristess och ensamheten. Visserligen är det mycket som måste göras ändå, men jag skyller det på att jag inte hunnit förr och låtit det bero. Men innerst inne - i hjärtat vet jag att det handlar om en slags sorg jag skyddar mig från, en slags förlust jag inte kan rå på.
Men oavsett mitt och Mia's välmående, så går tiden framåt och vi båda vet att detta är i sluttampen på vår ”gamla” resa, där vår nya och helt gemensamma snart börjar.
Vi ser mållinjen där framme och det är långt tillbaka till 'Start' idag, vilket sporrar oss ännu mera.
Tid känns så oviktigt när man står mitt uppe i vardagens bestyr som ska avklaras, då är tid något som sitter på armleden, finns på displayen eller hänger på väggen men är trots allt inget man lägger mer notis om mer än så.
Sluttampen i Cowboyland?
Då landade ”dagen” så i lilla Kalo Nero.
Mia hade varit vaken hela natten och väckte mig ifall jag skulle ta en dusch innan det var dags att köra till Heraklion?
Väl uppe tog vi våra kaffemuggar och gick ut med hundarna tillsammans, -Sista gången tillsammans här ute på verandan, tänkte jag, samtidigt jag såg på hundarnas viftande svansar när dom överlyckliga fick vara med oss.
Jag drack Mia's morgonkaffe sakta, och njöt för varje sipp, medveten om att jag inom bara några timmar till kommer brygga mitt egna morgonkaffe i minst 6 till 8 månader.
Jag har inte kunnat släppa Mia' mat här hemma, och även om vi varit lediga i tre dagar har jag bett henne om lagad mat här hemma. Fast jag ville att vi skulle gå ut och äta dessa sista dagarna.
Mia vet att jag älskar hennes mat och vill såklart lika mycket som jag att Jag ska må bra.
Hon har lagat mat jag varit sugen på och jag har ätit med största nöje och svalt 'klumpen' i magen som följt med dessa tallrikarna. Väl införstådd med att dessa dagar snart är över.
Nu i efterhand känner jag att det var absolut bästa tänket då vi båda hunnit prata om saker vi annars inte hunnit med kanske? Och så har vi fått spendera mer tid hemma, inte ute.
Naturligtvis var det gråt varvat med skratt här hemma den sista morgonen, dom tre dagarna har varit nyttiga och vi har fått klart med vad vi ska göra och vilka våra nya mål för både kommande höst och vinter är, såväl som för kommande år - 2025.
I planerna ingår att snart slippa pendla och inte minst - Så väntar en helt ny vardag bakom krönet! Men än så är det inte över, och Mia inte bara längtar - Hon lever för detta ögonblick!
Mia ville gå sista biten ner till vägen.
Jag körde en stund senare och hämtade upp henne.
Jag förstod att hon ville 'ta in' det sista i varje känsla och i varje ögonblick.
Denna resan var under förmiddagen och planet skulle lyfta strax innan 13:00 lokal Kreta tid.
Det var skillnad från annars då vi kör mitt i natten och allt utanför rutan är kolsvart, nu var det en skön dag med sol och Mia fick sköna 'bilder' med sig på planet idag.
Framme hos flygplatsen stannar jag vid 'Ankommande' parkeringen och bara till att gå fem meter in till incheckningen.
I dag var det mycket folk och vi hade mest kul åt alla som stressar febrilt och måste tränga sig före i köerna. Speciellt verkade det vara en hel del alkohol bland hemresenärerna då 'doften' stod på sig i kön fram till incheckningen.
Trots att känslor spelar 'pingpong' och att man gått omkring med en stor isklump i magen hela dagen, var det skönt att få spendera lite tid på flygplatsen.
Vi brukar vara där lite tidigare och ha en fika strax utanför Ankommande, på bänkarna.
Idag skippade vi detta och myste den korta tid som var kvar innan det var dags för Mia att gå till sin avgångs gate, och vi kände oss både spända såväl som taggade inför kommande tidsram där vi nu kan se 'mållinjen' hägra.
Vi pratade om annat än ”mållinjen” också, Om alla nya möjligheter och fördelar det har med sig för oss. Men även saker som helt kommer ställa om vår vardag och i princip betyda att vi kommer 'söka ny mark'. Dessa planer delar vi med oss av senare, och planerna är bara positiva och kommer vara perfekta för oss under kommande år.
Detta kommer avlasta oss enormt mycket och skapa en annan trygghet vi inte haft innan, trots att det varit både kriser och kaos om vartannat.
För oss två innebär detta året och nästkommande att vi går in i ett ”nytt steg” i vår vardag här nere.
Så, avslutningsvis var denna gångens 'farväl' annorlunda och bar med sig hopp och ny insikt i om hur mycket vi kan påverka vår egna vardag.
Trots att det fortfarande kräver nått futtigt år av oss, kommer vi ha tillbaka så mycket mer.
För denna gången kändes det skönt att släppa iväg Mia till Sverige, och med hennes styrka kommer det gå hur bra som helst.
Första bilden från ny vardag
Jodå, det tar sig och går snabbt att anpassa sig till den nya vardagen.
Mia har ännu inte börjat jobba och mjuklandar med sin mamma hemma i Göteborg.
Mia berättar i våra kvällssamtal att dom redan hunnit mysa och ha filmkvällar, Det har blivit goda middagar och även en och annan Räkmacka har ätits.
Mia har plockat på sig lite saker att skicka ner till mig redan, vilket ska bli både gott och något att se fram emot. På önskelistan finns bland annat – Kalles kaviar, Gott & Blandat, samt Matjessill.
Ska bli spännande!
Har själv börjat plocka ihop lite att skicka till Mia och hennes Mamma, och eftersom båda är glada i sötsaker blir det såklart enklare att välja ut lämpliga snacks.
Jag vet att Mia gärna vill ha kryddor och egna plockade och torkade örter (oregano, timjan mfl.). Både jag och Mia är tokiga i grytor, speciellt med lite udda ingredienser (och även utan kött).
Här på Kreta är det vanligt med bönor och linser och det finns en hel uppsjö med olika varianter att hitta, speciellt om man besöker torg och deras lokala grönsaksstånd med härligheter.
Min favorit gryta (eller 'soppa') är Φακές, eller ”Fakes” [fack-ess] på bruna linser med skal på som jag kokar tjock (fast), det ger en rik smak och härlig konsistens.
Många kokar upp grytan med morötterna men jag river morötterna och har ner strax innan jag ska äta, så blir det även lite 'tugg motstånd'. Enligt egen smak och tycke så klart.
*Peew Peew på Klubben(?)
Skytteklubben hade säsongstävling med säsongsavslut och det serverades pricksäkra träffar såväl som gott från grillen som träffade mitt i prick! ”.
-En dag till som gått”, tänkte jag när jag satte mig i bilen hemåt.
Planerna flög runt i skallen som ett virrvarr av allt ifrån 'Middags val till Filmkvälls tema', allt såklart utmärkta sätt att inte känna saknaden och tomheten som strax skulle göra entré.
I år har Mia sett till att jag har Fiskarna att ta hand om också, så helt stilla är det inte där hemma, Och hundarna ylar febrilt när jag rullar dom sista metrarna fram till huset.
När jag vrider om nyckeln i dörrlåset hör jag hur dom fyrbenta saknat mig så att man nästan skriker. Jag känner mig saknad och planerar genast resten av kvällen där det först blir till att starta middagen, sen blir det – dom Fyrbenta, Fiskarna och Filmkväll.
Allt var uppbyggt för skön harmoni med nya sinnebilder och ny stämning – Jag har kontroll!
-Robban! Styr upp denna skiten nu, och se till att se framåt nu, tänkte jag.
Men som vanligt när man öppnar ytterdörren träffas man av den tomma ensamhet som gömmer sig härinne...
-Fan ta denna jävla väntan i ensamhet!
Musik i Fokus:
Sista orden för detta inlägget:
För er som gärna vill fortsätta integrera med oss, rekommenderar vi att titta in hos oss på vår ”hemma”-facebooksida, här delar vi med oss från lite av vår vardag som inte hamnar i blogg eller i text och är helt separerad från bloggen - Enkelbiljettkreta.se
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Ha det gott på er!
Var rädda om er, det finns bara en av dig.
Simma lugnt där ute i livets ocean!
På återseende & Goa hälsningar!
/Robban & Mia
Kommentarer