Allt är borta, Allt är över...

Efter alla dessa år tillsammans där vi två planerat allt så noga och så uträknat, Så precist inför vår kommande livsomvandling – Nu skulle allt bli annorlunda! Framöver skulle vi två få uppleva allt livet har i sin Godisskål. Nu efter alla år såg vi nu äntligen mållinjen hägra där framme, Den som efter alla dessa år varit en morot men även en slutspurt till möjligheten för oss att kunna fortsätta. Nu var den så nära att vi kunde se fibrerna i mål-bandet som Mia skulle få springa ner inför sin 'vinst' i detta lopp, och äntligen få hämta sin pension. Där hela Kreta stod öppet för henne och oss. Vi skulle äntligen kunna njuta av allt vi byggt upp.

45 dagar senare är allt över, Allt är borta! Och jag fattar ingenting...

”– Robban, ska du verkligen skriva om detta?”

Det är en av alla frågor jag ständigt har frågat mig medan jag sitter framför ett vitt tomt textdokument i ordbehandlaren.

–Är det inte för nära inpå?

Kanske det är olämpligt att skriva om detta redan nu innan du fått tid att sörja klart och själv fått bearbetat allt som hänt?

Kanske är det så? men jag måste få ut det på något sätt även om det är fel forum.

Jag känner inte för att vända på ord och skriva vackert längre. Just nu är det ett steg fram och två steg tillbaka varje dag – jag sover knappt, äter knappt, och äter jag så är det skräpmat och jag orkar inte engagera mig tillräckligt mer än att se till att våra två hundar får sitt, sen kan allt annat bero.

Jag har vridit och vänt på frågan säkert ett tusental gånger, och alltid med samma svar som tränger igenom som ett försök att stänga ute vatten med händer:

– Hur kan jag om möjligt skriva ner allt om min förlust av min älskade Mia?

Frågan jag ställer är om någon ens kan förstå mig där ute bland er? Måste ni veta? Ska det vara nödvändigt?... Ni som förlorat den ni älskat mer än livet själv, ni förstår. Men hur sätter man ord på det man annars bara har i hjärtat?

Lika fort, eller ofta ska jag kanske skriva? Lika ofta känner jag ett ansvar att både skriva av mig som att skriva ner och dokumentera. Ett sätt att samtidigt som jag bearbetar allt, att få ut det? Att på något sätt förklara vår tystnad, vår frånvaro som kom helt plötsligt.

Det handlar inte om läsare eller följare. Nej, det sitter längre in i hjärtat än så, det handlar om att jag och Mia tillsammans - Vi två är denna livsresan, inte jag ensam.

På något sätt är skrivandet 'över' och även om det är i en blogg eller i böcker kan det aldrig bli densamma igen, hur jag än skriver så handlar det inte längre om oss.

Samtidigt jag bearbetar och försöker hitta lugn till min sorg försöker jag ta till mig alla kondoleanser och alla svar om ”att allt kommer gå bra”, att man finns där för mig om jag behöver?

Jag är oerhört tacksam och det är omöjligt att tacka er alla så jag tackar er som läser bloggen här och nu. Det har varit alldeles för många som skrivit och hört av sig för att jag personligen ska kunna berätta och tacka er alla. Jag hoppas ni förstår och framtiden får ha de lösningar som väntar.

”– Allt vi en gång har älskat förlorar vi aldrig, Allt vi älskar blir en del av oss....”

–Varför ta allt? Räcker inte hälften?

I mina tankar har det varit minst lika mycket tvivel som bön efter svar. Om desperation, förtvivlan och rop på hjälp där jag möts av samma tystnad som nu verkar vara ännu tystare och stundvis upplevs som en bestraffning?

Mina tankar om ”anledning” och varför just Mia? Varför just nu och varför ta allt?

– Varför ta allt? Räcker inte hälften?

Om att se mig ha rätten i att ifrågasätta min tro och religion.

Att utmana och vinna över floskler som ”-Det finns en anledning med allt som sker”, Och lika fort som jag knutit min näve i förtvivlan och hat mot den Gud som ska skänka mig och Mia den frid vi kämpat för, lika fort övergår ilskan i gråt och mitt sinne blir lika suddigt som synen efter alla tårar som runnit;

– Nej Robban, din Gud är inte där. Du är ensam i detta.

I Sverige kommer jag på mig själv att göra korstecken när jag går förbi Syrisk Ortodoxa kyrkan på väg till ICA på Smycketorget i Frölunda, och som rättroende Ortodox ligger det latent att stilla skänka en tanke åt allt som sker i världen.

Mia var den som tänkte på orättvisor och faktiskt gjorde något åt det om det så var djur eller barn – Hennes religion var att alltid stå på rätt sida i allt.

– Varför inte ta mig istället?

"Vem är jag i allt detta?" Tänker jag i samma sekund.

Men jag får inga svar. Det finns ingen där som lyssnar?

Jag är ensam i detta och jag har precis börjat min resa efter svar.

Alltid djuren först! Mia - Djurvän med tusentals räddade djur i bagaget via sitt engagemang i t.ex. WSPA.

Mållinjen som försvann.

Det var precis nu vi två skulle kunna leva ut allt det sista vi gått och planerat så länge.

Mia skulle ansöka om sin förtidspension nu när hon fyllt 63 och det skulle vara precis det hon behövde och längtade efter – Att kunna dra ner på takten och kunna ha tid till allt hon såg fram emot – Köra moped, träffa vänner, bada och sola, men mest av allt skulle hon ta sig tid åt att skriva. Något hon längtade efter.

Vi har precis avslutat vår bok ”En enkel Biljett till Kreta – Att våga kasta sig ut i det Blå”, en bok som tar upp vårt första år här nere.

Just nu hade vi precis påbörjat allt förarbete med vår uppkommande bok om dom följande fem åren. Här hade vi massor att berätta, om allt ifrån lycka till otur och allt sånt som uppstår för oss som lever här nere permanent. Men nu skulle vår första bok om vår livsresa inspirera till att söka och själv försöka, Att våga hålla drömmen vid liv och att våga kasta sig ut i det Blå. Att var och en av våra egna 'mållinjer' faktiskt går att nå, ett mål som inte är omöjligt – Vi två här nere var ju levande bevis!

Med körkort skulle det bli intressant att få utforska på två hjul...

Strandbesök på Mias MC "Kiwi", någonstans i Lassithi.

...Mia på favorithojen hon såg fram emot att köra snart...

En av våra många utflykter till platser vi skulle skriva om i boken...

När jag läser det vi skickat in till förlag så hinner jag inte längre än till dedikeringen i början av boken där vi har dedikerat boken till Mias lillebror, Anders som gick bort hastigt julafton 2016.

Nu med facit i hand så känns det mer som att bok och hela resan egentligen är Mias berättelse, hennes berättelse om hennes drömmar och mål nu såhär nära ”mållinjen” vi kunde se där framme, nu skulle vi äntligen kunna leva ut allt fullt ut!

En vanlig syn - Mia på gång och laga mat att bjuda på, alltid glad och lycklig!

Det var Mias personlighet som öppnade många dörrar för oss här nere. Där hennes underbara personlighet med livsvilja och livsgnista smittade av sig på alla som mötte Mia. Man tycker kanske om mig, men Mia älskar man, det bara blir så. Lite skämt åsido kanske?

Men så är det och det finns inte en sekund jag inte kommer se Mias underbara leende och höra hennes egna skratt som kom från hennes varma hjärta.

Det var Mias resa, egentligen. Jag var här med henne och dokumenterade allt. För trots allt jag skrivit, trots allt jag dokumenterat, är det Mia som gjort allt värt resan vi levt tillsammans.

Utan henne hade inget varit möjligt, allt från ”trappan” och till vårt Kreta... -Allt!

En fundersam Mia, så jag är van vid att se henne - Alltid filosoferande, alltid lika härlig..

Fredagen den 13:e

I vårt gemensamma liv har vi två, jag och Mia, alltid varit noga med att ge varandra minnen och ge ljus åt de stunder vi delar. Till exempel vår förlovning på min födelsedag, Ett datum som alltid varit viktigt i vår vardag och värd att fira, i dubbel bemärkelse. Nu har ytterligare ett datum etsat sig fast och det kommer vara lika tufft varje år.

Såhär i skrivande stund sitter jag och skriver just denna text den 13 Augusti, en dag innan Mia skulle åkt hem och vi skulle få se varandra efter 9 månader isär. Månader som i denna sekund känns helt bortkastade och alldeles för dyrbara, och där tiden kunde gått åt att vara nära varandra istället.

...'Samtalet'.

Jag minns det som igår, Mia ringde och berättade att hon varit inne hos distriktsköterskan och blivit skickad till Sahlgrenska för prover. Mia var gul i hyn och i sina ögonvitor och man ville att hon skulle ta sig dit för provtagning. Mia var inte orolig och vi pratade en liten stund om allt vi snart skulle göra och om framtiden som nu väntade på oss.

Några timmar senare ringer min telefon, det är Mia.

Jag svarade henne tillbaka lite nervöst men hade inte en tanke på allvaret som skulle få allt att raseras.

”– Älskling, sitter du ner?”, Sa Mia i luren.

Jag svarade med ett oroligt ”-Vad menar du?”.

Så kom det, Dom där orden som skulle avgöra mitt och Mias liv tillsammans. Som skulle sätta ett mycket omedelbart och hemskt avslut på allt vi har, på all vår kärlek.

”– Älskling, Jag har Cancer!”...

Sedan den dagen har jag försökt ta till mig vad som hänt och vad som väntar oss. Ingen av oss kunde veta att förloppet skulle gå fort, mycket fort.

Jag ser fortfarande på Mias sista meddelande på min Messenger – Ett lyckligt och kort meddelande som löd ”63 dagar”, det var nu bara 63 dagar kvar innan hon skulle komma hem till mig.

Åh! Denna lycka så få ord kan sprida. Nu skulle Mia få hjälp hos läkaren för sin IBS och sin sömnbrist, vi skulle spendera all vår tid tillsammans nu och bara njuta av alla dagar och månader vi varit utan varandra för att slutligen nå denna dagen.

Jag scrollar ner en bit till i telefonen till Mias nästa meddelande – Mias samtal på Fredagen den 13:e, och bara Åtta timmar senare har vi fått Mias Cancerbesked.

Åtta timmar!

45 dagar senare är hon borta!

Allt är över, allt jag älskar är borta!...

Min Mia är borta, jag kan inte fatta det.

Varför ta allt ifrån mig?

På 'Backlucka-loppis' och säljer det sista innan flytten, Spännande men ack så nervöst..

Alla frågor, Alla farväl, Allt som gör så jävla ont...

– Vad ska du göra nu Robban?

– Ska du tillbaka ner till Grekland, eller ska du stanna i Sverige?

Det har varit som att krypa över en glödande kol bädd när alla frågor landat, speciellt frågor kring hur jag nu ”ska göra?”. Hur i helvete svarar jag på det? Jag vet knappt vilket ben jag ska stå på när jag stiger upp på morgonen utan att ha fått en blund i ögonen med två hundar som stirrar på mig frågandes, hungriga och nödiga men säkert mest frågande?

Alla dessa 'råd' om att ”Allt kommer bli bättre”, eller att ”Du måste gå vidare”, som varvas med diverse god vägledning om att allt kommer bli bra bara jag ”Ger det tid”, och att jag måste fortsätta och ta hand om mig.

Jag förstår all välmening, det gör jag. Men jag har inte förlorat en närstående släkting eller en kollega på arbetet, jag har förlorat en del av mig själv – En bättre del. En del som just nu öppnat ett sår jag inte kan fylla med ord eller framtidstankar. Jag har förlorat min älskade, min närmaste och den jag älskar över allt annat, förstår ni inte det!?

Detta ”Livet” som kan vara så jävla underbart kan också vara så otroligt elakt och orättvist?

Som någon slags morbid humor jag inte förstår mig på? Eller ska vi helt enkelt alltid vara varse om att inget är för evigt? Ge oss en bakläxa? Vad har Mia gjort för fel? - Inget svar, bara tystnad...

I år firar vi 15 år som förlovade - På min födelsedag, en dag vi firar dubbelt. En dag som alltid stått för lycka!

Jag vet att det kommer lägga sig, att det som gör ont kommer ”gå över” en dag. Men just nu vill jag inte det, jag vill ha min Mia tillbaka, något som inte går och det är frustrerande och smärtar. Jag är tacksam för alla era ord och för allt ni tagit er tid att skriva. Jag vet att ni vill gott, jag förstår.

Jag vet också att denna fighten är min, och bara min. Inga ord kan mildra eller ändra, men jag kan få lov att vara eländig, arg, ledsen och få fråga om det finns en mening?

Mia var den som gav allt en mening.

Mina barn förstår mig i vad jag måste gå igenom samtidigt dom förstår att min egna framtid i Sverige nästan endast handlar om praktiska lösningar, och har egentligen inget att göra med vare sig att processa det som hänt eller skapa mig ett nytt liv här – Varför ska jag det? Inget här hemma är längre mitt eller Mias, det vi haft här är sedan länge avslutat.

”–Pappa, Åk! Vi förstår dig... Åk!” Är barnens ord till mig,

”–Brossan, Åk! Du måste leva, vi förstår...” Är min lillebrors ord.

Och trots att dom säkert hellre sett mig vara här i Sverige så är det med kärlek och förståelse man känner. Alla älskade vi Mia och alla vill att Mia får vara med mig och ingen annanstans.

Jag har allt kvar på Kreta, allt jag och Mia kämpat för och någonstans i min själ känner jag att jag inte kan kasta bort allt, det är inte Mias önskan heller – Jag måste tillbaka, Jag måste fortsätta den resa vi två har påbörjat!

Vad 'kostar' lycka?

Ibland kommer jag på mig själv med att fråga om jag bara kunde få ”en gång till?...”.

Att få ge vad som helst för en minut, eller några sekunder.

Jag vaknar kallsvettig och drömmer att jag fick en chans, skulle det räcka? För vad är det värt att få vara med den man älskar om så bara en gång till?

Bara en sista gång...

En kyss?

Att få hålla om Mia en gång till?

Få känna hennes doft, bara en gång till?

Att få säga ”Jag älskar dig”,

Få ta farväl.

Att hitta styrkan att fortsätta.

Efter många om och men lyckades jag ta mig till Sverige. Min lillebror tog sig ner och fick hjälpa mig med att packa och magasinera samt ta hem en av våra två hundar. Ni som läst Aftonbladets artikel om hur vi blev ett dygn försenade hem vet att detta var viktig tid jag förlorade, tid jag kunde haft med Mia, och tid att kunna ta farväl.

När jag lyckades ta mig till sjukhuset efter att ha landat på Kastrup och tagit mig upp till Göteborg, var min son med sin fru på sjukhuset hos Mia. Dom hade stannat där över natten och haft tid med Mia som nu svävade fram och tillbaka mellan vakenhet och medvetslöshet.

När jag kom hade hon inte fått sin medicin på ett tag och trots sin tuffa kamp väntade hon på mig.

När jag kysste henne ville hon svara men hade ingen ork, hennes läppar formades lite och jag kysste henne igen på hennes torra läppar när hon himlade med ögonen för att sluta dom igen, en tår lade sig i hennes ögonvrå – Hon visste att jag var här med henne!

Måndagen den 28 Juli var en underbar och vacker Måndag som började med solsken.

Strax efter att jag vaknat upp sidan om Mia var det dags för hennes medicin och jag höll hennes hand för att låta henne veta att jag är där med henne.

Mias väninna Natalie kom också och höll i Mias andra hand när jag berättade för Natalie om min och Mias livsresa, allt ifrån vårt första möte, om ”trappan”, om våra barnbarn, vårt hem på Kreta och allt som vi hade presterat tillsammans under våra över tjugo lyckliga år vi fått tillsammans.

Under minst en timme berättade jag stolt om allt Mia och jag hade klarat av och om allt vi hade gjort i våra liv, allt medan jag höll hennes hand på min kind och lät min andra hand ömt smeka hennes ansikte.

Mias andetag blev tystare och hon andades lugnt – Hon hade hört mig berätta och kunde nu släppa taget. Ingen oro, ingen ångest, bara ett liv fyllt med äventyr och vår himmelska kärlek!

Solen sken in i rummet, fåglarna sjöng vackert utanför det halvöppna fönstret.

”– Jag är här älskling”, viskade jag försiktigt med hennes hand på mina läppar.

”– Det är okej, du kan släppa nu”, mumlade jag fram mellan hennes fingrar.

Sen tog hon sitt sista andetag.

Mitt hjärta brast i tusen bitar. Jag ville skrika ”lämna mig inte!”, men försökte döva det, varför vet jag inte. Kanske det inte skulle hända då? Kanske för att det var definitivt i så fall?

Min älskade Mia somnade rofyllt in klockan 15:00

Min älskade Mia har nu börjat sin egna resa,

En resa jag inte kan följa med på,

Men jag kommer alltid vara där hos henne.

Alla 'om' och alla 'varför'.

Min tilltro på det gudomliga och på det odefinierade som vakar över oss troende har fått sig en törn och jag kämpar för att inte tappa tron. Jag ifrågasätter ständigt meningen med att låta oss se, röra och få ha men förlora det som betyder allt – Vad är meningen? Vilken ”läxa” ska jag lära genom detta? Där svaren borde finnas finns det tomhet och jag väljer att hellre låta det bero.

Kanske det är en tillflykt? Kanske det är ett försvar?

Jag har förlorat min pappa och min mamma, detta jag går igenom nu är så olika det kan bli, inget kan jämföras med att förlora den man älskar mer än livet själv och den personen som har allt du någonsin behöver.

Din absoluta bästa vän och den som ger ditt liv den mening vi alla söker efter i livet;

Om livets syften och mening med livet – Att få älska ovillkorligt och att bli ovillkorligt älskad tillbaka!

Jag gav bort mitt krucifix med svarta bönekulor jag burit runt min hals.

Mitt guldhalsband med guldkors jag har fått av Mia ligger i smyckeskrinet bland Mias smycken där hennes förlovningsring ligger ovanpå det stängda locket, mest för att det känns som att..... ja, jag vet inte?

Jag pratar med Zoki, min ortodoxa barndomsvän och känner hopp, där min tro på att vi är under gudomlig översyn och kommer få dom svar vi förtjänar, inte anser oss vara värda fortfarande betyder något. En plats i mitt hjärta där jag allt sällan bett om något eller har frågat om några tjänster – hur banala dom än varit, och med hopp om att få svar på alla 'om' och alla 'varför'.

Nu när man känner att allt är förbi och inget spelar någon roll länge, landar en av livets små glimtar med hopp intill mig och som i en dröm spelas det upp framför mig, lika klart som en morgondag. För trots att jag inte känner mig hemma i Sverige är det här Mia varit sist och här är det jag måste få ett avslut.

Jag lever i ett hem just nu där allt påminner om henne, där foto och våra år vi bott här påminner om att det nu är tyst, det finns inget mer här – Jag måste härifrån!

Jag sluter mina ögon igen och ser Mia framför mig som hon såg ut sist jag såg henne;

Ett farväl på Heraklions flygplats där lyckan var i fokus och där man inte kunde tro att några månader senare skulle Mia vara borta.

Varför kramade jag inte henne mer? Varför lät jag henne åka?

Jag klandrar mig själv och det får jag leva med.

Sista bilden tillsammans - Ett farväl på Heraklion Flygplats 2024. Ett lyckligt "Farväl" där vi kunde se framåt att snart få ses igen. Denna gången var den sista, sen aldrig med vara ifrån varandra..

”Trappan”

-Jag ligger och tänker på Mia, och ser hur vi ligger på rygg med benen krökta och knäna pekar upp i skyn framför mig. Där jag första gången tog i hennes hand och på allvar kunde säga att jag älskade henne med allt jag har som människa att ge.

Här ute på min gräsmatta i ”skilsmässo-området” hade jag och barnen hittat vår nya vardag där vi skulle bygga vårt nya bo. Bland radhusen där jag egentligen inte har råd att bo, men för mitt ego och för min envishet hade jag tagit mig vatten över huvudet.

Under denna sköna sommarkväll då Mia hade tagit ledigt från sitt arbete uppe i Frölunda, och jag tagit ut några dagar ledighet från mitt jobb nere i Malmö, satt vi en av våra kvällar på min trappa utanför dörren. Dessa två små 'kliv' innan ytterdörren men ack så mycket plats för oss två själar som bara ville få leva tillsammans. Här hade vi våra sena nattstunder med kaffe och kunde se upp i natten och prata om alla stjärnor som berättade om framtiden – Vår framtid!

Mia njuter vid brofästet, Öresundsbron i Malmö. Med tankar kring vår framtid och om våra planer (2007)...

Det var här allt blev självklart.

Här hamnade allt rätt och det skulle ge oss mer än 20 år tillsammans där vi aldrig givit upp vår dröm vi tillsammans längtade efter och beundrade andra för, men som endast fanns här på 'trappan'.

Denna trappa, den har ofta varit en av ledstjärnorna i vår vardag där den varit fredsmäklare såväl som inspiration när vi så behövt det:

”-Glöm aldrig trappan älskling, kommer du ihåg?...”,

Att plocka fram minnet av orden vi sa till varandra, av känslan av maktlöshet, och inte minst dom beslut som ledde till allt som gjorde vårt liv tillsammans till det vi idag har.

Trappan har även varit ett sätt för mig att återhämta mig, att samla kraft. Där min tanke har kunnat gå tillbaka och lyssna på våra ord, känna vad vi kände för varandra och den osäkra men spännande framtiden som stod helt sluten för oss – Vi var båda föräldrar och hade barn, så möjligheten att kunna se framåt var begränsad, men inte omöjlig.

Dessa förbannade 27 mil mellan oss var länge ett ”Kreta i miniatyr” där pendlande var något vi vande oss vid trots våra heltidsarbeten och husdjur. Men det gick, mycket på grund av 'trappan' och att vi två var menade för varandra.

Denna trappa var även den plats jag kunde iaktta Mia och ta in henne i hela hennes prakt.

Denna kvinna som klarat så mycket själv och fått kämpa sig genom, och mycket av det vi två har haft med oss har vi fått kämpa för. Vi delade av oss med varandra här på trappan och hittade snart våra sätt att lämna saker bakom oss. Inte som vissna själar utan som bestämda individer som båda ville dela varandras mål och dröm – Att få leva tillsammans på Kreta!

Det vi två har åstadkommit tillsammans varken går eller är ens möjligt att göra om, det är jag medveten om, och att ”fortsätta” utan Mia är inget som går, det finns inte.

Jag vet att denna resan är över och lämnar ett minne som får avrunda en dröm utan den planerade guldramen som var tänkt, och kanske istället lämna budskap och en insikt till alla er om att ni alla är unika och att det verkligen bara finns en av er – Inget är för sent även om det inte finns tid.

Mia på besök i Skåne - Falsterbo Strand (2005). Här sattes första planerna i verket...

Första bilden med min underbara kvinna och Första dagen i vårt nya liv som bofasta på Kreta...

Det nya livet lockade till att starta bloggen där nya idéer kläcktes - Livet är underbart!

Lyckan över att äntligen vara här! En helt ny framtid började ta form..

Var detta allt?

Vad jag fått av Mia är viljan att kämpa, att aldrig ge upp även om det känns lönlöst.

Att hitta nya sätt och nya möjligheter, men inte minst – Ny framtidstro, Att våga lyssna på mitt hjärta och att våga hänge mig åt det som verkligen spelar någon roll här och nu. Att våga leva i här och nu och se det som finns framför som en utmaning och inte som motstånd.

Hur ska jag kunna fortsätta utan min ledsagare, bästa vän och mitt livs kärlek?

Just nu är allt overkligt, så onödigt och av ödet, helt bortkastat.

–Jag hatar dig 'ödet'...

Hur går jag vidare utan henne?

Utan allt som betyder något?

Att våga kasta mig ut i det Blå,

Utan mitt älskade lilla ”ankare”.

I ett skepp som driver för vind.

På ett hav utan mål, utan horisont.

Utan hamn, utan namn.

Så, var rädda om er, det finns bara en av dig.

Våga älska! Våga säga det du vill, skjut inte upp det som betyder något idag, och berätta om din kärlek – Varje dag! Livet är för kort för att tas förgivet,

livet är för kort för att inte hinna uppskatta den man älskar,

och livet gör inga repriser – Du har den tid du har.

Livet är en gåta, lösningen finns på andra sidan...

Simma lugnt där ute i livets ocean!