December: Tillbaka i rätt spår?
- 9 dec. 2025
- 19 min läsning
Uppdaterat: 9 dec. 2025
Tillbaka där allt en gång startade – Kreta. En plats som gömmer alla de tusentals minnen som format det liv jag lever idag. Här, mitt i ingenstans lever vardagen sidan om mig i ett ständigt försök att styra och ställa utan direkt framgång. En vardag som minst lika många gånger fått ändra beteende, värderingar - Här görs inga repriser, här utdelas inga rabatter, allt handlar om att anpassa sig och se det man får som det verkligen är - Vinna eller försvinna...
November:
Nya vardagen i misär
Öppnar ett öga och blickar ut i det lilla rummet där Tv:n fortfarande står på med låg volym.
Jag har täcket uppdraget långt över öronen och känner mina andetag slå tillbaka i ögat. Huvudet sticker ut en liten bit och jag känner att det är kallt i rummet, kastar en snabb blick mot klockans LED-visare som lyser svagt blått;
”-Halv sju”, jag kan lika bra gå upp nu, inte någon mening att ligga här och dra.
Och innan jag ens hunnit dra ner täcket från mitt ansikte, hoppar en glad Vilma upp till mig från hennes hundkorg – Hon tycker också att det är dags.
Grannen i väggen intill har redan stigit upp och jag kan höra deras tv stå på med låg volym – För en gång skull! Annars är det fullt sjå där inne med öppen ytterdörr, vidöppet köksfönster och TV med hög volym.
Jag hör en telefonsignal där inne, låter som ett samtal via Messenger på ljudtonen.
”– Oh nej! Nu ska vrålapan dra igång igen”, tänker jag samtidigt som jag svingar upp mig i sängen. Mycket riktigt, hennes dotter i Facetime samtal, och Vrålapan intill måste då ha högtalartelefon på högsta volym, halv sju på morgonen en Tisdag.
”Nä, detta håller inte Robban!”, tänker jag.
– Det är dags nu! Se till att få ordning på denna dagen också uppmanar min tålamod mig lite tyst i skallen, samtidigt jag smackar lite med munnen och inser att en kaffe skulle sitta som en fläskläpp.
Upp och ut i det lilla köket/entrén/hallen/grott hörna (kalla det vad man vill, men ett kök är det inte), där ute genomförs den dagliga (och svinkalla) ”Kakelgolv-dansen” under tiden jag sätter på två koppar i kaffekokaren.
'-Blir inget koka på plattan idag' bannar jag högt samtidigt jag fyller på kaffet i kokaren Mia fick av Katerina och Stelios som inflyttningspresent i Ferma 2018. Den håller än och jag tycker den känns hemmastadd här.
Vilma står och glor på mig med nyfikna öron, hon tycker mest att jag ska strunta i allt sånt och genast ge henne frukost. Jag skär upp en apelsin för dagligt c-vitamin intag och granatäpplet, häller upp en tallrik med yoghurt och strör över honung och hasselnötter samt innehållet från granatäpplet jag plockade med mig från sista rundan med pissesvinet (Vilma).
Vilma hon 'gnisslar' (läte) och vill definitivt inte vänta längre nu, så jag häller upp hennes mat och vi båda sätter oss för att äta. Både jag och Vilma njuter av frukosten under tiden vi avger ljud när vi äter. Det är ju så nu när man är till åren – Man gör ljud ifrån sig när man stiger upp, eller tuggar. Jag är över dom femtio och Vilma över dom tio, så vi har rätten på vår sida.
Ut på marknaden igen..
Har en avtalad tid med en mäklare under veckan som kommer, och jag har kollat på en lägenhet idag under eftermiddagen. Lägenheten ligger mellan Ierapetra utkiksplats och hotell Numo, och passar mig och Vilma utmärkt då det är ensligt och har endast två grannar varav dom var förtjusta i att få mig som ny hyresgäst (kanske?), så vi får se om det blir något av detta.
Den är mindre men har mer uteplats, fler möjligheter då det finns en lagom plätt trädgård med utegrill. Det ligger dessutom i en hörna, så jag får en hörna helt själv där jag kan dricka morgonkaffet utan insyn från grannar eller från vägen.
Det är ungefär samma kostnad som där jag bor nu med skillnad att el och varmvatten ingår (för €50 per månad) i hyran. Eventuellt 'överskott' (om man inte använder el för €50) får man antingen lägre kostnad nästa elräkning eller dra av på hyran.
Idag där jag bor nu har jag inte detta erbjudande, men å andra sidan har jag internet (WiFi) inkluderat i den hyran vilket jag annars själv pröjsat för cirka €30 i månaden inklusive hemtelefon (Cosmote).
Jag försöker överväga alla för- och nackdelar där jag har svårt att komma fram till ett beslut.
Visserligen får jag mer plats utomhus, men får (minst) 30% mindre kvadratmeter inomhus. Dessutom har jag fortfarande en granne vägg-i-vägg, så det är att lita på att dom är tystare.
Jag får även uteplats, parkering ca 10 meter utanför till bil och mc, liten yta för att odla och plantera.
Området är dock avsevärt mycket tystare och det är precis det jag känner att jag vill ha.
Så nu ska jag bara få tiden att gå i detta mentalsjukhus till bostad och hoppas på att tiden går fort för mig och Vilma.
Lilla ”posthyddan” i 'Mackan'
Kan meddela om att jag var på Makry Gialos postkontor sist för att se om mitt lilla paket, stort som ett vadderat kuvert, kommit fram än från Sverige? Men icke! Snart tre veckor sedan brorsan skickade kuvertet, inget som förvånar och så är det här nere.
Mias mamma skickade en present till Mia inför hennes födelsedag 2019 – Väntar fortfarande!
Får fortfarande all Post till Mackan, eller rättare sagt så går det till vår postbox där.
Det var värre än ett gammalt ryskt ”Perestrojka”-projekt med 'femårsplan' för att få ändra postgång från Ierapetra till Mackan, så vice-versa gör jag inte om igen.
Fick dessutom pröjsa ny årsavgift när jag var där, €74 per år kostar det att ha postbox.
Postkontoret i Mackan hotas av nerläggning, alla kommer få sparken och en lista har skapats för att rädda postkontoret och jobben. Stämningen är inte den bästa kring beslutet att stänga ner och många har svårt att ta sig till anda kontor. Fortsättning följer...
Känslosamma återseenden i Kalo Nero
Bokade en dag med min vän Dimi för att åka ut till huset i Kalo Nero och hämta lite saker jag måsta ha inför framtiden. Det var okej att bara att ta nyckeln och hämta.
Behövde köksgrejor som slevar, bestick, skålar och plastbunkar, lite Tupperware och såklart kaffekokaren som Mia fått av Katerina i inflyttningspresent.
Passade på att gå igenom verktyg och tog med mig det jag vet kommer behövas nu i min nya vardag som ensamvarg. Haffade även en stor golvmatta som kommer väl till användning nu inför kommande 'vinter' i den lilla lägenheten som är på gång.... Oj! Vänta! Det vet ni inte såklart,
Låt oss ta det från början...
Det blev en kärt återseende när jag rullande in framför porten till huset där den 'nya' grannen, Francois med fru kom ut och hälsade. Man passade på att beklaga sorgen och förstod att det tufft att bo kvar i huset nu när Mia inte finns här.
Jag lovad att snart komma förbi igen och ta en fika eller ett glas vin och prata lite, det ville men gärna och så fick det bli. Jag visste att det var en till i byn som var kvar på 'listan', och jag visste även att det skulle bli tusen gånger tuffare då.
Dimi hade redan öppnat grinden och stod och suckade besvärat i solen, Sol är det värsta han vet och jag brukar kalla honom för ”Vampyren”. Jag försöker se till att han får lite D-vitamin, annars blir hans hud snart genomskinlig.
Vi körde fram till huset, en knytnävsstor isbit satt i solarplexus och fick mig att må illa, hjärtat klappade fortare och jag började andas tyngre, ”-Det kommer bli svårt att genomföra detta”, tänkte jag när jag satt kvar i en halv minut innan jag hann ut ikapp Dimi som stod vid ytterdörren.
Under dom tre-fyra första stegen in i huset, andades jag in djupt och kände fortfarande Mias diskmedel som stod i solen på diskbänken. Hon använde bara detta och det doftade som en blomsteräng i köket.
Jag roffade åt mig det mesta så fort jag kunde samtidigt jag försökte föra en dialog med Dimi, ”-Robban, snabba dig nu och ta dig ut!” ekade tanken i bakhuvudet medan jag försökte komma ihåg det jag skulle plocka med mig.
Allt var avklarat på mindre än en kvart och Dimi tyckte vi kunde sätta oss en stund, men jag ville inte, jag ville bara bort. Bort ifrån detta som fick mig att tappa andan, ungefär som känslan av att nästan tappa greppet uppe på en stege och falla bakåt.
Nä, detta fick duga, jag hade gjort bra ifrån mig och Mias minne var fortfarande intakt här, det ska stanna här och jag ska inte ta med mig sånt som jag inte kan släppa. Och jag hade intalat mig om att sortera det jag kunde ha nytta av och det jag måste ha, men väl inne i huset föll jag på mitt egna sinne som vek sig som knäna på en sjukling,
”– Robban, det är dags, dags att kunna gå vidare. Släpp nu, släpp...”
”Den långa sköna milen”
Hur många gånger har vi två, jag och Mia, inte gått här på våra promenader?
Som en filmscen i ”Trollkarlen från Oz”, där man lyckliga går och sjunger en sång om hur vi två lyckats med allt vi kunde drömma om. På denna väg och stig till vår ”frihet” som bara vi två kunde förstå.
Här kändes inte värme och stekhet sol av, utan här var det fyllt med lycka i varje steg vi tog, där prestation kombinerat med hårt arbete burit frukt, Söt frukt där nektarn rann så gott ned längs våra händer när vi delade denna söta solmogna frukt.
Våra sköna kvällsturer och Mias insamling av stenar hon skrev sina små budskap på och la i trädgården för mig att hitta.
Nu skulle jag ta denna vägen igen, en sista gång? Kanske?
Jag vet faktiskt inte? Jag har inget att göra i dessa trakterna om jag inte bor här, och det enda som återstår nu är att ta farväl av Georgia (Yiayia), eller ”Hönstanten” som Mia kallade henne väldigt kärleksfullt. Nu skulle jag stanna hos henne och ta farväl, vilket innebär stanna och berätta allt som hänt. Något jag inte kände för just idag.
När vi stannade utanför Georgia kom hon ut med sin smått 'gungande' gångstil, eller Yiayia-shuffle som jag kallar den för på skämt.
När hon såg mig så kom hennes tårar och Jag kände att det skulle bli tufft att möta detta, men jag måste. Jag måste inse att Mia är överallt och att det är hennes 'arv' hon lämnar efter sig här, och det ska jag ta till mig.
Det var tufft, det ska jag erkänna.
Vi stannade i cirka en timme och pratade om allt som hänt.
Georgia ställde frågor och hade fått reda på att Mia gått bort av en som hört det inne i Mackan.
”– Det kunde jag aldrig tro”, sa Georgia om att Mia skulle kunna gå bort.
Så sjuk hade hon inte trott att Mia skulle kunna vara, -men då var allt sant?
Mellan varven försökte både Georgia och jag hålla masken och på något sätt – Klumpigt eller inte, t.ex. erbjuda kaffe eller om vi skulle sätta oss i trädgården? Men vi bestämde att jag skulle komma förbi en dag med Dimi, så skulle vi alla ta en fika och prata minnen, Härliga minnen bara!
Om Georgia känner att det kommer ske? - Det tror jag inte att hon gör.
Hon vinkade farväl, hon grät igen när jag såg henne i backspegeln klädd i sin svarta klänning hon alltid bar som änka. På något konstigt sätt kändes det som om att jag och Mia lämnade henne för alltid. Yiayia som kom att älska Mia som sin egna dotter var nu ensam i den lilla okända byn som endast är känd för dom som kör igenom den mot Moni Kapsa. En by som kom att betyda så mycket för oss. En epok i mitt och Mias liv som stod för lycka, framtid och hopp.
En epok som inom loppet av några månader skulle bli Mias pensions paradis, en livslängd dröm som hägrade i horisonten likt en hägring i en öken, men denna var på riktigt och fanns.
Hört på Caféet
Sitter och surfar på kontoret en dag, jag sitter här eftersom jag inte kan få ro i lägenheten.
Liv och rörelse hela dagarna till långt in på sena kvällar, och nätter om helgerna.
Grannarna är inte nådiga och av samtliga fem hushåll som hyr här, är tre släkt eller familj på något sätt? Dom har lägenheterna som ”ringar in” alla husen och springer fram och tillbaka.
Jag har räknat ut att i lägenheten intill mig bor en äldre man, pappa till någon, helt ensam och denna lägenhet används endast till att; Ha den gamla i förvaring, laga mat i köket, tvätta i tvättmaskinen som för övrigt står mot väggen mot min huvudände i sängen – Samt! Hör noga, se såpoperor på tv:n som även den står mot det ständigt öppna fönstret ut mot gränden.
Ni kan ju tänka er själv detta liv och oljud som slamrar runt varje dag.
Och röker gör samtliga i det lilla rummet på cirka 20 kvadratmeter inklusive köksvrån.
Jag kan inte ha fönstret öppet då det stinker rök och jag hör inte min egen tv då deras är på max volym verkar det? Nåja. Ni fattar, Situationen är ohållbar och jag ska här ifrån - Nu!
När jag sitter där och klickar runt på diverse annonser och lediga bostäder, så ser jag en vän som skickat mig en bild på Messenger. På bilden är det en husfasad med två dörrar och ett fönster – Vad är det nu? Tänker jag.
Jag skickar honom ett meddelande tillbaka och han skriver snabbt svar att det är en ledig lägenhet. Jag nästan jublar, men vågar inte ta ut segern i förskott! Ska jag ha sån jäkla tur? Ska det vända nu? lite tur, snälla... bara lite.
Och hör och häpna! - Jag hittade nytt boende!
-Jag och Vilma ska flytta!
Mer om detta i nästa inlägg, Fortsättning följer...
December:
En hjälp i nöden
Mias telefon har jag fått sålt.
Inte för jag vill utan för att jag vet att jag inte kan hålla kvar i det gamla och måste gå vidare. Trots att det innebär att jag inte kan ringa henne och lyssna av, höra hennes röst och tvingas ta bort filmer och foton är det ett steg i rätt riktning, jag vet det.
Jag har fått låna en extern hårddisk där jag fått fört över alla foton och bilder från Mias telefon, bilder och filmer som är en del av vår historia tillsammans och talar om en tid som aldrig mer kommer tillbaka. Ett slags inramning av vår tid och vårt liv.
€200 jag fick för luren. Om jag hellre haft kvar hennes telefon? Absolut..
När jag packar inför flytten så hittar jag våra sista kärlekslappar som vi två alltid skickat varandra i smyg. När jag var i Sverige och hämtade Mia så tog jag med min lapp ner, och nu i flytten så hittade jag Mias lapp till mig som är daterad från November 2024, cirka nio månader innan hon gick bort.
En sann verklighet som heter duga
Jag har ett helt hem också som ska byggas upp.
Just nu behöver jag en bäddsoffa som får agera säng och soffa fram tills jag kommit på fötter igen.
TV:n som magasinerats står nu på två pinnstolar som får agera Tv-bänk ett tag till.
Jag har fått gå igenom vår magasinering som börjar tryta och det finns inte mycket kvar att använda till ett nytt hem. Jag är van vid att leva spartanskt då jag var uppvuxen i ett ensamstående hem där pengar var en lyxvara och önskemål om nya saker var för dom rika.
Vår gamla golvmatta kommer väl till pass nu inför kommande vinter här nere då det börjar bli kallt och det blåser kalla vindar från havet, nackdelen med att bo nära vatten.
Mias duntäcke kommer också till användning nu, vaknade härom natten till ca 20 grader inne. Kanske inget att rita ”kors i taket” för er hemma i Sverige, men här är det kallt och fuktigt nu och värre väntar vi.
Med facit i hand så nu under första veckan i December har vi fått mycket regn och blåst med varningar om oväder som ska öka. När det kommer vet man aldrig under denna perioden här på sydsidan, och begrepp som ”vinter” betyder översvämning och monsunregn.
Trots att man håller fukten borta är det ändå svinkallt på kakelgolven och standard ”schottis-dansen” när man går upp utan strumpor och innetofflor på fötterna är lika lustigt för Vilma att se på varje morgon när jag 'dansar' ut till kaffekokaren, medan jag förbannar kylan.
Jag var klok nog att be mina barns moster – Garnfrun, att sticka ett par yllesockor åt mig, vilket hon lovade att göra. Tack så mycket, och titta gärna in hos hennes Instagram för fler tips, råd och allmänt Stickglädje.
”– Med hänsyn till avvikelsens karaktär tillmötesgår vi EU-kompensation...”
”Et tu, Brute?”
Rent ekonomiskt lever jag i ett slags 'Limbo' där jag gör allt för att hålla mina omkostnader nere. Jag har inga skulder – än så länge! Och så ska det förbli intalar jag mig. Dock är det tufft att inte ha en stadig inkomst.
Visst är det så att jag har en liten budget, men tro inte att den kommer ifrån arbete, inte alls! Jag har inget jobb och sista lönen Mia skickade var i Juni månad, samma månad vi fick hennes cancerbesked. Sedan dess har jag fått sälja av det vi äger och har levt på familjen, speciellt lillebrorsan. Utan han och Tessan skulle jag inte varit här idag, även om "här" i dagsläget är långt ifrån det jag tänkt mig, är det en startpunkt jag får acceptera.
Någon hjälp i Sverige fick jag inte, och trots att jag i princip var utblottad så fort min fot rörde svensk mark var jag inte berättigad till ett rött öre - Hemresan var på eget bevåg och eget beslut, Staten hade inte ansvar att livnära mig, det fick jag själv se till.
Tro mig när jag skriver att jag försökte med allt inom lagens ramar, men inget fungerade. Man la dövörat till och trots att jag förklarade situationen med Mias hastiga insjuknande och bortgång, fick jag nu leva på en pensionär och en småbarnsfamiljs ekonomi.
I nästa inlägg kommer jag skriva om upplevelsen kring min återvändo till Sverige.
En resa som jag aldrig kommer göra om igen, och då menar jag -Aldrig!
Nu tror ni att det handlar om att jag inte älskar Sverige eller mitt egna arv? Eller kanske att jag hatar landet där jag har mina rötter? Inte alls, det handlar om så mycket mer, om sånt man inte ser om man inte själv ställs på kant inför det oundvikliga man inte kan rå för.
Att lämnas åt sitt egna öde där rättigheter handlar om ”-Vad får jag av dig först?”.
Jag kan förstå till en viss del, att man som nation måste se till kostnader och utlägg i samband med människors akuta behov kontra rättigheter. Men att helt ”glömma” bort mig som medborgare och rättmätig innehavare av samma rättigheter som alla andra, det är oförlåtligt Sverige.
Och Sveriges ”Quid pro quo” -mentalitet och direkta hot utmålas och ställs mot utpressning.
Jag kan inte se att detta är något som vare sig flyktingar, migranter eller andra tvingas utstå.
Det är oförlåtligt, och min plan att återvända till Sverige tillintetgjordes av Sverige själv, det kan vara en nyttig läxa för er att ta del av? Om inget annat så är det en sann, rak och ärlig berättelse där det allmänna nyhetsinnehållet definitivt inte stämmer med sanningen.
Mer om detta i nästa inlägg...
Norwegian Kalabaliken?
Mina försök till att få Norwegian Air att göra rätt för sig har varit en sjuhelsikes resa ska jag be att få tala om. Inte minst är det omöjligt att använda deras online service där man hamnar bakom automatiska ”bottar” som svarar dig.
Så kom det då – Meddelandet jag väntat på sedan Juni månad.
".... -Med hänsyn till avvikelsens karaktär tillmötesgår vi EU-kompensation.
Vi tackar dig för den inlämnade kontoinformationen och försäkrar dig om att det beviljade beloppet kommer att återbetalas till ditt konto inom en rimlig tidsperiod.
Vi ber om ursäkt för de olägenheter detta har orsakat, men hoppas att vi trots detta kommer att få glädjen av att önska välkommen ombord vid ett senare tillfälle.
Med vänliga hälsningar/ Best Regards
Björn
Senior Customer Relations Coordinator"
Det kom som en bön från ovan och jag kan inte beskriva vad dessa pengarna räddade.
Jag kunde betala två hyror jag varit skyldig, samt sista avräkningen på sista elräkningen jag lämnade efter mig i Juli månad, allt som fick bekosta flygbiljetter och transporter för mig och min lillebror som tog sig ner för att hjälpa mig.
Jag kunde nu bekosta Mias sista vila, vilket jag själv betalade då jag inte är berättigad dödsbo efter Mia eller fått stöd av hennes son som i sista minut tog kontakt med Skatteverket.
(Det låter bryskt och bittert, men är sanning. En sanning jag aldrig kommer glömma. Inte för min skull men för Mia - Att inte låta henne få komma till ro.)
Så med dessa cirka 8000 kronor från Norwegian kunde jag återställa det jag måste genomföra. Jag kunde bekosta Båt hyra, Blommor, Blomsterkransar, Arvode och gåvor till kyrkan m.m. och ge Mia det avslut hon önskade och ville att jag skulle se till.
Min egna flygbiljett ner bekostade jag med att sälja mitt guld. Guldsmycken jag fått av Mia genom åren och har varit minnen som förknippats med vår livsresa. Minnessaker som nu är borta, och även om dessa bara är materiella ting, har dom haft en viktigare roll. För det är trots allt inte värdet utan minnena dom symboliserade – Minnen jag har kvar i hjärtat och på hornhinnan, inte i en ask klädd med sammet i kassaskåpet.
En utsträckt hand
”– Ska man sänka sig så lågt som att hålla handen utsträckt?”
Tänker jag samtidigt som ytterligare ett 'pling' i luren ekar mellan väggarna i ”grottan” - Räkningar från Cosmote som skulle betalas in förra veckan lyser upp på displayen.
Dom svenska kronorna som finns kvar på kontot börjar så sakta att sina bort och ersättas med uttagskvitton.
Att bli som dom där 'Swish journalisterna' på nätet som rapporterar allt ifrån ”riktiga” nyheter till påhittade saker som ska röra om i debatterna är inget jag vill förknippas med. Men likaväl förbannat måste jag året igen se sanningen i vitögat – Du måste kunna betala.
Att hitta nytt boende har inte varit lätt under en pågående bostadskris där marknaden helt styrs av giriga uthyrare som sätter hyreskostnaderna. Men trots allt har jag hittat ett billigt boende till mig och Vilma för cirka två tusen i månaden, med tillkommande utgifter (El, vatten etc.). Ett acceptabelt erbjudande i ett kargt Lassithi-område som har få bra och billiga små lägenheter lediga. Eller, ”Bra” ska vi återkomma till en annan gång... men billiga i varje fall.
Hade det endast handlat om att betala fasta räkningar så vore det en sak, men att samtidigt börja om helt från början med allt det innebär att bygga ett nytt liv och hem i ett annat land är otroligt svårt, påfrestande och väldigt, väldigt dyrt. Även om man bortser från saker som är oviktigt ny i detta skedet, är det trots allt en hel del som måste finnas och köpas.
När jag åkte tillbaka till Mia i Sverige hade jag ingen tanke på att vare sig återvända eller behålla saker som i samma sekund kändes totalt oviktigt i sammanhanget – Jag ville bara hem till Mia.
Det är endast tur att jag lät magasinera saker som jag inte hann sälja.
Dessa saker är själva grunden i mitt nya hem, och tro inte att det är saker som skänker flärd, inte alls. Det är en kyl/frys, verktyg, tvättmaskin och sängtextilier. Saker som kökssaker var inte alls i tanken och gavs bort då det var tungt och inte kunde skickas till Sverige eller lagras.
Min och Mias inställning var att försöka ta till vara på den tiden vi fick och därefter fanns inga andra planer – Det gick inte helt enkelt. Vi visste ju inte om vi skulle få månader eller år?
Och här står jag idag, inga möbler, inga köksattiraljer och definitivt inget kvar som kan bidra till en billigare uppbyggnad av ett nytt hem.... -Jag är sååå körd!
Nya vardagen i Cowboyland?
”– Kämpa på Robban!... För Mias skull” ekar det i skallen så fort jag tappar modet.
Dom nya hyresvärdarna gillar jag inte. Fick ingen bra känsla av dom men står i ett behov där jag inte under några premisser kan välja och vraka - Jag får ta det som erbjuds helt enkelt.
Att ta vardagen 'som den kommer' är inget liv jag rekommenderar någon av er som läser att ens prova på. Det är definitivt inte för alla och utan en fast inkomst och möjlighet att ställa mat på bordet och betala räkningar är man så långt bort från en vardag som spelar någon roll, inte ens i ett 'Paradis'.
Att ge livskvalitet är inget pengar allena skänker, absolut inte. Men det gör vardagen lättare att tackla, speciellt när man samtidigt ska bygga upp allt från början igen – Från ruta ett.
Sanningen är den att jag måste hämta igen halva delen av min och Mias vardagsutgifter utan något arbete under halva året, kanske inte något alls kommande säsong?
Att hålla motivationen på topp är en utmaning, och att se framåt är något jag inte ser åt idag, inte än. Det får bero fram till jag kan slappna av igen.
Att tuffa tider väntar är jag inställd på och jag har redan satt en snäv budget som säkert kommer spricka dom närmaste veckorna, men så får det bli - Jag har helt enkelt inget val.
”– Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framåt..”
Vi ser alla på lycka som något individuellt, där var och en av oss skapar det som en dag ska vara permanent – Där allt ska finnas och där allt kommer få plats fritt från oro, tragedi och vardagens baksida. Men sanningen är att det finns bara två stora tragedier i livet, där den ena är att inte få det man vill ha och den andra är att få den.
Livet kan bara förstås baklänges, men det måste levas framåt, Och även om frågorna just nu är komplexa men svaren kanske är enklare, är det svårt att se skogen för alla träden?
Nu handlar det om att bygga en ny grund, en grund som är både bräcklig och beroende av andra. Denna gången är det inte kärlek och vänskap som står för byggstenarna längre utan det är en tro på att detta ska gå, och att jag är skyldig Mia att aldrig ge upp.
På nya agendan står det först och högst upp;
– Andas, och försök inse att du inte kan ge upp.
– Älska, se livet för vad det är och betyder nu, det kommer bli bättre.
– Våga le, skratta med andra så får du skratt tillbaka.
– Kämpa, livet är till för att levas även om inget är gratis och enkelt.
Nu väntar korrekturläsning av boken, sen bär även detta det av (hoppas jag?).
Om tid och engagemang kommer räcka tror jag inte, men jag lever på hoppet och att allt går efter den plan som är utstakad för oss alla - Nu håller jag näsan över vattenytan.
Tack till alla som skänker en gåva!
Det finns ingen liten eller stor – Alla gåvor är lika Stora!
Tänk på att märka er gåva via Swish med att skriva ”Gåva”, samt att ni gärna får ange ert namn så jag får tacka er i nästa inlägg.
'Anonymt' är såklart lika tacksamt (utan namn i meddelandet).
Avslutningsvis
Det finns bara en av dig – Ni är alla unika!
Våga älska! Våga säga det du vill, skjut inte upp det som betyder något.
Berätta om din kärlek – Varje dag! Livet är för kort för att tas förgivet,
Livet är för kort för att inte hinna uppskatta den man älskar,
Och livet gör inga repriser – Du har den tid du fått.
Simma lugnt där ute i livets ocean!
Kärleksfullt,
”Världens rikaste fattiglapp”.
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Kommentarer