Det blev ett dygn med Moder naturs vrede, där sängen gungade som om en fet Pavarotti traskade över en vattensängs-madrass. Jordbävningen var envis och ville inte ge med sig vilket fick mamma att stressa upp sig, så pass att hon fick ett njurstensanfall – Nu, mitt under skalv och tumult fick jag springa mellan dom vita betongkuberna och knacka på hos någon som hade bil. Efter ett par hus öppnade byns ”sierska” Roza, ”-Visa mig var mamma är”... Ett dygn med Moder naturs vrede..

Yiayias ord ekar mellan dom vita husväggarna i byn, där snirkliga gångar i skiffersten med vitmålade konturer runt stenarna som ringlar likt en dresserad Orm genom dom trånga gränderna på väg ner mot oss barn. Solen står högt på himlen och det är varmt, mycket varmt. Minnen regnar som spö i backen just nu, och jag frågar mig om innehållet i bloggen verkligen fått handla om Mig eller om Makrigialos? Vad idag är skillnaden Robban?... Det är få minnen som stannar kvar som dom i

Ytterligare ett år har gått av våra liv. Ett år som varit fyllt med tragedi, förlust och förtvivlan. Där fokus har legat på att se dagarna som ska gå och inte se dagar som komma ska. "-Hur fyller man ett år med nytt hopp?" En fråga en del av oss ställer kanske, Och vad betyder egentligen svaret? -Går det att planera lycka? Kan man förutbestämma glädje? Vad händer om det inte går min väg? Kanske det är lättare att se det som en Ny start på något nytt, med nya saker som väntar?

Har det verkligen gått fyra månader sedan vi sist la upp något i bloggen? ”-Tiden går när man har roligt” sägs det så fräckt. Och visst...