MARS: Vinna eller Försvinna? Verkligheten för en Vagabond.
- 19 mars
- 17 min läsning
Sista veckorna ska plöjas igenom innan säsongen för 2026 landar i lilla Makry Gialos.
Hela byn börjar vaknar så sakta upp i sin egna lugna takt. Där pågående vägbyggen och renoveringar pågår med nya ansikten. Människorna är som myror vilka irrar runt, alla med kalenderdagar som jagar – ”Måste bli klar”. Hur ska det gå för denna lilla hamn byn i år?
Egna frågor poppar upp i hjärnan och hjärnspöken tar allt mer plats: ”-Robban, ha is i magen, Men du måste välja vilken väg du ska ta”...
Nu förväntar ni kanske att jag ska böja med att beskriva min dag?
Om hur morgonen så sakta, mjukt och harmoniskt väcker mig. Om omgivningen som bäddar in detta paradis i min berättelse där ni kunnat följa mig under detta år.
Där jag och Vilma fått upptäcka nya saker på egen hand, på gott och ont, och jag har fått rannsaka mig själv i frågor som varit komplexa nog för att få hjärnspöken som försökt ändra på tankar. För att med sitt lugn berätta för mig att ”-Roberto! Nu... Nu händer det... Vakna! delta var med...”
Men det tänker jag inte göra. Inte nu. Inte denna gången.
Varför?
–Har det hänt något?
På något sätt är alla ni där ute som läser en väldigt stor del av att jag sätter mig ner gång på gång framför ett vitt dokument och hittar till inspiration, och mod nog, att knappa in dom första orden.
Jag har få passioner i livet, men dom viktigaste är att – måla, laga mat och en av dom större är att skriva, Där jag hos er - min publik, samtidigt försöker få er att älska min livsstil, älska Makry Gialos, och absolut älska Kreta för vad man är.
Alla dagar är inte händelserika, långt ifrån alla dagar är utan samma enformiga vardag som hos dig? Inspiration och själva ”tema” på inläggen är inget jag planerar, utan det kommer av hur livet ter sig och hur vardagen själv helt okontrollerbart styr upp allt.
Det är era kommentarer och erat engagemang i mina livshändelser som triggar något som är svårt att sätta i text, men ni ska veta att jag uppskattar er alla där ute – Vart ni än är.
-Tack så mycket!
Tack för ert stora stöd:
Johan & Anneli Björling
– Tack för att ni är Ni!
När Verkligheten klamrar sig fast och inte vill släppa.
När varje steg känns som lånad tid och vardagen jagar på full fart, med riktning ifrån dig.
När ”hem” har varit en plats i hjärtat som helt plötsligt sakta, omedvetet klämmer sig fram genom bröstkorgen och uppenbarar sig genom en blick.
–Här... Här är mitt hem. Inte ”där”.
När saknad blir svår att begränsa, svårt att se gränsen.
Jag har blivit van vid att, låt oss säga – Stänga av. Att sortera saker för vad jag behöver.
Det blir enkelt att liksom 'stänga av' och istället se förbi, att prioritera om.
Inget bra sätt att tackla viktiga saker, absolut inte.
Och räkningen kommer också därefter – Ordentligt! Som nu.
Det är inget man kan bearbeta i förtid eller förbereda sig på..
..Vad jag pratar om är saknad.
Saknaden efter min familj.
Mina barn, barnbarn, mina bröder.
Vetskapen om att jag har någon som finns i Sverige.
Att bryta detta jävla mönster av ensamhet..
”–Robban, vad i helsefyr är det du irrar om?”
Jo, jag vet att jag är luddig. Och det är kanske medvetet?
Jag vet själv inte helt säkert.
Jag har beslut, men än inga planer – än – som funkar..
Men jag vet att min väg har blivit betydligt 'smalare', och samtidigt kan den bli väldigt bredare.
Mest handlar det om att jag står i en korsning, ett vägval, där mina beslut framöver handlar om att välja ”rätt” väg, Och jag känner att jag endast har ambivalenta alternativ där jag inte kan bli överens med mig själv.
Jag har en möjlighet att själv styra, att välja vilken väg jag ska ta – Vänster eller höger, där ingen av dom egentligen är ”rätt”, och följt av både chans och vetskapen om att det kanske inte fungerar?
Det är inte första gången och säkert inte sista gången heller jag bryter av och går utanför planerna, vilket i och för sig inte är problem utan bara ett sätt att få distans och reflektera över vart allt är på väg?
Det kommer gå bra och ibland behöver man ställa sig själv mot väggen och verkligen ruska om hjärnan för att se så att man inte hamnar på villovägar.
I mitt fall har det blivit en slags ”stillhet”, där tankarna mest har varit på att hitta ”hem” igen, till mitt älskade Cowboyland.
Här mitt ute i ingenstans bland kaktusar, yuccapalmer och småkryp har mitt liv har varit dom senaste åren, där rötterna ligger djupare än någon annanstans på Kreta, eller i Sverige för den delen.
Jag har kommit att bli vän med mig själv igen, där jag accepterat mitt dåliga val, om än taget i förvirring och under rådande kaos. Men så är livet, inga garantier finns, inget facit.
Det är bara att bita ihop och se framåt, kämpa och aldrig ge upp.
”Känner mig Rotlös, och när jag går på dom steniga stigarna, knastrar stenen under mina skor. Jag ser huset där mitt ute i den soltorkade och utbrända miljön – Mina drömmar och allt jag kämpat för. Och när jag vrider min blick ut mot horisonten, upp mot bergen, Finns det ingen skugga som följer mig.”
”Ett nytt liv i frihet som Vagabond väntar mig, där greven nu är en luffare, inte tvärtom.
Och en ny ovan känsla om att 'Vinna eller Försvinna' blir allt oftare påtaglig?
Dags att sätta ny kurs och sätta nya planer i verket helt enkelt.
Det har tagit tid, och mycket hjärnspöken har sett dagens ljus, Men det har varit en process jag måste gå igenom. Allt är inte påbörjat och inget är någonsin klart, allt handlar om att själv bli färdig.”
Den där Magkänslan igen..
Jag märker att ”atmosfären” bland vänner och bekanta här nere har blivit allt tuffare.
Inte otrevligt, inte alls. Men det märks att dom senaste två åren har tagit hårt på folket här, med en dalande skara besökare som sällan handlar något då man bor All inclusive och inte måste.
Nu behöver vi inte gå igenom det träsket med allt det innebär, det är upp till var och en att välja med eller välja utan. Jag förstår, och speciellt för barnfamiljer, ingen dömer någon – Okej?
Det är klart att det påverkar lokalbefolkningen, där många av mina vänner sedan 25 år tillbaka fått styra om sin verksamhet till allt ifrån Taverna till Souvenirshop.
Inte kul och definitivt ingen lukrativ framtid heller. Flertalet i Mackan kämpar, och jag menar verkligen kämpar! Man försöker konkurrera med dom stora drakarna som släppt all lojalitet till byn och dess invånare.
Där profit har satt normerna och lämnat byns företagare att slåss om smulorna.
Med prisras som gör det svårt att höja priserna senare, och att kraven inte längre handlar om kundernas önskemål, utan om att konkurrera mot dom större hotellen och deras interna affärer, tavernor och service utbud.
En slags David mot Goliat, som under ett par år nu fått en segrare att gå vinnande ur detta utnötningskrig. Där man i styrande grupp i byn trodde att Hotellen dansade efter deras pipa.
Nu, med facit i hand är det försent.
Och jag undrar hur många gånger denna lilla by ska återhämta sig? Min by, där jag och alla andra har lagt alla äggen i samma korg.
Med en meny på allt ifrån översvämningar, monsun som tagit 75% av byn, pandemi, och nu hotelldrakar som vägrar dela med sig och kommunpolitiker som vänder bort blicken.
Med detta i Magkänslan, undrar jag om Mackan orkar återhämta sig igen?
Hur många gånger ska byn resa sig igen från marken efter att gång på gång knuffats ner?
Hur många generationer ska kunna leva på byn och dess nästan 99% enda inkomst?
Hur många arbeten ska byn klara av att tappa?
Hur många i den yngre generationen ska byn förlora till storstäderna?
Hur mycket ska ni, Turisterna, få ta?
Ni är ju enda hoppet i denna eviga spiral utan lösning...
Hört på Caféet
Sitter och tar en fika i Mackan efter att ha återvänt från mitt besök vid Moni Kapsa.
Har planerat årets pilgrimsfärd i sista veckan av fastan innan Påsk, och bannar min hälsena som jag fått en inflammation i och måste vila.
Känner att jag vill kunna gå mina långa promenader vilka blivit en standard sak i vardagen, speciellt nu innan säsongen startar och jag ska irra runt växelvis med en kontorstjänst.
Nåja, tillbaka.
Skriver på min Novell/Roman som jag sett fram emot att nu kunna få sätta mig med sedan min bok gavs ut. Det är en skön dag i Mackan där solen skiner och värmer upp ansiktet under skärmen på min keps.
Då och då hör jag hur isbitarna i glaset framför mig 'klinkar' till när isen sakta smälter, och jag ser upp varje gång lika förvånad.
Hör fotsteg närma sig mitt bord där jag är helt uppslupen av att skriva.
Det är Manos, en av ämbetsmännen i Makrigialos. Han och jag har haft våra duster där vi i princip är oense om allt men respekterar varandra för våra åsikter – Han med sitt inflytande i det styrande rådet, jag med folket och byn i tanken.
Manos sätter sig ner och vi börjar prata om Mackans framtid där jag pressar honom att svara på en del frågor jag tycker är vitala för byns framtid.
Jag ser att han känner sig lite obekväm och när servitrisen kommer till bordet vill han inte ha något, uppenbart vill han inte stanna vid bordet, och mitt sällskap.
Hans blick fladdrar runt och han verkar mer intresserad av att hälsa på alla som går förbi och vill önska honom ”Kali Seson” - En bra säsong, än att ge sig in i en längre debatt med mig.
Vi kommer fram till att han lovar att skicka ett meddelande till mig när nästa möte är så jag får vädra mina tankar. Vilket jag har framfört i över 15 år utan att man lyssnat.
Jag är övertygad om att nu när tiden fått tag i Mackan, ser man att jag haft rätt. Jag gillar inte att säga – ”Vad var det jag sa?”, då det är ofint och misskrediterande mot personer.
Det är bättre att istället fråga efter vad man Tänker göra nu då?
Hoppas man hinner få klart allt i byn innan dom första laddningarna med turister kommer?
Arbetet i byn med uppgrävd väg ställer till det när vattennivån är svår att hålla under kontroll, och trots att man leder under vattenmassorna så är det en svår sits man har framför sig.
Den annars så fina strandkanten längs hamnstråket har fått sig en törn efter vinterns hårda vindar med regnstormar. Vägarbetets vattenavledning ut i vattnet gör det hela inte bättre heller.
Jag håller tummarna på att man reder ut det?
Man har två veckor på sig och tiden rinner även den ut...
Det är fortfarande en del kvar som ska ordnas, speciellt arbetet med uppgrävda vägen genom byn.
Arbetet på Sunwing och OBC (Ocean Beach Club) pågår för fullt, och jag hoppas man blir klar i tid? Man brukar alltid hinna med marginaler, och är duktiga.
Det ser ut att bli en hel del förbättringar, men jag kan bara se utifrån och ska försöka ta mig in och se om jag kan ta bilder och rapportera om årets ”nyheter”.
Dags att se över Huggtänderna
Det årliga tandläkarbesöket har fått vänta i över två år.
Sista året har varit hektiskt och långt ifrån stressfritt med resultat att jag skjutit fram det annars så självklara.
Nu var det dags och min tandläkare i Mackan, Stella, Välkomnade mig med en tid tre dagar senare. Vilket hon inte brukar ha då hon är populär och har många från alla byar runt om som kunder.
Jag kallar henne för ”Sällan-Stella” då det är svårt att få bokade tider, men nu så gick det bra. En anekdot är att jag aldrig behövt laga mina tänder eller haft några hål, så det ska bli intressant..
”– Den enda verkliga döden, är den du dör varje dag genom att inte leva...”
Robbans Grytor & Kastruller
Tack till er som frågat om mina recept på Pastarätter jag nämnde i förra inlägget.
Jag ska försöka uppdatera i Bloggen med fler recept så snart jag kan och kommer ihåg med mitt Teflon-minne.
Ni hittar recepten i menyn under ”Mat & Gott” och ”Robbans Grytor & Kastruller”.
Det blir kanske långa tester att scrolla igenom med recept? Men vi kan ju försöka? Jag ska försöka hålla det kort och enkelt. Så, nu kör vi första.
En viktig del är såklart Pastan man har till. Det är en hel vetenskap kring pasta men det viktigaste är att kunna hitta en pasta som är bra, all pasta är inte bra och ni får se i hyllorna i butiken samt ställa lite krav på butiken.
Dom flesta affärer har dom ”vanliga” pastamärkena i hyllan men även andra, lite dyrare.
Men att lägga en tia eller lite mer på en bra pasta är en bra investering, inte bara för att sponsra utan även för att få ett lyckat resultat i din matlagning.
Liten snabb ”Pasta-Skola”
Låt oss se över dom lättaste stegen i att hitta en bra pasta i affärens hyllor och sortiment.
En bra pasta håller mellan 12-15% protein vilket ni kan se i Innehållsförteckningen.
När pastan pressas genom formar som avgör pastans form och tjocklek, går det genom en ”mall” av koppar, den gör även att pastan får en mer ”matt” yta vilket gör att såsen fastnar på den kokta pastan och gör det behagligare att servera en sås till.
Vissa större märken använder en mall av Aluminium vilket ger pastan en 'slätare' yta och det innebär, tyvärr, att såsen inte fastnar på den färdiga pastan. Vilket i sin tur gör att såsen kan bli vattnig. Vem vill äta pasta när såsen ligger kvar på tallriken?
När pastan tillagats på fabrikerna ska den torkas, vilket görs i ugnar under värme.
Dom bättre pastasorterna torkar sin pasta under lång tid med låg värme, oftast inte varmare än 50 till 60 grader. Andra tillverkare påskyndar processen med mycket hög värme.
Så hur vet man?
Se på färgen, Pasta som är ljusare i färgen har nästan alltid torkats på låg värme under längre tid.
Den mörkare pastan, ofta beige eller även orange i tonen, har garanterat torkats i hög värme för att påskynda. Detta är vanligt hos dom större tillverkarna.
Ni kan även se på förpackningen där man talar om koktiden – Där den bättre pastan ofta har koktid mellan 11 till 13 minuter.
Att tänka på är att koktiden avser ”Al dente”, det vill säga att pastan har lite tuggmotstånd.
-Varför det? Undrar ni då? Därför man kokar pastan 2-3 minuter kortare tid än vad paketen visar.
Detta för att när ni sen har pastan i såsen under tillagning ska pastan inte bli överkokt.
Ni som efter kokningen av er pasta lägger den i en bunke eller tillbaka i en tom kastrull får tyvärr skylla er själva – Pastan kallas då ”död pasta”, och under tiden ni väntar på er sås är pastan redan överkokt.
Och snälla! -Aldrig olivolja eller smör i pastan för att den inte ska klistra ihop!
Pastan lagas i såsen! Regel nummer ett! Så undviker ni att pastan blir torr.
Spara alltid en kaffemugg med vattnet ni kokt pastan i för att tunna ut pastasåsen, och ni får en mycket gräddigare sås, samt en krämigare och lenare sås när ni har ost i.
Ni styr såsens konsistens med pastavattnet och behöver inte ha vare sig mjölk eller grädde i.
Och –JA! Ni har salt i vattnet när ni kokar upp pastan (Ingen olja!)
Ett ungefär är att man använder cirka 150 gram pasta per person och en ratio på cirka en matsked havssalt per liter vatten. Vill ni inte använda havssalt kan ni använda Koshersalt.
Så, se på pastan i förpackningen.
Se om den är matt och har lite ”ruggig” yta.
Se över innehåller och proteinet, även koktiden.
Lär er även vilken pastasort som passar till er maträtt där ni vågar laborera med olika sorter men att ni hittar er egen favorit. Pasta smakar faktiskt inte likadant!
Siciliansk Ansjovispasta (sås med ansjovis)
(Nu blir min Italienska sida av familjen lyckliga, Hahaha..)
Först ut är min enkla Pasta med Ansjovis. Det låter kanske inte så lockande? Speciellt om man inte tycker om fisk eller ansjovis? Men ni kan vara helt lugna, ansjovisen kommer helt att smälta och tas upp i sås och pasta där den helt försvinner och bara lämnar sin sidenlena karaktär.
Varianten är enkel och tar inte mer än 15 minuter att göra, har ni förberett allt så kan ni i princip laga den under tiden pastan kokar – Och glöm inte att all pasta ska ätas direkt!
Rätten innehåller inte så många ingredienser. Man kan själv ha egna varianter med egna saker ni har i er sås. Själv försöker jag hålla det enkelt, kanske skippa vitlök eller rödlök som kan vara stark.
Jepp! Många tycker inte att man ska ha ost i denna såsen vilket jag tycker man kan ha, speciellt lagrad Pecorino, och vara snål med salt i såsen i övrigt.
En bra Pecorino i såser behöver inte vara extremt lagrad, ju längre den är lagrad ju mer sälta har den. En ”yngre” Pecorino är både billigare och enkel i såsen.
En lagringstid på strax över 12 till 16 månader duger utmärkt.
(Tips: riv pecorinon finare, nästan smulig, så smälter den fortare och ger inga klumpar).
OBS! För denna rätten behövs ingen Olivolja, själva såsen kommer bli krämig och underbar ändå. Jo, det är olika läger när det gäller att ha smör eller olivolja i rätten, men det är en smaksak. Undvik däremot att ha grädde i såsen!
För denna pastavarianten behöver ni följande (2 personer):
300 gram finare Pasta (t ex. RUMMO, Finns på ICA).
Ca 200 gram Riven Pecorino (eller Grana Padana Romano).
6-7 stycken Ansjovisfiléer, efter smak (i olja).
100 gram smör (ca 50 gram per person).
Ett knippe finhackad Persilja.
En Citron (Ni behöver lite rivet skal, ”zest”).
Svartpeppar.
Salt (Försiktig! Pecorino och Ansjovis ger sälta).
Spara lite av den rivna Pecorinon och lite av den hackade Persiljan för garnering och smak.
Servera gärna med ett gott glas vitt vin, kanske en lätt Romeiko?
Börja med att koka pastan enligt förpackningen och häll i saltet. Tänk på att koka 2-3 minuter kortare än vad paketet säger. Ni vill ha pastan 'Al dente' i er sås.
Oroa er inte – Pastan kommer bli fin när ni har i den i er sås och slungar allt innan servering.
PS. Ni som bryter er pasta för att få plats i grytan – Köp en större gryta!
Värm upp smöret i ett stek järn, när det smält lite så ha i alla ansjovisfiléerna, gärna lite av oljan. OBS! Ansjovisen ska inte stekas – Bara smälta ihop med smöret och kommer försvinna.
Sänk värmen till medelvärmen när ni ser att ansjovisen börjat smälta.
Riv ner Citron zest (enligt smak).
Häll ner lite av den hackade Persiljan, 'slunga' allt i pannan.
Låt såsen stå på medelvärme under omrörning.
När pastan kokat klart så spara en mugg med vattnet pastan kokat upp i, du vill ha stärkelsen i vattnet från pastan till din sås.
Häll INTE upp den kokta pastan i ett durkslag eller använd en pasta sil, Pastan ska direkt i såsen som nu kan höjas i temperatur. När du ska 'slunga' pastan i såsen så du får alla smaker att gifta sig direkt i pannan.
När du slungat runt pastan lite så se till att allt är lite ”blött”, och ha i lite av det sparade pastavattnet, detta för att få lite konsistens på såsen.
Ha i en näve av den rivna Pecorinon och fortsätt slunga i pannan.
Korrigera med pastavattnet så att du får en glansig och skön sås.
När du ser att all ansjovis och att Pecorinon smält kan du ha i lite mer av den hackade Persiljan.
(PS. Smälter inte Pecorinon kan du ha i lite mer av vattnet från pastakoket, fortsätt röra om).
Häll upp pastan med sås på en tallrik och strö över rikligt med Pecorino och Persilja.
Ni behöver definitivt inte ha annat till och pastarätten är komplett som den är. Ni kan alltid servera vitlöksbröd till om man gärna vill ha vitlöksmaken. Men tänk på att undvika tomat eller tomatsås vilket kan ge en ”bitter” smak med ansjovisen.
Har ni Ketchup till kan ni dra dit pepparn växer! -Hahaha.
Ansjovisen tar väldigt lite smak men finns där i bakgrunden. Ni kommer känna av smöret med en rund smak där Pecorinon och lite av Citron zesten sätter ton på rätten.
Det tar ett par gånger innan man själv hittar den balans man vill ha på allt, där ni själv väljer mängd på alla ingredienser. Men även tillsätter era egna smaker ni tycker passar?
Mycket nöje! Och -Kali Orexi!
”–Ett mål utan en plan är bara en önskan...”
Ett evigt Farväl som blir till ett Avslut.
Sitter på hojen som jag lyckats få ihop med reservdelar från garaget, det får duga så länge jag inte fått tummarna loss och beställt delar än.
Huvudet är fullt med andra saker som ska ordnas och ses över nu innan säsongstart.
Minnet just nu handlar om att komma ihåg att skriva ner i kalendern som piper högt varje dag med sina notiser.
Ska besöka Mias viloplats idag som jag gör varje Söndag, om jag kan.
Kör ut på stora vägen mot Makry Gialos där jag har havet på min högra sida hela vägen som sällskap. Vinden har avtagit idag och havet har alla varianter av blå nyanser du kan tänka dig.
Jag brukar kalla det för ”Vicks blå” där vindarna och underströmmar blandat havets alla temperaturer på vatten så att det bildats en marmorering av olika blått.
Jag närmar mig trafikljusen i korsningen med avfarten till Koutsouras där jag saktar ner strax innan och genast väljer att köra igenom den lilla byn före Mackan.
När jag kör igenom Koutsouras ser jag alla barn som går i den lilla skolan till vänster, ute på skolgården utan jackor och har fullt upp med att spela fotboll eller hoppa rep.
Barnen ser glada ut med sina röda kinder som lyser i solen, och lärarna står på skolgården och kisar upp mot solen, säkert i drömmar om detta årets kommande förväntningar.
På caféerna har man fullt upp med att slipa och måla alla stolar i vitt eller den speciella blå/turkosa nyansen som är signifikt gör Kreta, speciellt denna sydöstra sidan av ön – Lassithi.
Det har varit den 3:e Mars, Mias födelsedag.
Jag följer Mias tanke kring hennes födelsedag. Något hon inte ville fira, mest för att hon och jag ofta valde att hellre fira andra dagar som var viktigare för oss två.
Jag vet att hon skulle vilja att jag hellre skänker en slant till barncancerfonden än att köpa blommor och lägga i havet.
Denna gången kändes det som ett sista ”farväl”, där det kändes som att hon inte var här, att hon gått vidare. Vilket varit min inre önskan sedan jag tog tillbaka hennes aska hit.
Att hon fått den ro hon vill ha och att hennes resa nu är den slutliga och efterlängtade fortsättning på denna livets mystiska vandring till efterlivet. Där vi som åskådare inte får följa med.
Senaste Söndagarna när jag besökt platsen, så visste jag inte riktigt hur jag kände?
Det var liksom inte riktigt samma känsla, och jag kände inga 'svar' tillbaka.
Platsen kändes nu tom och tillbaka som den plats vi besökt tusentals gånger och som Mia kom att älska så mycket.
Det har varit stunder där jag fått dåligt samvete.
Över att jag känner att jag måste släppa.
Men, jag måste låta den balans som jag känner idag få leda mig vidare.
Inget är säkert och livet serverar oss inget facit, och vi själv måste våga och släppa tyglar som hindrar oss från att delta i detta vi så ofta ratar eller väljer bort.
Nu väntar nya planer som ska sättas igång där jag avvaktar besked och information som har varit svårt att hålla tålamodet i schack, men som med uthållighet bara kommer bli bra längre fram.
En ny etapp i mitt nya liv här på Kreta är på väg att ta form där jag förvisso måste bygga om allt, men där jag har fått en chans att göra det i min egen takt utan att jag måste följa någon agenda.
Nu lägger jag min förhoppning på högre makter, där jag harmoniskt lägger min tilltro och undviker negativitet eller vidare se hinder innan möjligheter – Välkommen sommar!
/ Kärleksfullt,
”Världens rikaste fattiglapp”.
Tack till alla som skänker en gåva!
Det finns ingen liten eller stor – Alla gåvor är lika Stora!
Tänk på att märka er gåva via Swish med att skriva ”Gåva”, samt att ni gärna får ange ert namn så jag får tacka er i nästa inlägg.
'Anonymt' är såklart lika tacksamt (utan namn i meddelandet).
Stort Tack till er alla som beställt boken!
Det värmer och hjälper ska ni veta! För er som inte beställt ert ex kan ni beställa den här:
Det går att betala med faktura eller via Swish!
Tack på förhand och ett extra ”Tack” för att ni läser..
Avslutningsvis
Det finns bara en av dig – Ni är alla unika!
Våga älska! Våga säga det du vill, skjut inte upp det som betyder något.
Berätta om din kärlek – Varje dag! Livet är för kort för att tas förgivet,
Livet är för kort för att inte hinna uppskatta den man älskar,
Och livet gör inga repriser – Du har den tid du fått.
Simma lugnt där ute i livets ocean!
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Kommentarer