Oktober: Världens rikaste fattiglapp
- 6 okt. 2025
- 18 min läsning
Vi lever vår vardag lite 'vid sidan om' och ändå blir vi lika överraskade varje gång vi får ett ”besök”. Ibland får vi besök där vi slipper ett längre bekantskap vilket för stunden gör oss tacksamma över livet som om det aldrig funnits där med oss och vi ser plötsligt livet på ett annat sätt.
Ibland lyckas några få av oss helt undvika 'besöket' och trots allt blir ingen av oss vidare berörda av att vi lever i en visshet om att våra vägar en dag kommer korsas trots allt.
Där rädslan för 'besökaren' även handlar om att livet helt eller delvis kan tas ifrån oss.
Vi borde lära oss mer av besökaren, kanske även ta det på mer allvar och leva varje dag innan det är för sent och 'besökaren' hinner lämna sitt visitkort – Cancer.
Innan jag fortsätter skriva vill jag börja med att tacka er alla för era välskrivna ord.
Era tankar kring mitt och Mias öde har verkligen träffat mig rakt i mitt hjärta och jag kan inget annat än att känna ert stöd. Jag visste faktiskt inte vilka reaktioner jag kunde förvänta mig på mina ord där jag mest försökte hitta en slags 'ordning' i hjärnan bland allt som for omkring utan svar.
Nu kan jag läsa alla era egna tankar kring allt och spegla dessa mot mina och hitta ny motivation och även känna att jag kan börja ta till mig tanken om att det finns en mening..
Att komma till insikt..
”–Den nyttigaste läxan livet lärt mig är att idioterna många gånger har rätt”,
Detta är ett välanvänt citat som myntades av Churchill. Där alla 'förstå sig påare' har sina tolkningar av frasens tankenöt.
När man förbluffas av sin egna idioti och naivitet och plötsligt inser att man gått omkring som ett fån och vägrat se det uppenbara.
Att Mia skulle varit sjuk var inte något som direkt fångade vår uppmärksamhet eller ringde i några alarmklockor heller. Mest föser vi det under samma stol som mycket annat av de signaler vi får.
Här självmedicinerar vi oss allt oftare och väljer att 'googla' fram det som ska ge oss en förklaring. Att lyssna på kroppens signaler ursäktas som 'stress' och annat som tolkas som ”vanligt” i vår vardag.
I Mias fall var det hennes akuta gallstensanfall för cirka 15 år sedan där en allvarlig blodförgiftning (Sepsis) följde efter operation, två stycken faktiskt. En av operationerna misslyckades och orsakade infektion, troligtvis i gallgången? Mer om detta fick vi aldrig reda på och inga svar fick vi av läkarna heller.
Efter detta följde IBS utredning och annat där allt ifrån stress till depression kunde vara orsak, helst via Mias arbete som nattarbetare.
In i det sista kämpade hon med detta och fick aldrig vare sig någon diagnos eller löst problemet och vi två försökte ständigt stävja detta med Kretas mat.
Vi två försökte leva sunt och hälsosamt med noll stress även om vi stundvis haft det motigt, speciellt kring Covid pandemin och allt som följde oss därefter, med nytt jobb för Mia och förlorat jobb för mig. Men vi lyckades trots allt återhämta oss varje gång och på något sätt blev detta något vi lade lite notis vid.
Vi var vana vid att få kämpa i uppförsbacke och kanske det är just det som fick oss att sänka garden? Naturligtvis kan jag inte sätta fingret på orsaken till att just Mia skulle drabbas, vi alla är i samma zon där arvsanlag, leverne och allmän hälsa sätter gränser för vad våra kroppar förmår.
Men jag väljer att se det som att vi fick den tiden som tilldelats och vi gjorde det absolut bästa av våra år där vi kanske borde varit mer observanta och mindre insiktsfria två själar, fullt upp med att stirra ut i horisonten?
Visst kanske skulle minutiös träning och annat ge Mia bättre fysik och på så sätt öka chanserna till att få bättre immunförsvar? Men cancer är skoningslös och mycket handlar om turen att drabbas av ”rätt” form av cancer. Man kan inte träna bort svår cancer, det spelar ingen roll hur ni än gymmar, springer eller pressar era kroppar. Själva 'orättvisan' ligger i arvsanlag och ett långvarigt leverne utan insyn, där pågående 40 till 50-års 'träningskulturer' inte hjälper mer än att förenkla vardagen när man väl drabbats.
När det väl utvecklats till en aggressiv cancerform så är man i händerna på medicin och vård, därefter får man förlita sig på tur eller som andra – till sin tro. Själv vacklar jag i båda alternativen där jag klart visat dom 'finger' och därtill sagt mitt.
Om något av dessa två har mod nog att visa sig igen så får vi se då – Den tiden, den sorgen...
Att komma till avslut..
Under dagarna i Sverige som jag spenderar på att följa min bror André med hans familj i deras vardag. Utan dom skulle jag inta klarat av det som jag går igenom nu.
Utan deras stöd skulle jag inte heller kunna bearbeta allt som hänt och med deras stöd och deras barns närvaro, har min egen närvaro fått ett lugn där jag liksom fått en 'tillflykt' från det som tynger.
Här ser jag hur fort tiden går och hur lite jag själv känner av någon 'vardag' med rutiner.
Visst är det kul och roligt att se barnen växa upp och fort kommer man ihåg hur det var att själv vara småbarnsförälder.
Deras två minsta, Amanda och Theo är exakta kopior av min lillebror när han var liten, och dom 20 åren som skiljer mellan mig och lillebrorsan. År som ofta varit svåra att hålla ihop när jag själv var uppe i allt, här känns idag mycket igen och är kul som 'referens'.
Jag ser på Theo och ser André när han var i samma ålder och känner ett inre lugn över att man lyckats som familj med alla krav det ställer på dom varje dag.
Jag ser att man kämpar och min närvaro här hemma kanske inte spelar så stor roll? Men jag känner att utan denna tid skulle jag inte fått knyta den kontakt jag har till mina brorsbarn, något som kommer bli svårt att vara utan sen.
Jag känner att ”vardagen” inte alls lockar mig, och mest planerar jag min kommande vardag hemma på Kreta där jag lägger 90% på mina tankar kring allt som ska till, och allt jag måste göra innan och när jag väl är där.
Trots att jag har svårt att komma till ro på natten så är det tidig sömn som gäller under vardagarna, och det gör att jag kan dra mig undan i rummet jag fått låna av Lukas, deras äldsta grabb.
Jag vaknar ett par gånger under natten där jag antingen drömt eller helt enkelt inte kan somna om och ser på tv fram till småbarnsfamiljen ska gå upp.
Nere i Veberöd utanför Lund bor ett av mina två barn - min dotter Cornelia med sin man Rasmus och deras två barn, Elise och Lo. Här var känslan likadan och idag bor min dotter i samma hus jag och hennes mamma bodde i innan vi två började bygga upp vår vardag som småbarnsfamilj för mer än 30 år sedan – Herregud! Vad tiden går fort.
”-Robban, kan du lämna allt detta igen?”
Senaste veckan har jag suttit i tankar och försöker smälta alla intryck med familjen runt omkring.
Mycket går tillbaka till det som en gång var svårt att besluta och idag måste jag se det på ett annat sätt. Jag känner mig mycket lugnare nu när jag vet att alla runt om mig förstår och står på min sida.
Om det så är min brors familj eller mina barn så är man där för mig i tanken när man låter mig få vara fri, utan krav, utan alternativ. Bara klanderfritt få göra det jag måste.
-Jag älskar ju dom alla så mycket, det är det svåra i allt... samtidigt som jag känner mig som världens rikaste fattiglapp.
Vissa dagar känner jag mig som jag är bakfull och försöker lägga mig en stund på eftermiddagen.
På kvällarna har jag börjat märka av ”rastlösa ben” som gör det svårt att koncentrera mig på film eller vara social på helgerna där vi kollar film och äter lördagsgodis.
Och snacka om att vara sötsugen, tror jag fått dille på vissa saker som jag har i rummet och äter fram på småtimmarna framför tv:n.
Tror att jag omedvetet är klar över att tuffa tider väntar mig när jag åker tillbaka ner och kanske just därför passar jag på att äta nu när jag är här. Jordnötsrutor, Center och Lösgodis är något jag handlar på mig ofta, Och lillebrorsans fru Tessan svettas i köket för att låta mig få 'smaka av Sverige' när jag är här, mat som t.ex. Smörgåstårta och Svensk husmanskost rent allmänt.
Det var mer än ett år sedan jag åt någon annans hemlagade mat än min egna och det är ett välkommet inslag. Allt ifrån husmanskost till maträtter jag inte ätit förr eller kommer ihåg smaken av längre – En kul resa i Sverige och härliga materfarenheter.
Jag drömmer ofta om Mias matlagning där jag samtidigt får en iskall 'klump' i min bröstkorg när jag inser att jag aldrig kommer få äta hennes mat igen. Mat som varit en stor del av vårt gemensamma intresse och en stor del av det jag älskat med Mia och mitt liv.
”– Du måste vara villig att ge upp det liv du planerat, och istället hälsa det liv som väntar dig...”
Att avsluta min vistelse här har inte varit lätt heller.
Mycket har gått snett och mycket har dragit ut på tiden och i skrivande stund (25/9) vet jag inte ens om jag får med mig Mia till sin sista viloplats?
Som sambo har man inge rättigheter att lösa ut och barn och föräldrar har allt att säga till om. Har man som jag just nu otur så är man inte överens och drar ut på det som borde vara enkelt – Att tänka på Mia!
Jag försöker att inte vara bitter och ser framåt för att låta Mias själ ha ro.
”Det blir som det blir!” Tänker jag så fort jag får reda på vart allt går i ärendet, det ger inget att rusa upp och det är inte min personlighet heller. Vill man hellre se till det egna praktiska istället för att se till Mias egna önskemål så kan jag inte göra mer än var jag gör. Resten är upp till... ödet? Själv så refererar jag till 'Karma' och det får stå för dom.
Mitt ”avslut” är klart för mig nu, samt vad det innebär.
Och jag har tagit dom steg jag måste för att sopa rent framför och bakom mig innan jag ger mig av igen, ut i det okända med nya mål och utmaningar.
För trots att jag försökt med öppet sinne och med ärlighet i åtanken, är det inget som lockar längre med att slå rot här igen.
Att leva i en resväska och i ovisshet om framtid där jag med alla medel vill undvika vara en belastning för familj och samhälle. Och jag försöker med mina små medel som jag och Mia kämpat med, att betala för mig och försöka umgås utan att vi alla ska behöva lägga för mycket tankar på pengar och ekonomi.
Det har varit med oron över familj och anhöriga som nu har lagt sig, där jag betryggats med deras tankar kring att hellre ha en lycklig pappa eller bror. Där avstånd handlar om planering och inte om distans, där kontakt är viktigare än närhet.
”-Du måste vara villig att ge upp det liv du planerat, och istället hälsa det liv som väntar dig.”
Så har det varit länge. Den ambivalenta Robban har fått styra länge nog och har fått satt gränser som inte varit mina egna, inte som jag är som individ.
Det kommer bli svårt och det kommer ställa helt nya krav på mig, men jag måste försöka, så är det bara. Jag kan inte ge upp här på mållinjen och jag får inte släppa det jag och Mia kämpat för.
Det kommer ställas nya krav på mig där jag måste kämpa på nytt för att överleva.
I den nya vardagen som nu väntar finns inte Mia där, ingen som kan hjälpa eller underlätta.
”Me, myself and i”, så är det och kommer vara framöver.
Jag välkomnar det förvisso för hellre det än att återgå till något som även tagit mitt liv ifrån mig, åtminstone hela min själ. Jag och Mia kämpade in i det sista och det är så jag är van vid att leva, så det är inte något jag fruktar. Det jag fruktar är den ensamhet som väntar mig. Kanske även ovissheten? En ovisshet om hur jag kommer klara av ensamheten?
Här finns inte längre den del av mig som Mia stod för, där trygghet fanns när jag behövde den eller där uppbackning fanns när jag behövde peptalk för att orka med uppförsbacken.
”Jag vet vad jag vill och jag vet vad jag ska”, så känner jag nu inför allt som väntar.
Om det räcker? Det får tiden utvisa, men jag har bara två saker kvar i världen:
– Mitt ord och min envishet!
Och dessa tänker jag fan inte bryta ner för något eller någon i välden..
Det extrema papperslandet 2,0
Nytt land, nya människor och nya utmaningar!
Att landa i Sverige och ta mig till Göteborg var bara en del av denna återresan, mycket skulle visa sig vara mycket svårare än så. Mycket skulle visa sig bli svårt, mycket svårare än jag trott och där det efter Mias bortgång var totalt omöjligt för mig att hitta fäste.
Bara att stiga upp i ett hem där Mia fanns i varje vrå och där minnen fanns närmare än en handräckning – Här skulle vardagen bli svår kände jag väldigt snart.
Varje dag som gick kände jag att jag mådde sämre och jag blev sjuk.
Först kom förkylningen jag trodde var Covid, sen kom feberkänslan med svårigheter att sova. Därefter blev Mias mamma sjuk i Sepsis och låg inlagd i 12 dagar. När hon kom hem var hon ännu sämre än när jag kom till Sverige och jag insåg att hon inte kommer klara samma vardag långt mindre ta hand om Mimmi, Mias hund.
Mina förhoppningar om att stanna i Sverige tynade varje dag och efter varje kontakt med myndigheter kändes det mest som att jag var oönskad i landet.
Sen kom frågan jag länge har förträngt:
”-Hur ska jag bygga en ny framtid här?” med många tankar på överlevnad i ett land som idag är dyrare och svårare att leva i utan arbete och inkomst.
Där jag står helt utanför både samhälle och myndigheter och helt utan rättigheter, för så är det och tro mig när jag säger det – Jag känner mig helt främmande i detta land!
Det första på tur var att förnya mitt Pass och även ansöka om ett ID kort, en ”enkel” sak trodde jag men skulle snart bli varse om allt strul. Pass kunde jag endast ansöka om online på Polisens hemsida där jag bokar tid - Detta med BankID vilket jag inte kunde förnya utan giltig legitimation, något jag inte haft i svensk variant sedan 2019 då mitt pass gick ut.
ID kort har jag inte haft sedan körkortet och var mest något jag lade in om för att kunna legitimera mig på appar som t.ex. FREJA, där man som utlänning i landet kunde använda i kontakt med myndigheter. Detta fungerade naturligtvis heller inte då Freja använder ID kort som verifikation, något jag inte har.
Många ser själva ”Medborgare”-biten som svensk, att vara något man har per automatik när man bor i Sverige, men se så är det inte. Ditt medborgarskap ligger i själva rätten till att ha ett Pass, att man har sitt person nummer betyder egentligen inget när du väl utvandrat mer än att man kan hitta dig i system som används.
Ska man kunna ta del av det svenska samhället gäller två saker och dessa endast – Folkbokföring och giltigt Pass alternativt ID/Körkort.
Skulle jag folkbokföra mig i Göteborg innebar det att Mias mamma tappar sitt bostadsbidrag och med hennes digra pension var det oacceptabelt.
Främst fick jag klart att jag återvänt till Sverige på 'eget bevåg' och kunde således inte förvänta mig samma rättigheter, jag fick helt enkelt klara mig på det som jag kunde leva på hos vänner, bekanta och tigga ihop.
Dagligen stötte jag på saker som var ett 'moment 22' och jag tappade förtroendet på att någonsin trivas här i landet igen.
Tid att bearbeta...
Jag hade inte en enda dag på över två månader där jag fick tid att bearbeta Mias bortgång. All tid gick åt att försöka lösa min situation kring att kunna stanna i Sverige, och det verkade vara svårt att få en överblick i vad som egentligen krävs av oss som återvänder?
Jag letade febrilt på Skatteverket och Försäkringskassans hemsidor utan att hitta hjälp som kunde förklara. Och den info jag hittade kom ifrån all kontakt med andra instanser som t.ex. Polis, vilken trots liten insikt kunde ge mig liten humm om vad som kanske kunde hjälpa?
Svenska Ambassaden i Grekland kunde bara hjälpa mig med information man själv fått i andra och tredje hand, och jag fick själv helt enkelt kämpa mig fram.
Det har varit påfrestande för min lillebror och hans familj som huserat mig den mesta tiden jag varit i landet. Man har kört mig fram och tillbaka mellan myndigheter och andra instanser som kräver fysisk närvaro. Utan detta stödet skulle jag inte kunna klara att ens få klart grunden för att kunna stanna i landet.
Efter hela denna turen kan jag konstatera att jag befinner mig i Sverige på samma 90-dagars marginal som en Grek i landet.
Att "hitta hem”, vad har det inneburit?
Det är många som har väntat på mitt besök nu när jag varit i Sverige.
Jag ska inte skriva att man har ”Förväntat” sig mitt besök, men näst intill. Jag förstår er å andra sidan, för det har varit många år sedan jag sist såg flertalet av er alla och det har varit som att välja mellan att drabbas av pest eller kolera då jag känt att jag måste 'välja' de jag ska besöka.
Naturligtvis önskar jag att jag kunde träffa er alla och såklart spenderat tid med er men det är svårt att fördela den tiden mellan besök och allt praktiskt jag måste se till att lösa samtidigt.
Såklart prioriterar jag mina barn och barnbarn, även om det har varit lite svårt med detta då barnen med sina familjer lever lite utspridda i Skåne – i Kalmar, i Lund och i Göteborg, så det har blivit en del resande.
Och på tal om 'Resande', så kostar det en hel förmögenhet att ta sig runt i landet, även med SJ. Provat att boka med buss eller tåg och känner att man inte direkt gör det attraktivt för svensken att välja pendling och låta bilen stå hemma.
En ungefärlig bild av resandet har kostat allt ifrån 65 till 650 kronor enkel väg, och jag ska inte börja prata om väntetider och restider.
Att 'pendla' kors och tvärs är ekonomiskt omöjligt för mig. Trots allt har jag försökt hålla alla löften till alla jag vill träffa innan det är dags att åka tillbaka.
Visserligen har jag inte haft någon stress men dock en snäv budget som sedan i slutet av Augusti tog slut och har nu tvingat mig att sälja av ägodelar.
Men saker och ting är inget märkvärdigt och jag väljer med hjärtat i mina beslut jag tar här i landet.
Denna resan – Oavsett hur den startat eller slutar – gör jag för Mias skull och den är definitiv.
Jordens absolut mest ignoranta flygbolag
Jag landade på Kastrup flygplats ett dygn senare än jag bokat med Norwegian Air, som inte kunde hålla sitt löfte. Jag bokade biljett i Juni månad med en avresedatum i Juli, med hela berättelsen som grund vilken jag upprepat ett femtiotal gånger minst.
Man skulle såklart se till att hjälpa mig (och hundarna) att komma till Mia som låg cancersjuk på sjukhus.
Resan var allt ifrån gratis och såklart passade man på att mjölka mig och Mia på pengar. Pengar vi sparat och i detta ögonblick var helt värdelösa mer än att ta mig till henne i Sverige, så i ögonblicket var det helt ointressant – Jag ville bara till Mia! Inget annat och det skulle nu bli av.
Trots allt så skulle jag få vänta nästan en månad innan jag kunde ta mig till Sverige, och innan dess var det att se till att jag kunde få ner min lillebror och fått klart med hundar och vaccinationer m.m. mitt under högsäsong - Tiden var helt enkelt inte på min och Mias sida.
Själva händelsen är för mig två saker jag inte kan släppa – Att min tid med Mia förkortades samt att man låtit två små djur fått genomgå en pärs jag inte skulle önska min fiende.
När jag landade den 27:e så fick jag knappt en dag med Mia innan hon lämnade oss, och det smärtar fortfarande att jag inte fått vara med henne den dagen vi skulle vara framme. Mia var vaken den dagen och mottaglig för att prata och svara, nu fick jag inte den chansen och fick inte säga det ”farväl” vi båda ville ha.
Kompensation är en annan sak..
Processen mot Norwegian och deras hantering i detta ärendet är katastrofalt, där automatiska AI-meddelanden svarar på Svenska och Engelska om vartannat, mest för att det ska verka som att man faktiskt Gives a shit i oss resenärer.
Med lite facit i hand så under dessa tre(3) månader jag processat har jag förstått att man är ett bolag som struntar i resenärerna och överlåter dessa åt sitt egna öde – Bokstavligen!
Under våra år som pendlare med olika bolag har det såklart förekommit fel och misstag men det har oftast löst sig inom veckor eller månad.
Bolag som t.ex. Aegean och Ving löser sina duster med kunder snabbt och erbjuder alltid alternativ, något Norwegian helt undviker.
Om jag varit ensam i själva resandet vore det en sak, men min bror fick ta sig ner för att jag skulle kunna ta med båda våra hundar till Sverige.
Resan var brutal för hundarna och oss samt helt ansvarslöst utförd av Norwegian. Det finns inga som helst ursäkter att ge oss men jag hade hoppats på att man åtminstone haft något som helst ansvarstagande mot djur som reser med dom.
I skrivande stund får vi se om det blir ARN (Allmänna reklamationsnämnden) som får ge mig en lösning på hur jag går vidare, för Norwegian har definitivt valt att helt undvika resenärer som inte fått deras utlovade 'service' trots dyra kostnader.
Att rekommendera företaget lär aldrig ske från min sida och jag har hört diverse som talat om att man är nöjda med deras service och själv aldrig stött på problem, jag köper det – Så kan det bli. Men, när det väl blir fel... det är här det avgörs i hantering och bemötande och här är Norwegian fullständigt en katastrof! Och det är här jag har försökt få dom som företag att förklara sig och komma tillbaka med lösningar – Dock utan framgång.
(Notis) Norwegian och deras sympatier i telefon var iskalla när jag har kontaktat företaget där man mest bemannat service och kundtjänst med idioter vilka totalt ignorerar människors öden.
Norwegians pressansvariga, Sara Westphal Emborg Neergard har ingen aning om vad hon pratar om (läs artikeln), att någon ”markpersonal fanns på plats” eller någon som helst information fanns eller gavs på plats för oss som tvingats checka in är ren lögn och jag utmanar skitföretaget att bevisa motsatsen – jag kan, och kommer göra så!
Fortsättning följer...
”– Det finns annat här i livet än att se andra leva det...”
Tankar om framtiden?
– Vad ska du göra nu Robban?
Jag kommer återvända till Kreta och ge Mia sitt önskade avslut, så är planen just nu.
Såklart kommer det bli lite ändringar men generellt så kommer jag fortsätta på egen hand vilket kommer innebära en flytt och såklart en hel del annat för att klara mig, men överlag så är det mesta klart.
I dagsläget är det Ierapetra som får husera mig och Vilma, vår 12-åriga hund som följer med mig. Mias lilla vovve, Mimmi stannar kvar i Sverige och ska bo ute på landet hos min lillebror med familj.
Ekonomiskt är det kämpigt men kommer gå bra, jag och Mia har sett till att samla på oss allt man behöver och det är enormt tacksamt nu.
Visst kommer det vara svårt och stundvis kanske även svårt att få ihop det, men vem har det inte så idag? Lever man inte gör någon annan det, och det finns annat i livet än att se andra leva det.
Jag ser mig som ”Världens rikaste fattiglapp”, och trivs med det. En passande beskrivning på mig och det liv som väntar, men ack så mycket jag (och Mia) ska fortsätta upptäcka nu...
Vad händer nu då?
I skrivande stund är det cirka två veckor kvar innan jag ska återvända till mitt och Mias älskade Kreta och Mias kremering har dragit ut på tiden vilket inte var något jag räknat med och det innebär att jag fått planera om Mias avslut i Grekland.
Mias sista önskan var att få sin aska utspridd på hennes favoritplats där vi två hade vår strand för oss själv.
Det är pappersexercis och ett antal dokumenteringar som ska till för att det ska gå, och jag har fått se hur det funkar på båda håll när det handlar om att 'återvända' till Grekland som avliden. Naturligtvis är det inte omöjligt men det är mycket att se över och ordna innan man kan föra askan ut ur Sverige och in i ett annat land.
Det blir inget av att stanna kvar i Sverige, som ovan text avslöjar så har landet inte lockat mig till att återvända och jag ser inte längre någon anledning att stanna.
Låt oss säga att en del har fått sin lösning trots allt och på ett sätt där jag inte kunnat erbjuda mer än vad som nu blir av.
Jag har vistats med min bror och hans familj och det kommer bli svårt att släppa, men som så mycket annat så inleds nya vägar som ska vandras in, så även detta.
Man har aldrig den tid man vill för att göra allt eller träffa alla, och jag önskade att jag kunnat stanna kvar. Med facit i hand så vore det inte bättre eller rättvist heller, så framtiden får visa vad som funkar bäst och så kommer det bli bäst.
Avslutningsvis
Våga älska! Våga säga det du vill,
Skjut inte upp det som betyder något idag.
Berätta om din kärlek – Varje dag!
Livet är för kort för att tas förgivet,
livet är för kort för att inte hinna uppskatta den man älskar,
livet gör inga repriser – Du har den tid du har.
Var rädda om er, det finns bara en av dig – Ni är alla unika!
Kärleksfullt,
”Världens rikaste fattiglapp”.
Kommentarer