Februari: Livet går vidare i Cowboyland

Så... Var ska jag börja?

Har blivit strax över en och en halv månad sedan jag sist skrev några rader till bloggen.

Inte för att det har varit ont om ämnen att ta upp, inte alls. Utan mest för att det har blivit en hektiskt period i vår vardag senaste tiden - För var och en av oss, oberoende varandra.

Askungens gympadojja(?)

Mia är i Sverige och har börjat arbeta på sitt nya jobb, Något hon trivs med oerhört.

Trots en seg start kan hon nu lägga fokus på sin egna vardag med sin mamma där hon bor vilket hon tycker är skönt då nytt jobb och nya kollegor tar på energin.

Sedan Mia landat i Sverige i Januari har våra sparade finanser fått användas sparsamt i år.

Trots nytt arbete är det inte samma lön, och även om Mia mår bättre av att komma ifrån nattjobb är det påfrestande på vår ekonomi. Men vi ser alltid framåt och Mia mår som sagt mycket bättre i en annan miljö där hon har tid och energi över för sig själv.

Men visst är det surt att se på myntets andra sida, där vi haft en någorlunda lugn tillvaro i att ha en budget vi kan planera in på ena, nu byts ut mot att få leva månad efter månad på den andra.

Lite som att Askungens Kristall-sko nu blev till en gympadojja istället?

Skämt åsido, vi har varit med om värre och inte minst under Pandemin då vi i princip överlevde på allmosor och alla vänliga själar.

En pessimist i högform?

Förra året var ett år då vi i familjen förlorade familjemedlemmar både i Sverige och här nere.

Ofta kändes sista halvan av 2023 som en enda ström av dödsbesked och sorgliga samtal från människor som klär sig i svart och knappast drar på smilbanden längre.

Mina bröder har en allt mer stressig miljö i Sverige och våra samtal handlar mest om att se bakåt, inte framåt. Ungefär som om att man börjat tappa framtidstron och lever vecka för vecka?

Mitt i allt elände har jag blivit morfar igen, denna gången till en liten flicka igen – lilla Lo.

Min grabb har ju även han en liten – Leo, och nu känns det som att livet är långt borta trots att mycket av det kretsar kring livet här nere? Svårt att förklara, men även om man är morfar till tre underbara skapelser, är det trots allt hundratals mil mellan mig och dom.

Så, än är allt lite overkligt, ungefär som i mina drömmar.

Jag ser dom, när jag vill – Men ändå inte.

Vad är drömmar om inte till för att förverkligas.... en dag.

”På rygg i ett Rapsfält”

Under dessa månader har jag även sett till allt få klart min egna poesiblandning.

Text om och med mina egna tankar och tankenötter kring livet, liggandes på rygg i ett rapsfält, med blicken upp i den blå skyn där molnen armbågar sig fram med himlen.

Det kanske kommer som en förvåning att jag skriver poesi?

Men jag skriver lite om det ena och det andra, mest för att stilla mitt skrivbegär som handlar om att få ut alla tankar jag har. Kanske det är en form av självterapi också? Men, så länge man ser på det med distans och för all del med en gnutta humor, är det ett utmärkt sätt att testa sina gränser för vad man förmår att skriva i alternativa texter som inte hanterar ett mer ”kontrollerat” tema?

Ofta sägs det att man blir mindre nyfiken på äldre dar, och mindre benägen att våga?

Om detta är rätt låter jag vara osagt, och kan förvisso endast referera till oss två och våra val. Men vi känner inte som att vi uppoffrat mer än vad vi kunnat släppa.

Och definitivt aldrig vad vi inte kunnat vara utan.

Som vi så ofta nämner i boken, är det en resa man tar som den individ man är och det går inte att göra om de val man tar, som om någon Repris finns som alternativ.

Man gör denna resa inte med hopp om att vara rätt, utan det är rätt och så är det bara.

Vi är lite udda som individer – Vi som tar dessa valen, och så måste det vara.

Att vi är rotlösa i samhället är heller inte sant, utan vi är nog mer rastlösa än vi är slentrian. Vi ger oss inte in i något vi inte redan har ältat i våra hjärnor och hjärtan hundratals gånger innan.

En del ser det kanske som ansvarslöst, och att vi ger upp Sverige? Men varför ge upp? Det är långt ifrån sanningen och vi kan lova att om någon älskar vårt fosterland mer är det vi som inte träder Svensk mark per daglig basis som ser vad Sverige är och betyder.

En del av er känner som oss kanske? och i denna stund planerar ni er egna livsresa utomlands? Ni vet vad vi vill förmedla och vad vi vill berätta för er, om det så är på rygg i ett rapsfält i den skånska myllan eller på en veranda någonstans på Kreta är det två olika sidor på samma mynt.

Ett mynt där dess värde är och förblir okänt – Det finns nämligen ingen valuta här och nu.

Uti vår Hage

Växtfloran här i lilla Cowboyland, eller som Mia säger: ”Lilla huset på Prärien” står i topp just nu. Och än är det inte över – Mer kommer och mer ska det bli!

En del av er som hittat hit i området har koll på blomning kring årsskiftet December/Januari, vilket kom sent i år på grund av kallare temperaturer, men även på grund av utebliven regnperiod.

I gräsmattan utanför står dom olika anemonerna tätt i tusental och slåss med strandvallmon om platsen i gräsmattan. Även om jag tycker det är synd att behöva trimma ner allt inser jag samtidigt att detta naturliga även huserar en tillika vild flora av småkryp och skadedjur.

Trimmern har varit envis och stundvis vägrat fungera och det har varit några timmars mekande.

...detta j-la saltvatten!

Primerkoppen (pumpar bensin till förgasaren) fick bytas då den var torr som fnöske och näst intill pulveriserades när jag tryckte på den. Det var helt enkelt närheten till saltvatten som tär på den.

Så det fick bli att leta efter en ny gummikopp (primerkopp).

Tillverkaren av trimmern skulle ha ca 500 kr inklusive frakt från Tyskland för en ny, och det var i saftigaste laget så det fick bli att köra in till ”Five Euro” och kolla med honom, och hör och häpna;

-Han råkar ha tre stycken liggandes i en låda på kontoret!

Så det löste sig för ca 30 spänn och inte 500.

Primerkoppen fick bytas ut - Bland annat!

Steg två – Okej...

Får igång trimmern och känner mig lycklig over att jag följande dag ska få fixat till det här ute och nöjer mig med att kalla det för kväll. Ett halvt glas hemmabryggt senare var det natti natt och drömmarna bar iväg till nya ängar..

Morgonen var underbar! Sol och lagom kallt ute.

Det skulle förvisso bli regn under eftermiddagen men nu på morgonen kunde jag säkert hinna få klart och ta bort buskverken och ogräset – Det värsta, kommande dagar när det blev finare väder.

Ut snabbt som en höna skiter och plockar fram alla attiraljer jag behöver under morgonens trimmning ute. Allt känder häligt, såhär långt.

Första dragen – Inget! Helt död.

Efter säkert 500 drag och vad som kändes som femtioelva småpillande på diverse spjäll och fix med tändstift, skulle så nästa sak visa sig vara sönder. Bara att plocka isär mojängen och fixa.

Med lite tur och mycket nödlösningar fick jag skruvat ihop trimmern igen och jag visste att en eventuell garanti nu var borta när man väl öppnat maskinen.

I skrivande stund tror jag att garantin är slut sedan minst ett år tillbaka, så det kan kvitta.

Efter ett tag - och en halvt isärplockad maskin, fick jag liv i åbäket – Dags att snygga upp!

Den spottar och hostar, vill helst inte göra något utejobb alls idag, men jag är enträgen och vägrar acceptera beteendet när jag svettig och halvt slut i kroppen svär åt maskinen att fungera!

Till belåtenhet verkar trimmern och jag bli vänner igen och den funkar smärtfritt de timmarna jag använder den här ute; Uppdrag – Lyckat!

”-Livet är det som sker varje dag vare sig du planerar eller inte...”

Skriveriet

Jodå, det fortgår om än på halvfart just nu.

I dagsläget är det mycket runt om – Mia är i Sverige och jobbar på sitt nya arbete, och här hemma försöker jag hålla uppe modet i ensamheten som tagit över motivationen.

Det som återstår i förarbetet (tror jag) är att sortera bland alla kapitel och texter som just nu mest verkar ha en egen ordning.

Att skriva från en blogg och omvandla texten till en bok är tuffare än vi trodde, speciellt då vi skrivit utifrån personliga vyer blir det ofta omständigt och svårt att vända om till ”vi” i boken.

Visst har vi fått det ganska korrekt och hellre valt att kalla vissa kapitel för ”Minnen ur Dagboken”, mest för att slippa skriva om inlägg från bloggen och för att utmaningen primärt ligger i att försöka bibehålla textens budskap i både ord och, dessutom svårare än man tror – Utan bild.

Vardagen nu i Februari har varit enormt utmanade då vi står inför nya utmaningar.

Vi båda har fokus på att – i princip, överleva denna första halvan på året. Mest för att vår budget nu är flytande och näst intill noll, Men även då Mia tjänar mindre nu och jag stått med mindre än en tredjedels ersättning då jag inte kunnat arbeta tillräckligt.

Vi båda ser positivt på framtiden trots allt detta, och vi peppar varandra om att vi varit med om värre. Vi är även medvetna om att vi lite kan göra för varandra just nu mer än att vara där för varandra i ord och i tanken, och det blir många extra timmar i videochat än annars.

Livet går vidare hur mycket man än planerar..

Lite terapi? Att fiska är ett sätt att hämta kraft och nya krafttag under livets alla uppförsbackar...

Kommande veckor & månader?

Som det ser ut (i skrivande stund) kan mitt nya kontor i Mackan bli verklighet i sommar!

Allt handlar om kostnader och tur, för det har blivit dyrt i Grekland, och definitivt här på Kreta.

Hyror har nästan gått upp med 35% och lokaler har nästan dubblats i kostnad.

Förra året förhandlade jag om en lokal som skulle visa sig bli så pass dyr att den står tom än idag.

Varför man hellre väljer att låta lokaler stå tomma än att få hyrt ut dom är idioti, speciellt eftersom det just nu behövs nya företag som förhoppningsvis kan anställa lokalt i en snar framtid?

För oss här hemma skulle det förenkla i vår vardag om vi kunde få tag på ett kontor i Mackan för en hyfsat låg peng, men det är en utopi i dagsläget. Även om man betalar en årshyra i förväg är det ändå alldeles för dyrt och det kommer bita invånarna själv i baken.

Tyvärr så är många inte lokalbor i Mackan eller bor i området.

Flertalet är antingen fastlänningar eller har man flyttat och bor på annan ort, t ex. i Heraklion?

Nåja, sökandet fortsätter och med de kriterier jag har för kontoret, kan det bli tufft.

Sökandet fortsätter..

Taverna Golden Beach har satt upp skylten jag skapade åt dom

Att fånga dagen är viktigt även dagar då solen lyser i sin närvaro - Här på Revans bar

Sista orden för detta inlägget:

För er som gärna vill fortsätta integrera med oss, rekommenderar vi att titta in på vår ”hemma” facebook sida där vi delar med oss från lite av vår vardag som inte hamnar i blogg eller i text, och är helt separerad från bloggen - Enkelbiljettkreta.se

Ni hittar Mia & Robbans Place här.

Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.

Ha det gott på er!

Var rädda om er och anhöriga.

Det finns bara en av dig.

Simma lugnt där ute i livets ocean!

På återseende & Goa hälsningar! /Robban & Mia