Augusti: Ett liv i ständig 'Limbo' – Analys av Startskott & Beslut
- 7 aug. 2024
- 16 min läsning
En djupare 'del-analys' av det som egentligen låg som grund för mitt startskott, vilket ställde mig närmare i beslut - Att ta klivet närmare mot mitt (vårt) helt livsomställande val. Om vilken slags person som tar såna här beslut? Om det som fick vänta och om det som fick bero, Men även allt det som fortfarande finns där i ett slags 'limbo'...
Hur ska jag bättre beskriva en skön dag i lilla Kalo Nero?
Den är inte mycket annorlunda än i Mackan, såklart inte. Men här är det lite mer....”landet” över det hela. Visst är Makry Gialos en liten och härlig by med allt man kan tänkas behöva, men bara en liten bit utanför har man allt det, Plus lite till.
Och det är helt gratis.
Det man upptäcker ganska fort är själva vardagens 'essens', Vilken händer vare sig det är Storm, Ösregn eller gassande Sol med 45 plusgrader ute – Hela byn lever som i en stor Myrstack, Och allt sker centralt som om alla är en enda organism vilken styr över byn?
Nåja, Låt oss prata om Mackan och allt den betyder för oss som älskar denna lilla pärla.
Under veckan har det hänt lite grann, Och det är kanske mest skvaller som nått utanför byn?
Ni som läste mitt senaste inlägg kring mina tankar om den 'Nya Charterturisten', kanske undrar om det är ett återkommande tema i bloggen? Nej, det är det inte.
Jag behövde helt enkelt 'vädra ut' lite och få rensat luften och tanken lite.
Efter hela denna resan vi gjort och den del av resan som återstår för oss innan vi helt kan slå rot, finns det inget att återgå till, Och det gör att man är alert över små förändringar i vardagen.
Man blir på helspänn över saker som berör ekonomin eller saker som påverkar vår tid tillsammans.
Man lär sig bli uppmärksam och kanske lyssna med 'halva örat' till skvaller?
Som man säger här nere:
”– I mycket skvaller finns det alltid litet uns av sanning”,
Snicki-Snacki'
Härom dagen när jag satt på jobbet 'surrade' det till i min telefon som låg på skrivbordet.
När jag kollade vem som skickat meddelande såg jag att min vän Dimi skickat ett väldigt kort men välriktat meddelande som kändes mer ovanligt än annars:
”– Möt mig efter jobb! Viktigt! måste berätta...”
Visserligen har Dimi en tendens att skicka, som jag kallar det – ”TikTok-Chattande”, Där man skriver en mening och skickar för att en sekund senare skicka en mening till.
Blir vansinnig när det konstant Plingar i luren! – Ingen är så upptagen att man inte kan skriva hela meddelanden i ett, Och helst ett 'helt' meddelande utan att dela upp det.
Ibland känns det som att man löser en oändlig Rebus..
Jag har Aviseringar aktiverat i luren då Mia är ensam i huset hela dagarna och det kan vara så att det är akut – Gud förbudet! Men man vet aldrig och det är just därför.
Men nu var det endast detta meddelande – Fåordigt men med ett allvar i betoningen (tyckte jag).
Och det följdes inte upp av fler korta ord eller femtioelva video-klipp på roliga människor som klantar till det. Någon enstaka är ju alltid kul.
Jag får nämligen en hel uppsjö av sånt på Instagram och i Messenger, Och om jag skulle kolla igenom alla klipp man skickar under dagen, hade jag spenderat halva dagen med att glo i en lur.
Svarar honom med ett kort ”OK” och skriver därefter:
”-Möts på Revans Bar 17:00”.
Efter jobbet kör jag in på Revans Bar och ser om jag kan se honom sitta där, men icke!
Naturligtvis har Dimi inte samma syn på punktlighet som vi skandinaver har, utan han har samma inbyggda 'klocka' som övriga greker, och den går efter GMT tid, närmare bestämt:
–”Greek Maybe Time”.
Något man själv omedvetet anammar efter några år här.
Beställer in en pilsner och får in lite nötter att pilla med så länge och fördriva väntetiden med, när Dimi kliver in genom dörren cirka 15 minuter senare, vilket måste benämnas vara en bragd då det normalt innebär två samtal till honom innan han fått på sig ytterskorna.
Nu stod han här i dörröppningen, andfådd och lite blek...
Han drar ut stolen vid bordet och tar av sig sin axelväska och hinner knappt sätta sig innan han klämmer ur sig ett halv förvirrat: -Ska ni Flytta?
Vänta?! Vad? Vad säger karln? Ska vi flytta?
När han fått sätta sig ner och beställt en pilsner han också, fortsätter han sin fråga.
Det visar sig att jag för en tid sedan frågat en vän som är mäklare om det finns någon ledig lägenhet att hyra en månad eller två i Mackan eller i närheten?
Det är till min bror och släkt som kanske kommer på besök samtidigt, och vi har inte plats för alla hemma hos oss för alla.
Mäklaren i sin tur har väl frågat någon som fått reda på att det är jag (och Mia) som frågat, och på så sätt dragit egna paralleller till att vi nu letar annan bostad, vilket såklart inte är fallet.
Jag lugnar Dimi och berättar hela situationen när han blir förbannad över allt skitsnack som sprids med djungeltelegraf. Vi båda beslutar oss för att låta 'ryktet' fortsätta, så får vi se vem som nappar på ”snacket”, och mycket väl..
Några dagar senare stoppar ”hönstanten” mig innan jag hinner svänga av på grusvägen ner mot oss. Och hon frågar om jag och Mia ska flytta? Om varför vi inte trivs i byn och massa annat.
-Jaså? Undrar jag, helt 'ovetandes'.
-Vem har sagt det? Undrar jag tillbaka.
Hon skruvar lite på sig och kläcker sen ur sig att det har hon hört ifrån markägaren sidan om oss.
Och det ska noteras att han bor i Aten, så snacket har spridits fort!
Jag fortsätter lugna henne om att vi inte alls ska en centimeter härifrån alls, och att jag och Mia älskar denna plats – Vårt lilla ”paradis”, och hon pustar ut lite lätt, säkert underlättad då hon gillar Mia mer än sin egna dotter, känns det som.
Att det bara är 'Snicki-Snacki' (malakies) och inget att bry sig om.
Jag trampar igång ankan som genast ryter till med alla sina stressade 'ekorrar' (hästkrafter som inte finns), när Hönstanten hindrar mig ifrån att köra iväg och ber mig vänta.
Hon gungar iväg med sin gångstil som jag kallar för ”YiaYia Shuffle”, och efter en minut återkommer hon med en påse fylld till bredden med nyvärpta hönsägg.
...Å andra sidan.
Tusan vet om det inte skulle vara intressant och se sig om vad som finns där ute?
Jag håller på att sammanställa en del till bloggen, om själva kostnader i området kontra utvecklingen i området mellan 2005 till 2025.
Sett till levnadsstandard och prisökningar, blir det en intressant 'rapport' som kommer göra framtida intresserade en tjänst i sin kalkyl över området, och vem vet om jag och Mia inte kanske skulle se över situationen nån annanstans?
Kanske i Rethymno? Eller i Heraklion? Varför inte Spanien...
Jag kom genast på den brinnande känslan i magen, som berättade att – ”I helvete heller!
Att jag och Mia avbryter detta nu! Vi har allt att förlora och inget att återgå till...”, Det fanns helt enkelt ingen annan utväg än att fortsätta.
-Robban, Sluta nu! Du är 'här', Där du tillhör, slå rot och släpp det...
Orden tynar sakta bort ur tanken, som ett eko mellan bergsväggarna, och jag inser lika fort att detta är vad vi vill, och detta är exakt den plats vi valt för att leva det liv vi drömt om.
Så ska det bli...
Barnbarn i 'Limbo'
Lite saker med mer 'privat' karaktär, Sånt jag och Mia normalt lämnar utanför bloggen.
Om våra familjeband och våra Barn och Barnbarn som bor i Sverige, Och visst nämner jag ofta mina tre bröder eller barnbarnen som hastigast i inläggen då och då, Men det blir inte mer än så och aldrig av någon mer privat karaktär eller innehåll – Helt medvetet, såklart.
-Så, varför nu? Undrar ni kanske?
Det blir definitivt ingen följetång, och definitivt inget mer än allmänt om familjens eskapader och roliga nyheter. En familj är en organism som bäst fungerar intakt, och så vill vi att det ska förbli, därför väljer vi att sparsamt dela med oss av den vardagen jag (vi båda) som utvandrad har med familjen, samt att vi lever i två helt olika vardagar.
Ibland händer det roliga och positiva saker man helt enkelt måste få dela med sig av, och det är just sådana saker som hamnar här i text, och stundvis kanske även i bild?
"-Är du min mammas riktiga Pappa? -Ja, det är jag, helt rätt! -Varför är du så gammal?..."
Stundvis när tankarna på barnen stannar kvar i mitt hjärta, känns det som att barnbarnen är äldre än vad dom är, och att jag tappat dyrbar tid jag aldrig kan få tillbaka?
Man har lagt föräldraskapet åt sidan och kanske mest avvaktat att tänka på det?
Helt medveten om att ett föräldraskap aldrig kan försvinna eller helt låta sig 'tonas ut', naturligtvis.
Man har alltid kvar en tanke på att – En dag kan barnbarnen och min väg komma till att korsas, och då har dom lika stor rätt att ställa frågor.
Frågor jag och barnen senare aldrig tog, eller ansåg allt för känsliga för att ta upp?
För, om sanningen ska fram – Min sanning, kanske det är en slags 'försvarsmekanism' som lade sig latent, och skapade ett tomrum där jag slapp känna eller tänka på det som är uppenbart – Att mina barnbarn är lika viktiga för mig som allt annat i vardagen.
Mitt förhållande till det 'uppdraget' som morfar eller farfar, har ingen annan med att göra och det är endast jag själv som står ansvarig.
Och även om andra inte förstår, så är det vissa aspekter som gör att jag kan vara här nu.
En känsla jag haft länge och kanske inte självklart alltid har delat med mig av till barnen.
Att avstånd inte betyder att man inte kan acceptera att - den tid som finns idag - Måste man göra det bästa av och försöka utav bara fan!
Att övertyga om rätt eller fel är irrelevant idag.
Att barn inte gör vad vuxna säger, utan gör vad vuxna gör.
Att släppa uppfostran i vuxen ålder och se till nutid istället.
Det är inte mina barnbarns ansvar att leta efter en okänd bild av mig,
– Att ge dom en äkta bild av mig, är mitt ansvar.
Dom är för unga för att kunna skapa sig en bild av Mamma och Pappas ”andra förälder” som försvann ur deras egna föräldrars liv. Och det är inte mer än rättvist att vi vuxna låter barnbarn själv få ett alternativ och själv få bestämma med oss närvarande.
En dag tar man ändå trots allt sina egna beslut, och om Morfar/Farfar ingår i deras vardag är upp till dom själv att avgöra, och inte upp till mig eller mina barn.
Något jag är tacksam för - Att mina barn väljer att låta mig vara delaktig.
I dagsläget måste vi gemensamt ge barnbarnen en framtid med mig involverad – Deras familj. Och jag i min tur måste ge mina garantier till både mina barn och mina barnbarn, att finnas här, oavsett var 'här' är.
Vi båda är klara över att fler 'förluster' är inget någon av oss vill ha mer.
Jag kan inget annat än instämma,
Och vi tar dagen som den kommer...
Då kom 'den' dagen, äntligen...
Min dotter skickar bilder på mina barnbarn titt som tätt och jag har varit enormt tacksam för allt hon delar med sig av, och jag tar till mig allt som en svamp nära vatten!
I våra försök till att hålla kontakt utmanas oftare än vi vill, då det är svårt i vardagens alla 'måsten' som ofta hamnar mellan barnfamiljer.
Min dotter (och min son) kämpar på och stöttar mig i mina trevande försök med klumpiga ordval vilka jag klämmer fram med fjärilar i magen inför mitt egna kött och blod.
Orolig över att trampa i klaveret och gå miste om ögonblicket.
Men jag är klar över att min dotter förstår vad jag känner, och menar:
”–Pappa må vara en kuf, Men han är min pappa och barnens morfar...”.
Av alla meddelanden fram och tillbaka, skulle ett meddelande bli en riktig Överraskning.
En dag frågar jag om det är okej att slå ett videosamtal en dag med barnen? Och det var såklart helt okej. När visste vi inte men det skulle såklart gå att fixa 'nån dag'.
Om inget annat så kanske det var intressant för barnbarn att se vem Mammas egna pappa är? Och inte minst, hur han ser ut, på riktigt?
Även om jag personligen inte funnits där i vardagen har min dotter varit öppen med att jag finns till sina barn. Något jag själv aldrig fick erfara med en bitter mamma kontra en helt frånvarande pappa.
Det tog ett tag, En lång, låååång väntan för denna lite otåliga och små hemliga 'Morfar'. Men så en dag plingar det i telefonen och jag öppnar meddelandet från min dotter:
”-Pappa, vi kan ringa ett videosamtal ikväll, om du har tid?”
Jag sken upp som solen! Och såklart ville jag det!
Jag stod i kön i affären och slängde fram mina varor för att snabbt kunna svara utanför innan jag körde hemåt. Hela vägen hem skyndar jag mig så jag inte missar samtalet.
Framme där hemma så ringer det så äntligen, och jag är noga med att inte missa ”på”-knappen på telefonen, vilket jag ofta gör och istället lägger på samtalet.
Något jag ofta bannar telefonens små knappar vara orsak till, men i verkligheten är det mina feta 'Shrek'-fingrar som är i vägen.
Nåja, jag trycker lyckligtvis rätt och skärmen på telefonen lyser upp...
En liten blond, fundersam go tös stirrar tillbaka på mig i telefonen.
-Herregud! Det är som om hennes mamma satt där framför mig! Tänker jag.
Jag får en 'isklump' i magen och känner en längtan att få krama om mitt barnbarn – Nu mer än någonsin! -Men en sak i taget Robban!
Ta detta nu i lugn och ro, och ta in detta ögonblicket för det är erat – Ni två.
Efter några sekunder, vilka kändes som en hel evighet, Skiner hon upp och frågar:
”-Är du min mammas riktiga Pappa?”
Det knyter sig i magen på mig igen,
Jag önskar hon satt framför mig och att vi hade hundra år så jag kunde berätta allt för henne,
-Om mina tankar, drömmar och den saknad som fanns där, ...alltid.
”-Ja, det är jag, Helt rätt!”
Hon studerar mig lite snabbt och verkar veta allt redan.
Samtidigt funderar hon lite tyst, sådär lite undrande bara barn kan, för att strax fortsätta:
”-Varför är du så gammal?”...
Och jag kan inte hålla mig längre och ler hjärtligt samtidigt som jag ”känner igen” flickan på skärmen:
– Det är min dotter!
Det är som att prata med min dotter över tjugo år tillbaka i tiden..
Vi har en härlig tid i vårt samtal, och det har blivit fler sedan dess, och många fler ska det bli.
Jag saknar mina barnbarn och ser fram emot att en dag få svara på deras frågor som jag vet finns där och väntar.
Om inget annat så förstår vi varandra bättre än vad andra gör kanske?
Mina barn är kravlösa och vill endast att jag finns för barnbarnen, vilket jag mer än gärna gör.
Själv ser jag en framtid där både jag och mina barn och barnbarn finns,
Trots avstånd mellan oss men med hjärtat där det ska finnas och vara.
Mer om familje-'temat' framöver...kanske?
Folkhemmets 'perfekta' biverkan?
Som uppvuxen i ett råbarkat Socialdemokratiskt hem, fick jag alltid ställt mina egna principer åt sidan för att ge plats till majoriteten. Det spelade ingen roll om jag ville annat, det bara var så - Punkt slut!
”-Har man inga pengar, Kan man inte köpa”, hette det bland annat.
De välkända orden skrällde högt och ekade mellan höghusen på gårdarna, när mammorna genom det öppna köksfönstret basunerade ut: ”-Mat, Hem – Nu!”. Den klassiska koden på tre ord.
Vår granne, Rossi med sina tre barn, där barnen lyssnade till pappa Rossi's speciella 'vissling' från femvåningshusets genomgångs balkong, ut mot gårdarna.
Alla barnen ute på gården skyndade sig hem då det innebar:
”-Mat! Jag är hemma från jobbet – Kom hem nu!”.
Min kompis Allan bodde på gården och hans pappa Kemal brukade glo på oss två genom fönstret om vi inte skötte oss. Och -Shit! Om han kom ner – Då var vi illa ute, så vi visste vart gränsen gick.
Alla våra föräldrar visste att - Om en förälder anmärker på något – Då är det så, och då väntade dubbel 'konsekvens' senare! Som ett slags unisont kollektiv mellan våra föräldrar.
Och gud nåde den som inte lyssnade eller släppte allt i händerna och sprang hem.
Det kunde få konsekvenser som t ex. 'Inte få släppa in' eller så fick man 'utegångsförbud'.
Ett Utegångsförbud efter skolan var en pina, speciellt när man vid porten hem såg alla kompisar ute som hade kul, Och man insåg ganska snart vad 'Konsekvens' innebar;
Efter maten fick man vara på rummet och lyssna genom det öppna fönstret på ljudet utanför av skor på grus som kickade fotboll där ute på gården, och skrattet från alla glada barn vilka lyssnat på sina föräldrar.
Ofta innebar detta en allmänt strikt hierarki som följde oss ifrån skola till sandlåda, där de som kan och där de som har bestämmer. Men det var en viktig ledsagare för alla oss ungar som inte hade båda föräldrarna närvarande.
En förorts-ideologi som genomsyrade samhället oavsett ditt arbete eller civilstånd – Alla visste hur man stod i kö eller respekterade äldre människor. Inte för att man som liten jävelunge trodde dom äldre visste mer än jag, utan för att det bara var så – Punkt!
Men, att det fanns 'konsekvenser' vilka man ville man undvika – ”Moment 22”.
Inte sällan skapade detta komplikationer då jag och lärare inte alltid kom överens, eller så struntade jag helt enkelt i att både lyssna och närvara, Och jag förstod snabbt skillnaden mellan Arrogans och Ignorans. Och 'Konsekvens' bekom mig inte vidare – Jag hade inget att förlora och jag ägde inget jag höll kvar vid heller, så det fanns inga egentliga ”straff” att utdela mig.
Det jag själv värderade var Principer och de värdegrunder jag fick från min Mormor och min Moster ”Anne”. -Ja, Vi är fattiga! och -Ja, det betyder ändå att man kan vara stolt och forma principer. Något jag försökte 'ge' mina egna barn som grundpelare till deras egna karaktärer.
Med facit i hand ser jag idag att mina barn är underbara individer som inte dömer mig eller andra.
Dom håller på de välbeprövade värderingarna som fortfarande funkar i samhället trots ett ihärdigt motstånd där ute.
Jag tror mycket där ute i samhället bland yngre och bland de som är åt helvete på glid, mest känner ett utanförskap där fritidsgård och gemenskap bara är en förvaring utan Principer.
Men som är lika tunn och ömtålig som ett glashus. Därför skapar man även ett 'skydd' där glashuset ska skyddas – Inte individen. Och Respekt har fått ta över Princip och Karaktär.
Där 'Respekt' är något man skapar själv genom rädsla, makt och hot.
Där Kreativitet är irrelevant då detta visar på svaghet och ses som etablerande.
Där Stolthet backas upp av makt, pengar och att ha saker.
Var det inte USAs president, John F. Kennedy som sa:
”-Fråga dig inte vad Samhället kan göra för Dig, utan vad Du kan göra för samhället...”
Där frågan idag om varför problembarn från förr inte sköt varandra eller kastade handgranater fortfarande går obesvarad och mest verkar obekväm.
Där 'Oense' inte innebar Hat och död med noll konsekvens som efterföljd.
Om den numera infekterade frågan om 'Ansvar' som envisas med att gå obemärkt, och fortfarande används som spjutspets av högern och vänstern i deras oändliga och verklighetsfrånvarande debatter där Allmänheten är skurken. Där ansvaret för samma samhälle i ständig nerförsbacke hamnat på den som redan tidigt valde att ta egenansvar för sina egna konsekvenser.
I ett land där 'Samhälle' och 'Allmänhet' idag är två sidor av ett och samma mynt.
Kunskap imponerade inte på mig alls, däremot Kreativitet var det som tilltalade mig istället.
Under min ungdom fick jag mycket frihet och mycket utrymme för att skapa, ett skapande som abrupt skulle ta ett slut en dag för att bytas ut mot ett 'vuxenliv' i vad som kändes som ”Över en natt”.
I en värld där jag knappt 22 år fyllda blir pappa, är detta en ny och skrämmande värld för mig att vistas i. Med nya Regler och för mig okända principer, samt en ny värld där min egna karaktär spelar en stor roll – Och jag som inte ens förstod vad det gamla betydde?
Jag hade alltså helt enkelt Ingen idé alls, och var lika vilsen som en häst bland korna.
Till min ”hjälp” hade jag människor omkring mig som inte kunde förstå min barndom eller uppväxt.
Ett 'folk' som bemötte min ungdom med naivitet - och för all del – ignorans, med ifrågasättande och hån. Jag insåg vad som förväntades men jag förstod även att jag stod helt ensam i mina försök att bli vuxen bland andra vuxna. De 'principer' jag skapat var helt främmande här och funkade inte. I denna världen gäller familjeband och att ha en 'måttstock' i tidig ålder som sätter tänk och ton.
Trots allt hade jag lyckan att komma ur detta och skapa mig en bild av vem jag är, och inte minst en egen identitet där jag kunde ställa mig själv framför spegeln och både ställa frågor och ge svar.
Till hjälp hade jag en del av familjen som såg mig desperat försöka utan att lyckas, och valde att stå på min och barnens sida.
Jag hade aldrig upplevt ”vuxen mobbing” innan, och var helt naiv till jargongen bland vuxna som har helt egna principer, och där den 'moral' jag hade endast passade borta hos hyreskomplexen bland folk från olika kulturer och världar – Inte här, i finrummet där "förälder" innebar ett rättande i ledet. Samma ”led” jag en gång förkastat som kontroll och oförmåga att se mina principer.
Allt kostar, och även vi som individer 'kostar', det kan vara allt ifrån oss som karaktärer eller oss som individer. Oftast är priset Moralen som både får stå för notan och är svår att återhämta.
För att göra så måste man själv rannsaka sig och komma till underfund med var allt började?
Det är inget annat än ett 'själa-helande' där man nystar upp alla knutar på trasslet.
Stoltheten är ofta boven i dramat, där man tappar mycket möjligheter och är en del man först måste ta itu med.
Det är alltid lättare att peka finger på andra och själv inte ha en suck om livet.
Ungefär som talesättet att:
”-Man kan inte sparka skit på andra utan att själv få skit på skon..”, Och så är det.
Som om att hela livet är något man retroaktivt kan gå tillbaka till och reda upp efterhand?
Men så är det inte. Varje dag nonchalant spenderad är en dag bortkastad.
Själv hade jag klart för mig att det inte finns en framtid för mig utan Karaktär och Moral.
Någonstans på vägen genom vuxenträsket tappade jag kompassen, och använde Envishet som guide. Något som orsakade mycket förlust och många missade möjligheter.
I kombination med Stolthet är Envishet en förödande combo..
Vilket positivt kan då omöjligtvis komma ur detta?
Både jag och mina barn är otroligt envisa, men inte omöjliga.
Om dom har detta från mig kan jag säkert inte svära mig fri ifrån, men jag vet att det är bra att ha med sig dessa bland många övriga egenskaper.
En bra egenskap och något jag är enormt tacksam för, men jag vet även att vi alla har samma syn på förtroende och däri ligger själva vår värdering:
– Go, Generös och Givmild, men Trampa inte på mig!
Barnens egenskaper som vuxna är vad jag kunnat önska och är enormt stolt över att jag får vara deras pappa. Att kunna släppa in mig i deras vardag är något som visar på trygghet och förtroende.
Något jag i försök att skapa min egna roll som förälder inte kände jag hade något stöd i och kanske helt eller delvis misslyckades med?
Det finns däremot inga ursäkter, och förlorad tid måste inte vara borttappad tid.
Så mina och barnens gemensamma resa fortsätter trots allt.
Hur långt eller Hur länge? Det får framtiden berätta om.
Jag är tacksam för att barnen lyssnat på mig och ser till framtiden för mig och mina barnbarn. Och trots att vi är helt olika i 'mångt och mycket' annars känner jag deras stöd och förtroende. Att det kommer tillfällen där vi kommer prövas och testas är jag säker på, men ett steg i taget.
Jag är långt långt ifrån bra eller perfekt, det ska gudarna veta, men jag håller vad jag lovar och en del av det innebär att – Jag är den jag är, Och vare sig det är bra eller dåligt så är jag konsekvent.
Min 'nya' roll som Morfar och Farfar är lika spännande och definitivt lika skrämmande, som den dag jag själv blev pappa – Jo, det är sant! Ett ansvar som ska skänka så mycket ligger framför mig – Outforskat och ett alldeles nytt oskrivet blad.
Där jag nu får finnas med och får lov att sätta prägel på med min närvaro.
Där Stolthet, Principer och gammal historia nu helt har spelat ut sin roll.
Att ha vänt blad och skriva nytt innehåll – Tillsammans,
Att få vara med trots ett avstånd mellan oss...
Musik i Fokus:
Sista orden för detta inlägget:
För er som gärna vill fortsätta integrera med oss, rekommenderar vi att titta in hos oss på vår ”hemma”-facebooksida, här delar vi med oss från lite av vår vardag som inte hamnar i blogg eller i text och är helt separerad från bloggen - Enkelbiljettkreta.se
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Ha det gott på er!
Var rädda om er, det finns bara en av dig.
Simma lugnt där ute i livets ocean!
På återseende & Goa hälsningar!/Robban & Mia
Kommentarer