December: En Utsträckt Hand.
- 20 dec. 2025
- 16 min läsning
Uppdaterat: 21 dec. 2025
Låt mig börja detta inlägg med ett – Herregud! Kors i taket vad ni läsare är hjärtliga och hjälpsamma. I min ensamhet fanns det nu hopp, och någon fanns där ute och tog faktiskt in mina ord om frustration och till en stor del även min omedvetna Rädsla inför framtiden...
En utsträckt hand – Uppdatering!
– Vad är det jag vill, kanske ni tänker eller undrar över?
Det är ingen fast inkomst jag var ute efter, tanken var att stilla min frustration högt. Naturligtvis kan man inte samla in pengar hur som helst, och att be om pengar är såklart även skattepliktigt och ska deklareras. Att skänka en 'gåva' är ett sätt och kunna stötta ett projekt, eller ge ett stöd åt något man vill se bli verklighet.
Jag vill börja med att Tacka alla er som valt att ge en gåva till mig och bloggen.
Jag känner mig rörd över tanken av att ni underbara själar finns där ute och tagit till er vad jag skrivit. Ni är helt otroliga och ni ska veta att jag tänker på er och kan inte nog tacka er i text.
Ett sätt att göra mig hörd kanske? Ni lyssnade, en del av er även med djup oro över mig och min framtid och det känns oerhört tryggt att veta att ni finns där och håller koll på mig.
Era svar väntade inte på sig och det 'plingade' i mina aviseringar om inlägg och notiser från er – Ni ville visa att ni fanns där och lyssnade!
Tack för ert stora stöd:
André & Tessan
Paula Forsgren
Fam. Mia Bååth Losell
Ingela & Kent Ekholst
Johan & Anneli Björling
Nana Juanita Bäckström
Fam. Thomas Nordkvist
Pia Nilsson
– Stort Tack för att ni är så underbara!
Att ni fanns där ute visste jag såklart, men att integera med er har varit lite svårare eftersom det hänt så mycket dom senaste två åren. Saker som varit svåra att tackla från gång till gång och saker jag och Mia försökte lägga bakom oss men även saker vi valde att inte skriva om, saker som varit svåra att tackla och att ständigt behöva kompromissa med.
Det är viktigt för mig att få tala om att ert stöd är väldigt omtänksamt och ytterst generöst ska ni veta – Ingen av er behöver hjälpa mig, men ni gör det ändå!
Med ert stöd kan jag nu betala en stor del av dom mest akuta räkningarna som fått vänta, men även låta bloggen vara aktiv.
I nuläget väntar det beslut kring att fortsätta ha bloggen som en gratisversion, alternativt låta App och Hemsidan stå för kalaset vilket handlar om cirka 2500 kr/år.
Mer om dessa tankarna framöver, i nuläget fortsätter vi på gratisalternativet och fokuserar på innehållet. Jag låter faktiskt SWISH-bannern vara kvar och på så sätt hoppas på att stödet fortsätter så tar vi ett beslut med omröstning efter årsskiftet?
Att be om hjälp – Officiellt
– Stolthet har aldrig hjälp någon eller främjat något positivt.
Det var vår inställning och en del av vår mentalitet mot varandra och mot andra, där vi sällan ställde motkrav mer än till det sunda förnuftet.
Vi sökte ingen sponsor, ingen som skulle styra och absolut ingen som skulle bestämma hur vi skulle skriva – Detta var något vi båda kände var självklart. Mycket av det vi skrev om var utan filter, saker som hänt och hände oss per daglig basis.
Det fanns aldrig någon tanke på att vare sig försköna eller 'sminka' den verklighet vi stod inför, och det fick oss att kunna ge en bild av vad definitionen på att ”utvandra” kan vara och vilka krav det ställer. Även om själva upplevelser och intryck var vackra, underbara och helt livsomväldande.
Jag har således inget att dölja, och jag skriver så som det är utan filter.
Min vardag är inte hemlig och jag har valt att vara offentlig med min vardag i den mån jag anser vara okej. Med det sagt, betyder det inte att jag söker tröst eller medhåll, tvärtom. Jag vet att det här med att vara öppen om mycket även innebär skyldigheter men även ett behov av att inte vara allt för öppen, att inte hänga all sin privata tvätt ute, men att vara öppen nog för att ge er hela historiens samtliga sidor.
Jag och Mia pratade ofta om att våra läsare säkert väntar på något tillbaka mer än texter, att vi kanske skulle köpa något vi kunde dela ut till er alla? Som ett ”Tack” för att ni väljer att läsa om och med oss i vår blogg.
Vi hade tyvärr aldrig den ekonomin att förverkliga detta, och vårt nästa steg i planeringen kring bloggen var att dokumentera vår vardag via vår Youtube-kanal som tyvärr strandades då vårt försök att samla in stöd för ett inköp av en GoPro totalt misslyckades. Men även då det skulle innebära massor av timmars editering av videomaterial vilket var omöjligt med ordinarie heltidsarbete. Vi nöjde oss med att använda våra telefoner och det har faktiskt räckt gott och väl för ändamålet och gör även så i framtiden.
'Krypa till korset', så att säga
För mig att skriva dom raderna i inlägget sist, om min situation, Var som att släppa en hundra kilo tung ryggsäck. Att kunna tala om att Allt detta är inte färd och semester bara för att det är på Kreta, eller att problem, kriser och politiska lägen även drabbar Grekland och oss som försöker överleva här.
Trots att det inte handlade om tveksamma beslut eller val jag tagit som slagit fel, var det trots allt så att jag endast hade mig själv att tänka på och Vilma, vår hund, Så det skulle kanske gå bra ändå?
Ingenstans går det att ångra sina val och att göra om, beslut tagna är fasta och även de val jag tagit. Att återvända ner med löfte om arbete året runt och en trygghet i form av boende, båda som visade sig vara skitsnack och allt förutom gratis och billigt – Jag måste helt enkelt se sanningen för vad den är och att välja fightas med hjälp. Så, här står vi just nu.
Men det var inte första gången jag fått stå ut med lögner,
Med min besvikenhet och hjälplöshet åsido så tar vi detta från sin början...
Min återvändo till Sverige – Bananrepubliken (Forts.)
Okej, det kommer låta bittert och hårt, men det är en kort men intensiv historia som måste komma fram. Speciellt är det viktigt för alla som bor utomlands och helt utvandrat med tanken att stanna – Ni bör lyssna väldigt noga nu om ni av någon anledning måste återvända till Sverige och inte har Svenska dokument med er och/eller egna finanser att leva på.
Första dagen jag landat i Sverige, fått i mig min frukost som bestod av en kopp Gevalia Skånerost, en hönökaka med smör och ost på var det dags att sätta igång med all kontakt med myndigheter och andra instanser som måste till när någon i ens närhet går bort.
Jag bodde hemma hos Mias mamma som bor i en liten tvåa och inkvartades på hennes soffa vilket var helt okej, det handlade bara om en kort period sen så skulle jag vara igång och kanske även hittat en arbete? Tanken var att stanna i landet och försöka se framåt.
Ända fram till dagen innan Mia gick bort var vår tanke att vi – Jag och Mia, skulle kämpa tillsammans den tid hon hade kvar, och den tid vi fick. Att hon inte skulle vara ensam i allt och att hon och jag tillsammans planerat vår nya vardag, hur den nu än skulle bli.
Vi såg fram emot att kunna gå promenader med henne i rullstolen eftersom hon hade svårt att gå numera, och att kunna fika och prata med varandra om allt vi missat sedan hon åkt.
Att få sova tillsammans igen, att hämta tillbaka allt vi skjutit på framtiden inför hennes hemkomst.
Det blev inte så och jag förlorade Mia bara ett dygn senare efter att jag landat i Sverige.
Eftersom jag och Mia inte var gifta så är jag inte inblandad i hennes dödsbo eller har något att säga till om. Dagen efter Mia gått bort var hennes konto spärrat, kreditkort fungerade inte och alla saker vi delat bara något dygn innan kunde jag inte längre röra.
Allt vi sparat var nu bundet på Mias konto och jag hade cirka 1700 kronor kvar och jag fick leva på Mias mamma och hennes låga pension samt min lillebror och hans familj, men detta var bara för ”ett tag”, en nödlösning tänkte jag. Jag skulle säkert snart få stöd till jag hamnat på fötter igen...
Inte optimalt och definitivt inte ett scenario jag haft i tanken, faktum är att jag och Mia hade sparade medel så att jag kunde klarat mig ett tag, fram till jag fått dokumentering och kunde anmäla mig på Arbetsförmedling, Stadsdelskontoret och Försäkringskassan.
Att folkbokföra mig var svårare, det skulle innebära att Mias mamma förlorade de få bidrag hon fick och hon behövde, t.ex. bostadsbidrag och utökat pensionsstöd vilka är inkomstbaserade, och även om jag inte hade ett arbete så innebar min folkbokföring på samma adress att dessa stoppats att betalas ut.
Följande dagar spenderade jag växelvis mellan Försäkringskassan, Skatteverket, Begravningsentreprenör, Polisen och Arbetsförmedling. Speciellt tufft var det att få nytt pass och ID kort då dessa gått ut för länge sedan och jag inte hade något Svenskt intyg att styrka mig med här.
Det provisoriska passet som Konsulatet i Heraklion utfärdat gällde endast i fyra dagar efter jag landat i Sverige och jag måste få nya handlingar för att kunna hämta Bank ID vilket krävs för allt.
Pass, ID kort och Bank ID gick att ordna med mycket möda och kringresande runt om i landet, men allt föll på att jag inte kunde söka ett arbete – Jag hade ingen adress och kunde inte skriva in mig på Arbetsförmedlingen vilket var ett av många grundkrav på att kunna söka försörjningsstöd för mitt uppehälle hos kommunens socialtjänst – I varje fall till jag kommit på fötter igen.
Eftersom ingen kunde styrka hos vilken stadsdelsförvaltning jag nu tillhörde, var det heller ingen som ville ta något ansvar. Och under mina sista samtal med stadsdelsförvaltningen i Frölunda fick jag hela saken väldigt klar;
–Sverige hade inget direkt 'ansvar' att försörja mig under min vistelse i landet, det var helt under eget bevåg jag åkt hit och jag fick förlita mig på släkt och vänner. Jag skulle helt enkelt leva på andra. Och något stöd att förlita mig på fram till jag fått allt klart med myndigheter och arbetsförmedling var det inget tal om, jag stod nu ensam utanför 'samhällskontraktet' där ett slags tomrum och ett 'moment 22' styrde och ställde utan att någon myndighet ville ta ansvar. ”-Jo men så är det ser du, tyvärr!” var ord jag möttes med i telefonen, och andra svar fanns inte.
-Så, hur i helvete gör jag nu?
Tanken på att inte få någon hjälp hade inte slagit mig innan jag åkte, jag menar..
Jag ÄR ju Svensk, Hela mitt liv har jag arbetat i landet, gjort värnplikt, bildat familj här och varit en ärlig svensk skattebetalare som aldrig varit sjuk eller erhållit några bidrag,
–Nu räknades inget av detta längre?
Tanken kom upp då och då, en tanke som inte slagit mig först och inte varit aktuell innan, den var blandad med känslor om vad som egentligen hänt detta året, och inte minst vad jag som individ har för alternativ i min framtid – Ska jag stanna här eller ska jag åka tillbaka?
Mia och jag pratade om detta ofta, och hennes vilja var att jag skulle sprida hennes aska här nere på Kreta på hennes favoritplats. Och en del av hennes önskan var att jag skulle stanna här och fortsätta leva det liv vi hade planerat och det liv vi båda ville leva.
Min egna tanke var att ta mig till Mia och sen ta det som det kom och hur det fick bli, att återvända satt långt inne i mitt hjärta och kanske var det något jag helt enkelt förträngt – Att jag längtade tillbaka i samma sekund jag lämnade?
Att stå där med insikten om att det enda du har kvar är en framtid fylld med motgångar, där du ständigt måste kämpa för att inte ha fel. Där förutsättningarna är svåra och möjligheterna små.
"Här ska du starta om igen på nytt", allt jag och Mia kämpat för och byggt upp där nere skulle vara helt förgäves.
Efter att ha pratat med min familj så visste jag vad jag måste göra, jag kan inte stanna.
Stödet från min familj har varit otroligt och alla kände samma sak som jag - Att Mias och mitt minne måste få fortsätta, annars skulle jag gå under.
Sista ordet kom med Försäkringskassans sista besked där jag skulle vänta i minst 12 månader på ett eventuellt beslut i frågan om att jag hade sjukförsäkring, detta då jag bett om att få mitt EHIC-kort, eller det så kallade ”Blå kortet” eller Sjukförsäkringskortet. Jag hade en adress och jag försökte verkligen skapa de förutsättningar som krävdes. Jag bodde hemma hos min lillebror och hans familj där jag även fick min post. Hos samtliga myndigheter hade jag nu denna adressen, Samtliga instanser och myndigheter hade min nya adress, även Skatteverket.
Det räckte inte, och beslutet kom att jag helt enkelt inte kunde få hjälp eller sjukvård under min vistelse. Akut sjukvård – Absolut! Men det är allmän EU lag och gäller samtliga som befinner sig inom EU/EES länder.
När jag efter många om och men fick hämta Mia hos begravningsentreprenören så hamnade allt på sin plats -Jag skulle inte stanna här längre!
Jag hade gjort mitt här och kände mig avpolleterad från allt detta landet är och innebär – Här fanns inget längre för mig. Jag behövdes inte, mina tjänster behövdes inte och min närvaro var mer problematisk än positiv. Det fick vara nog! "-Jag vill (och måste) få sörja, jag klarar inte detta mer". En lång resa måste få sitt slut och jag måste få börja mitt sorgearbete.
Att kommande dag och alla därefter i min vardag skulle bli en kamp var jag klar över, men jag kan inte ta detta medans jag blir sparkad på när jag ligger - Jag måste ta mig upp.
Att börja om var inget jag var rädd inför, det är inte min första gång, men väl att göra det ensam utan Mia var tufft.
Filosofin om att "inget är gratis" skulle nu verkligen visa sig från sin rätta sida och inga fler 'frikort' fanns att hoppas på. Sverige har släppt mig och här är jag rotlös utan rättigheter.
Nu väntade ett Grekland som fick agera stöttepelare, på sina villkor.
-Om jag känner mig bitter?
Nej, inte längre. Jag har försonats med situationen och Sveriges politik som gynnar politiker och väljarkår, inte de personer som återvänder med bagage som kan vara nyttigt för landet.
Jag har många år kvar att arbeta och känner starkt för mitt fosterland. Här hade jag byggt en framtid långt innan som fortfarande fanns där – Mina barn och min familj.
Dessa räknades inte nu och min återvändo var en kalkyl som beräknades vara både svår och dyr kanske? Men vad bad jag om egentligen?
En knuff framåt vilket i längden inte skulle vara gratis – Jag var här för att leva och bidra.
Kommer allt bli bättre och lättare nu när jag är tillbaka i Grekland?
Säkert inte. Nästan definitivt inte ska jag säga.
Å andra sidan är jag fri, i den form att jag kan ta nya beslut att starta om med de vänner jag har här nere vilka från dag ett valt att stötta mig och Mia under våra år här där vi fått kämpa och rätta oss i ledet.
Grekland är inget land där man delar ut saker gratis, men det är ett land där den personliga integriteten och din frihet står främst. Att du som individ räknas och att du har din rätt att kräva.
Det är sällan man får här nere, men det är lika ofta man får tillbaka och så har jag och Mia känt under våra år här nere – Grekland ger och det tar, skillnaden har varit att Grekland förstår det här med kamp och en personlig överlevnad, en form av ödmjukhet där den som bevisar sig är viktig.
Visserligen kan du skrika dig hes och välja att bråka med polis kring åsikter du har, men samtidigt har du rätten att vara den du är. Att du räknas oavsett och att du är viktig för demokratins ansikte utåt – Att vara den landet stöttar trots dina fel och brister.
Sverige som nation behöver lära sig av detta, vilket jag faktiskt numera tror är helt omöjligt i det självutnämnda felfria samhället som närmar sig sin kollaps. Där folkligt eget ansvar ständigt tillåts skjutas upp på framtiden utan konsekvenser.
Så, om jag är Bitter? Nejdå inte alls, däremot besviken. Och det rätta ordet jag försökt beskriva är kanske ”Sviken” av det land jag fortfarande älskar.
Hört på Caféet
Never ending story...
För de som följer de Grekiska nyheterna har inte undgått de pågående demonstrationerna på Chania och Heraklions flygplatser, där bönder sedan några veckor demonstrerar mot det långvariga förbudet för bönder att sälja boskapsdjur under pågående fall av sjukdomsspridning bland boskap vilket även drabbar näringsindustrin för bönder inom odling, vilka även hamnat under samma paraply för förbudet.
Även indragna bidrag och ökade avgifter och bränsleskatter står i centrum för nya förhandlingar vilka exkluderat många av böndernas förslag och behov. Medan import av varor från länder som har lägre priser får fortsätta och orsakat att många bönder väljer att blockera de vägar importerade varor kommer in i landet. Det var under luppen av detta man stötte på den korruption som har pågått under radarn inom den nationella kooperativa organisationen för bönder – OPEKEPE.
Trots varningar och att man påpekat den vida korruption som pågått med EU bidragen(SAA), har inget hänt och det har fått bönder att tvingas markera.
Under årets två följande fall av sjukdomsspridning bland boskapsdjur har man tvingats till nödslakt vilket orsakat enorma förluster och har slutat i uteblivna bidrag, detta satte ljus på den korruptionen inom organisationen där 16 stycken nu väntar åtal för förskingring och bedrägeri.
Bland dom häktade finns även OPEKEPEs partner och ledare Hr. Myronas Chiletzakis, medlem i partiet ND (Nea Dimokratia) som själv tros ha mottagit cirka 1,7 miljoner euro.
Bland dom misstänkt inblandade finns även högt uppsatta advokater, revisorer och ämbetsmän inom statligt kontrollerade organ för bidrag (Heraklions Finansiella Polisdistrikt). Och förväntas bli en seg och långdragen process där fler väntas häktas.
-Det Gröna Guldet som 'rann bort'..
Den årliga rapporten från IOC släpptes i November och den visar på en stadig marknad för Grekisk olivolja, specifikt den från Kreta. Men även en hårt pressad verklighet för olivolje producenter i landet där pressade priser har nått bottental men nått pristak i försäljning på marknaden.
Mycket skuld läggs på den icke inhemska oljan som produceras utanför medlemsländerna och att import av oljan pressat ner priserna så att det är svårt att överleva.
Trumps tariff på export (15%) är även en bidragande faktor och detta syns inte minst på den internationella handeln där Grekland varit i bland topproducenterna i många år. Här ser man fall på den grekiska exporten av extra fin olja på -29% (4,40€/kg) i jämförelse mot samma period förra året enligt IOC. Värst var det för Spanien där den spanska marknaden tappade -36% (4,39€/kg) och den Italienska tappade lite grann med sina -16%(7,50€/kg).
När det kommer till övrig import av t.ex. Turkisk och Tunisisk olivolja är den rapporten inte inkluderad, men att Italien har en fördel med sina 16% är klar och det ställer ännu svårare krav på odlare och fabriker i Grekland som trots lägre pris fått dyrare kostnader för den lokala småodlaren. Under förra året fram till Augusti 2025, stod Spanien, Tunisien och Italien för majoriteten av olivoljan i handeln på marknaden med 29,4%, 27,9% och 21,2%, medan Grekland endast stod för 2,2% trots en av årets ökad produktion på 43,7% jämfört mot samtliga länder i mätningen.
USA, Kanada och Australien är fortfarande Greklands största importörer av olivolja och faktiskt dom enda som importerar oljan direkt från landet. Många av er kanske tror att Kretas olja säljs över hela Europa och att den Grekiska olivoljan – Som för övrigt klassas som den bästa i världen i kategorierna – Men hamnar den i hyllan nere i varuhuset där du bor? Så är det tyvärr sällan och mycket av oljan du hittar i handeln och i hyllan har blandat innehåll där märkningar som ”Ursprungsland: EU” bestämmer kvalité och pris.
Köp med er lokal olivolja hem efter semestern vilken är producerad av familjer här nere, så vet ni att främjandet av den lokala bonden hamnat hos er och inte nere på ert snabbköp i Sverige där vinster hamnar i skatteparadis och 'ferrariklubbar', medan kostnader för den lokala odlaren och fabriken på Kreta och i Grekland bara ökar.
Livet i Cowboyland?
Det har tagit lite tid att anpassa sig till den nya vardagen i den nya lyan. Men det är tyst(are) i varje fall, och lugnt.
Grannen ska snart flytta till sin pojkvän i byn Myrtos utanför Ierapetra och då har jag redan satt första tjing på hennes lägenhet. Den är inte mycket större men mycket bättre planerad och kommer passa mig och lilla 'Pissesvinet' bättre. I varje fall kommer jag kunna ta hem lite saker från magasineringen och även ställa in tvättmaskinen som inte får plats nu.
”– Σε κουβαλώ στη σκέψη μου, σ' έχω στα βήματα μου, και είσαι πάντα δίπλα μου κι όπου βρεθώ, κοντά μου...”
Det börjar bli kallare ute och i Mackan är det näst intill helt öde under dagarna.
Passade på att ta ett dopp idag (14/12) och jag kan tala om att i vattnet var det okej men när jag skulle gå upp så – Dom kalla vindarna var inte nådiga. Men, man kan inte få allt i livet, och precis så ska det vara. Med strax över 20-snåret på termometern var det en skön dag och mitt besök hos Mia vid Moni Kapsa var fylld med sol och vackert väder, en vacker inramning inför dagens slut.
Hemma i det nya börjar det arta sig. Inget att skryta om men det börjar spridas en känsla av ett 'hem' och det är precis vad jag och lilla Pissesvinet behöver – En lugn tillflyktsort där vi två får tid att starta om och söka ny energi, motivation och för mig, leta arbete.
I veckan har jag skickat ut min CV till ett par hotell och lokala affärsverksamheter, dock utan napp men så är det nu när säsongen för turism är slut och alla antingen åkt tillbaka från ön eller har annat att stå i som att plocka sina oliver osv.
Visserligen finns det att göra när säsongen kommer tillbaka, men fram till dess måste jag se mig om efter andra sätt att överleva. När Covid-perioden var över och man sökte arbetare inom jordbruk fanns det arbete i överflöd, men nu när många gästarbetare fått komma tillbaka är det svårt att hitta 'dags jobb' som t.ex. olivplockning och inom växthusarbete.
”Att stå längst bak i kön...”
Dagarna spenderas med att hitta lösningar på situationer och varvas med att bearbeta allt som hänt, och väntar mig i framtiden. Att det vankas strama tider är självklart men det måste finnas ett mål också, något som gör det hela värt att kämpa.
Jag känner mig inte ensam här nere, alla mina och Mias vänner har alltid funnits här och min framtid ligger här hos dom. Man ser efter mig och försöker med de medel man kan och i den mån det går att försöka stötta mig, även om det inte handlar om pengar.
Min position i dagsläget – att stå längst bak i kön – Är nyttig för mig, men även ett tillfälle att fundera över allt som hänt och kommer hända. Här längst bak i kön har jag nämligen full vy över allt framför mig. Oavsett hur lång kön är så blir det min tur...
Tack till alla som skänker en gåva!
Det finns ingen liten eller stor – Alla gåvor är lika Stora!
Tänk på att märka er gåva via Swish med att skriva ”Gåva”, samt att ni gärna får ange ert namn så jag får tacka er i nästa inlägg.
'Anonymt' är såklart lika tacksamt (utan namn i meddelandet).
Avslutningsvis
Det finns bara en av dig – Ni är alla unika!
Våga älska! Våga säga det du vill, skjut inte upp det som betyder något.
Berätta om din kärlek – Varje dag! Livet är för kort för att tas förgivet,
Livet är för kort för att inte hinna uppskatta den man älskar,
Och livet gör inga repriser – Du har den tid du fått.
Simma lugnt där ute i livets ocean!
Kärleksfullt,
”Världens rikaste fattiglapp”.
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Kommentarer