April: Ny Era, Nytt Ansikte – Bloggen.
- 20 apr.
- 17 min läsning
Yiayias ord ekar mellan dom vita husväggarna i byn, där snirkliga gångar i skiffersten med vitmålade konturer runt stenarna som ringlar likt en dresserad Orm genom dom trånga gränderna på väg ner mot oss barn. Solen står högt på himlen och det är varmt, mycket varmt. Minnen regnar som spö i backen just nu, och jag frågar mig om innehållet i bloggen verkligen fått handla om Mig eller om Makrigialos? Vad idag är skillnaden Robban?...
Det är få minnen som stannar kvar som dom i barndomen.
Speciellt såna som präglas av starka känslor eller viktiga händelser som varit viktiga att få med sig i det vuxna livet.
Visst kan dofter och annat väcka minnen från barndom, och visst är dom lika viktiga.
Men jag pratar om såna minnen som formar oss i vår vardag.
Vad är det som gör att vi tar med oss minnen?
Vad är det i just det minnet som får oss att bygga en livstid efter den känslan det gav?
Själv funderar jag ofta på om de minnen jag har som då och då dyker upp på hornhinnan verkligen varit bra? Eller är det så att alla minnen måste sorteras, kanske nu i vuxen ålder, och därefter läggas i rätt "fack"?
1978
Jag och mina två kompisar – Ioannis och Kostis, vi tre står och väntar på vår isglass som ska smaka gott i värmen. Idag är det runt 40+ och dom båda svettas febrilt, jag svettas sällan i värmen och har aldrig haft svårt att vistas i sol. Något som varit effektivt under mina unga år, speciellt under min tid på Cypern.
Vi tre grabbar fick några drachma-mynt av min mamma som förberedde mat inför kvällens familjemiddag, och ville att vi skulle ut och leka och inte ”springa framför benen på henne”.
Det förbereddes ett bröllop i byn och alla var upptagna med festen som brukar vara i tre dagar i sträck, minst. Med besökande från hela Europa som ska komma och gratulera och lyckönska.
”Glassmannen” hade en vagn i trä han förmodligen snidat själv, och i den låg ett stort isblock. Sidan om hade han ett par glasburkar med saft i – Apelsin, Melon, Körsbär och Rosblad saft. Till det en slags ”hyvel” som han hyvlade ner isen i en liten tratt av papper.
Sen hällde han saft på isen och så var det med det, Det var den glassen som fanns och den smakade underbart i solen.
När vi står där och fått vår glass, räckte jag över det ärgade 10-drachma myntet för våra tre isglassar, när plötsligt Yiayias rop på oss nådde ner till vägen där vi nu stod och åt på vår glass innan maten. Snabbt försvann vi ner mot det stora trädet som stod mitt i refugen som delade vägen genom lägre delen av byn och åt förnöjt vår glass i skuggan.
Jag hade noll vetande om värdet och visste inte vad 10 drachma var värt, men låt oss säga ungefär ett värde då på 1 svensk krona. Tre glassar för under 1 svensk krona – Vilket kap!
Själv saknade jag en 88:an eller en Päron puckstång, men det får duga med isglass så länge..
När vi kom upp till Yiayia spände hon blicken i oss, väl medveten om att vi ätit glass, säkert för att vi spillt saftfläckar på våra byxor, fläckar som aldrig gick bort i tvätten dessutom.
När vi åt middag senare under kvällen hörde jag debatten om att inte ge oss barn pengar vi bara kastade bort, och att Yiayia som levererade spinkved under dagen som hon bar på ryggen, endast gav henne 150 drachma i veckan.
Något vi barn inte förstod - att våra svenska pengar här nere är både positivt men kan även bli något negativt. Ett minne som har dykt upp nu speciellt när jag är ensam och måste förlita mig på sunt förnuft, men även hålla på principer och vara bestämd.
Någon tröja på mig minns jag aldrig att jag hade, och mamma smorde aldrig in mig med något heller i solen, hon trodde inte på sånt så jag slapp. Och vi smågrabbar sprang hela dagarna utan tröja, bara i byxor.
Mamma hade köpt med flera par Converse skor som hon klippte av det bakre partiet på, så blev skorna nu som ”badtofflor” med snörning.
Vi ungar tyckte det var skitcoolt och alla andra ungar ville ha såna, så mamma köpte med sin några par. Minns inte vad dom kostade paret, men dom fanns då att köpa på EPA/Tempo lågpris butiker.
EPA/Tempo butikerna togs senare under 80-talet upp i Åhléns varuhuskedja.
15 år senare får du inte ett likadant par Converse för under 700 kronor i sportbutiker.
Grekland i slutet på 70-talet var tufft, kämpigt där mycket handlade om ”rätt” politik som även styrde samtalsämnen vid kvällsbordet.
Här vid bordet ute på verandan, med god mat och dryck, Där Pappous satt med sin yllekofta under sin tweedkavaj i kvällens 30-grader utan att svettas.
Här kunde man lösa allt och allas åsikter räknades in. Familjen var allt som betydde något, och tillsammans är man starkare än Politiken..
När jag sitter här och tänker tillbaka på alla minnen som detta landet har i sina gömmor, kan jag inte låta bli att tänka på att jag nu är ensam kvar med alla dessa minnen.
Mamma och pappa finns inte längre, Mia är borta, och kvar är det nu bara jag.
Den lilla pojken som alltid lyckats överleva har inte längre kvar samma anledning till att längta hit ner kanske? Det har speglats i dom senaste inläggen, och det är dags att se om.
Det har blivit viktigare att hitta saker att skriva om än att skriva om saker som hittat mig?
Min jobbsäsong är på intåg, närmare bestämt i nästa vecka detta inlägg skrivs, sen har jag inte lika mycket tid att fundera och vända ut och in på saker.
Vardagen kommer vara full av nya människor, nya intryck och det kommer vara en helt ny vardag som introduceras för mig detta året, där jag nu ensam ska möta Kreta.
Ortodoxa Påsken Har Landat!
Lördag morgon välkomnar mig och Vilma med strålande sol, och kaffet intas som alltid på verandan under ackompanjemang av Gråsparvarna (Spourgiti) som har ungar i sina två fågelbon man byggt under verandans trätak.
Båda bona har nu ungar som skriker oavkortat så fort deras föräldrar närmar sig, och med sina utsträckta halsar och signalgula läppar, gungar man i takt till vinden som blåser.
Inser efter kaffeintaget att jag lovat Dimi, hans föräldrar och syster med fästman att hälsa på under kvällen, äta och tillsammans besöka kyrkan i Makrigialos inför prästens förkunnande om att Kristus nu efter 00.00-snåret är återuppstånden.
Som sedvanligt är så ska det överröstas prästen och det gör man med fyrverkeri och skottsalvor om vartannat. Och man har haft fullt upp under helgen med att förbereda det bål som har en docka högst upp på bålet som föreställer Judas.
Uppe i byarna så är det vanligare att man med hagelgevären skjuter sönder figuren av Judas Iskariot, som ser ut som en fågelskrämma där den står eller hänger.
Oftast så firar jag Söndagen och Måndagen uppe i Aori förbi Agios Stefanos uppåt bergen, där vi samlas och grillar helstekt lamm.
Efter bålet och när vi fått tänt våra medhavda ljus med prästens ”Heliga ljus”, som under dagen landade i Aten från Jerusalem och slutligen nått Kreta under kvällen. Så var det dags att bege sig hem igen till smällandet i byn som pågick långt in under nattens fortsatta firande.
Att gå upp till kyrkan bakom Postkontoret tar ungefär 10 minuter från att ha lyckats hitta en parkering, och nu efteråt tar det en timme tillbaka då man ska hälsa alla ”Christos Anesti” och prata en stund om allt man redan skvallrat om under veckan.
Många av dom kvinnor jag möter har vrålspacklat sig och ser ut som en mix av Varieté artister och vulgära ”Madame X” som letar villebråd att piska upp.
-Not my cup of tea, och jag ler vänligt tillbaka och fortsätter i mörkret.
En känsla av ett Nyårslöfte lägger sig i tanken när jag senare går till bilen för att köra hem till Vilma strax efter 3 på natten. Där jag känner för en förändring, att sluta försöka se längs samma gata som viker av, och istället ta nytt håll till höger eller vänster och följa med vart det än bär av?
Johan och Anneli har rätt – Jag måste återgå till vad Bloggen gav – med humor, fakta och inte minst en insyn av hur det är att få leva som dom flesta aldrig någonsin kommer få.
"-Bloggen måste få ett Facelift!"
Det är dags att väcka atmosfären som omgav den förr.
Om det är möjligt utan Mia vet jag faktiskt inte? Men jag måste försöka, det lovar jag er.
Trots att det är stilla nu och väldigt lite händer i vardagen, så är det inte vad som händer som är bloggens tema, utan hur det händer som är hela grejen.
Cowboyland 2,0
En av grannens efterlämnade katter har återvänt hit igen, en Pojke.
Var syskonet är vet jag inte, men det verkar som dom båda antingen kommit ifrån varandra eller så har syskonet helt enkelt blivit överkörd, förgiftad eller annat?
Hit är det endast pojken som kommer för mat numera – ensam, rädd och smalare än förr.
Jag lät honom komma och gå under cirka en veckas tid, mest för att se om han klarade sig själv? I början satte jag bara ut vatten till honom, vilket även fåglarna slogs om.
Någon vecka senare satt han utanför och vägrade gå även om jag närmade mig honom – Han var utsvulten och hade tappat vikt.
Nu är det inne på tredje veckan han återkommer ungefär varannan dag för mat.
Får se om han klarar sig? Årets sena vinter har med sig storm och regn, jag hoppas han hittat skydd där ute.
Jag har satt ut en ”Producent stol” i tyg som han legat i innan. Får se om den duger?
Om inget annat så står den under tak och en bit från golvet på verandan..
”På Rygg i ett Rapsfält – Dikter från södern”
Jo, det är helt rätt – Jag skriver även poesi, eller rättare sagt så försöker jag.
Det har inte varit något jag planerat skriva, inte ens i närheten. Men något känns spännande i att få leka med ord som lägger egna rebusar att lösa. Där en berättelse kortas ner med ett fåtal ord som väger lika mycket som en hel roman.
Hur det går med detta vet jag inte, men en Pamflett finns som nerladdningsbar PDF för den som vill läsa mina försök och vill ge sig på att se in i hjärnan på en halvtokig skånepåg.
Ett spännande Besök i Mackan – Forts.
Heliga Måndagen får Mackan besök av två av bloggens flitigaste följare och läsare, nämligen Johan & Anneli. Ett par som besökt Kreta i många många år och främst hittat sitt paradis på ön i Rethymno, där man har hittat sin bas för Kretas bedövande atmosfär och sin förtrollande ”Filotimo”.
Ska jobba under dagen och är på väg till Heraklion när jag får ett samtal:
”–Hej! Vi är utanför Ierapetra nu, Var är du?”
-Oj! Tusan också, hur göra nu?
Tänker jag samtidigt jag sitter i bilen på väg till Myrtos.
Nåja, jag får öka takten och leverera snabbt och sen dra järnet tillbaka, så får det bli!
Efter att ha stress levererat till dom väntande kunderna var jag på vägen in till Makrigialos igen, och tur nog var det inte poliskontroller ute på vägarna idag.
Dom tre stressade Ekorrarna under motorhuven på 'Smurfen' fick jobba på och hann upp i 80km/h efter 2 mil, innan det var dags att svänga av in till Mackan och det väntande Helvetets-infernot av vägar som gud glömde.
Hoppades på att möta dom när dom skulle checka in på deras hotell man bokat två dagar för sitt besök, men då dom inte kommit än så bjöd Dimi på en kaffe nere hos Takis Voula konditori.
När jag ställt bilen och är på väg till Takis, hör jag en röst bakom mig kalla på mig och jag vänder mig om och förstår att det är Anneli och Johan som letar efter sitt hotell.
Jag visar dom deras hotell som ligger på andra sidan byn och vi bestämmer att träffas senare under kvällen, och att jag skulle ta med lilla Pissesvinet(Vilma).
Tack för ert stora stöd:
Johan & Anneli Björling
Zoki & Maria
– Tack för att ni stöttar mig!
Onsdag: Tyvärr så lyckades vi inte träffas för middag under kommande två dagar, där jag hade bokat bord hos Alliotiko för att låta smaka på lokala traditionella maträtter och Meze som nu fick vänta.
Lyckligtvis så besökte man mig på kontoret inne i Ierapetra och bjöd på frukost där Vilma fick vara med och träffa varandra.
Kontoret är ju endast halvöppet då säsongen fortfarande lyser med turisternas frånvaro och vädret fortfarande är ostabilt och gör att man hellre tar det säkra före det osäkra och sitter under tak.
Mycket underbart samtal med många härliga minnen som togs upp, och nya planer som inspirerade. Jag fick feedback på blogg och även intryck som var viktiga för mig, att höra vad jag förmedlar och vad det innebär för läsaren.
Information man lätt missar om man inte får äkta och viktig input.
Jag inser att det måste tillbaka till vad bloggen ÄR och inte vad bloggen idag används till för min del – Jag måste ”göra en 180” helt enkelt.
Tack för tankeställaren ni två!
Stort Tack till Johan och Anneli för att ni är Fantastiska och inspirerande!
Ser fram emot att kunna ta emot Johan och Anneli nästa gång som värd i mitt hem, så dom kan få en insikt i min och Vilmas vardag som ständigt varierar och anpassas efter vad livet serverar oss.
Och för att ni tror på mig i min resa mot en ofta helt okänd destination, där ni stöttar och gör ert bästa för att jag ska lyckas – Ni är otroliga och sällsynta, ska ni veta!
”Back to Limanaki”
Hemma efter dagens jobb så känner jag mig oerhört rastlös. Bestämmer mig för att ringa till min vapendragare, Dimitrios (Dimi). Han bor i Mackan och är min källa till allt ifrån skvaller till nyheter kring affärslivet i byn.
Vi bestämmer träff lite senare på kvällen och hittar ner till hamnens sista utpost – Porto Italian Restaurant. (Pluskod Google Map: 2XPF+P6 Makry-Gialos).
Helt okej Pizza, inte i toppklass men funkar utmärkt som snack till en däremot utsökt Eza Pilsener.
Tipsar helst att välja deras pizza ”Porto” (€7 för 30cm pizza) som smakmässigt funkade.
Deras tillval på 50cm stor pizza är däremot inte att tipsa om då deg inte blir klar och lämnar en smak av brända kanter.
Vi brukar beställa in 2-3 olika pizzor och dela upp och på så sätt smaka oss fram till bra val.
Jakten på mitt Cowboyland – Del 4.
Måndag – Åker ut till Mias viloplats i Moni Kapsa.
Passar på att köra in om Kalo Nero som jag kör igenom på hemvägen, och kör till huset.
När jag svänger av till vänster efter Georgias hus (Hönstanten) så kör jag den cirka 150 meter långa stigen ner till huset. När jag närmar mig ungefär 20 meter framför grinden ser jag vad jag fruktade och en isklump sprids i bröstet:
”–Herregud! Vad händer!?!
Jag kan inte tro mina ögon och tvärstannar genast.
”Säg aldrig om något: Jag har förlorat det, Utan säg att jag har återställt det....”
När jag stiger ur bilen, ser jag hur illa det är ställt. Och när jag försöker öppna grinden så får jag kämpa med all min kraft för att få upp den när jag pressar inåt.
Gräset står mig upp över midjehöjd och jag ser nu att allt jag kämpat för och vår trädgård nu är totalt förstörd – Det kommer ta år att återställa.
När jag går dom smärtsamma metrarna fram till veranda och hus, får jag en överskådlig inblick av hur illa det är, och jag noterar att allt är dött, inget grönt står kvar mer än palmerna och lite blad på Bougainvillean som alltid stått grön med sina blad och praktfullt tät med sina rosa blommor.
Nu var den ett kvistverk med några få blad kvar, inga vackra rosa blommor som lockade till att ta in och andas in det lugn den förespråkade. Och inom mig undrade jag hur fan man är funtad för att totalt ignorera detta man har?
När jag gått några varv runt huset får jag en överblick där det klart framgår mina aningar.
Först så har ingen varit här och vattnat på minst två månader, det är självklart.
Sen så är det även uppenbart att ingen har bott här sedan förra året, och det visar sig ganska klart då även maskiner och de verktyg för trädgårdsskötsel som står öppet utan skydd, och har förstörts.
"Det är okej att fightas för något du älskar, det är inte okej att fightas för att något ska älska dig..."
Skadan har redan hänt och det går inte att backa, och jag ångrar alla mina val trots att jag i samma sekund inser att jag inte hade några andra val – Då.
Varför bor dom inte här nu när dom ville? Varför sköter man inte om det?
Och genast försöker jag intala mig om att allt går att rätta till om jag bara tar fight och återvänder snart. Vilket föder en ny viktig fråga i skallen:
”–Robban, orkar du verkligen?”
Var ska du hämta tid och kraft?
Det kommer ta all kraft du har och det kommer ändå aldrig bli som förr. Av sina naturliga förklaringar – Du är ensam, och Mia kommer aldrig sätta ”tillbaka” sin prägel här, någonsin.
Vad är du du saknar? Trädgård eller att ha något att syssla med?
Du vet innerst inne att det inte går att ”återställa som innan”, det skulle kräva allt av dig.
Det är okej att fightas för något som du älskar, men det är inte okej att fightas för att något ska älska dig tillbaka. Oavsett ditt svar, så vet du om att du inte kan, du är ensam, du är begränsad, du är kanske inte "färdig"? och viktigast av allt;
”–Du har andra planer du måste prioritera Robban..
Orden lägger sig tungt i hjärtat.
Dom är rätt, har tyngd i dom.
Jag stänger grinden, vänder mig inte om, och kör iväg.
En era är över Robban.. det är över..
Hört på Caféet:
Omröstning – Blogg vs. Vlogg
Ni som följer ”Enkelbiljettkreta” Facebooksida eller ”Mia & Robbans Place” facebook grupp, vet att jag har lagt upp en omröstning under första veckan i April.
Här frågade jag er läsare och följare om intresset fanns för att utveckla Enkelbiljetts Youtube kanal mer inför kommande säsong? Med fokus på att göra reportage, provsmakningar och intervjuer med lokala personligheter.
”Omröstningen”, eller rättare sagt – Frågeställningen, kommer finnas kvar uppe under hela April och kanske en bit in i Maj månad? Och jag kommer försöka reda ut ett klart svar från er alla som sätter punkt eller start för tanken. Så skynda och skriv eller klicka ert alternativ:
”Blogg” för att fortsätta ha bloggen i Textformat, eller med ”Vlogg” för att dra igång bloggen som en Youtube. Stort Tack till alla som varit inne och valt samt för era synpunkter.
Boken
För er som köpt boken vill jag gärna be om en liten tjänst, den tar bara någon sekund och är helt frivillig men avgörande för mig och bokens framsteg.
Önskar att ni lämnar ett omdöme och på så sätt gör boken mer sökvänlig på nätet.
Ni kan lägga ert omdöme här eller via länken undertill:
Stadsvandringar - April 2026:
Robbans Grytor & Kastruller
Då har vi kommit till bloggens ”Mat-ruta”, där jag försöker trolla fram maträtter som ofta äts lokalt eller helt enkelt tilltalar mina egna smaklökar. Det är ingen ko på isen om man scrollar vidare i inlägget då jag vet att alla inte är lika intresserade. Själv så för mig, är matlagning lika viktigt och avkopplande som närhet, och Att laga mat är som sex, målet är alltid detsamma men man måste hitta nya och spännande vägar dit.
För er som gärna vill veta mer så kan jag lägga upp receptet i bloggens egna sida i Menyn under: ”Mat & Gott” och undermenyn ”Robbans Grytor & Kastruller” – Mycket mat nöje, och Smaklig måltid!
Robbans ”Pizzabatta” – Kretensisk Pizza på Ciabatta'.
Mina ”Pizzabatta” är vanligt att ha när man får besök eller bara känner för något gott till filmen och det goda vinet framför Tvn. Det går snabbt och sköter sig själv dessutom, bara att förbereda innan och det går bra att ätas varmt som kallt om man fått över sedan sist.
Pizzabatta är även vanligt i olika varianter här nere, oftast som ”nattamat” där man lägger över lite av grillkolen efter kvällens grillning, in i ugnen ute i trädgården och låter Pizzabattan sakta tillagas.
Den serveras som Meze till ett glas Raki eller Marouvas, oftast som tilltugg till andra smårätter.
För denna rätten behöver ni följande (2 pers):
2 Hela Ciabatta (Gärna från bageriet).
1-2 Burk (400 gram/ pers.) Plommontomater utan skal (Helst San Marsano tomater).
1-2 Mozzarella (på Buffel).
Riven Pecorino Romano eller Parmigiano Reggiano (alt. Graviera).
Ett knippe Färsk Basilika.
Lätt brynt Guanciale alt. Pancetta (Smakfråga).
Olivolja.
Salt och Peppar.
1.) Sätt på ugnen på max temperatur, vi vill att pizzan ska få mycket hetta och att osten smälter.
2.) Dela 1 Ciabatta i två halvor (2 halvor per person).
3.) Häll över Tomathalvorna i en skål och tillsätt Salt och Peppar.
4.) Riv ner Basilikan i Tomatsåsen.
5.) Använd handen till att försiktigt krossa Tomaterna i såsen med alla ingredienser (Låt gärna lite större bitar finnas kvar, tomaterna ska inte vara helt mosade).
6.) Lägg över Ciabattahalvorna på en ugnsform och ha över rikligt med sås över halvorna.
7.) Riv över färsk Pecorino eller Parmesan över såsen (snåla inte!).
8.) Riv Mozzarellan i bitar och lägg över allt (Även ev. Guancialen).
9.) Lägg på lite mer Basilika och ringla över med Olivolja.
10.) Ställ in formen i ugnen, och allt är färdigt när Osten smält (OBS! Får inte brännas!).
11.) När Ciabattahalvorna är ute ur ugnen, så dela på tvären (ca 4-5 bitar per Ciabattahalva).
Serveringsförslag:
Dessa ”Pizzabatta” går att äta kalla och måste inte serveras varma.
Jag råder er inte att värma dom i microugn igen då osten samt basilika bränns och återger inte färskheten som är själva konceptet. Ciabattan är definitivt en färskvara dessutom.
För att inte bränna kanterna på Ciabattan, kan ni lägga över aluminiumfolie dom sista minuterna om ni ser att osten börjat smälta.
Såsförslag: Pizzabatta går att ätas med lite Aioli till (kall servering).
Dryckförslag: Ett glas rött från Gratsi.
Kommande Recept i nästa inlägg:
”Robbans Kretensiska ”Kofto”(med krämig Myzithra och Graviera sås).
Sista ordet idag
Boktipset: Under resten av April månad och under hela Maj har jag ett Erbjudande ute.
Då kan ni köpa Boken för 189 Kronor (ca 200kr inkl. moms och frakt).
Med andra ord har boken nu prissänkts med 100:- Det blir bara cirka 50 öre per sida (340 sidor), och det är billigt för en unik berättelse, eller hur?
Naturligtvis blir det en mindre summa som går till bloggen, å andra sidan vill vi (jag och Vilma) att så många som möjligt ska ha råd att köpa boken. Och det ger oss en chans att ha en inkomst under säsongens vinter halva där bokförsäljning står för den största delen av min och Vilmas lilla extra buffert. Men även till att tillåta mig kunna fortsätta skriva på nästkommande bok i serien:
”Enkel Biljett från Kreta – Returbiljett till en ofrivillig destination”.
För att ta del av erbjudandet kan ni klicka på länken eller på bannern (bilden), om ni scrollar ner lite så tas ni till butiksidan för boken (Amazon).
-Stort Tack På förhand!
/ Kärleksfullt,
”Världens rikaste fattiglapp”.
Tack till alla som skänker en gåva!
Det finns ingen liten eller stor – Alla gåvor är lika Stora!
Tänk på att märka er gåva via Swish med att skriva ”Gåva”, samt att ni gärna får ange ert namn så jag får tacka er i nästa inlägg.
'Anonymt' är såklart lika tacksamt (utan namn i meddelandet).
(OBS! Alla donationer går OAVKORTAT till drift och utgifter omkring Blogg & Support!)
Stort Tack till er alla som beställt boken!
Det värmer och hjälper ska ni veta! För er som inte beställt ert ex kan ni beställa den här:
Det går att betala med faktura eller via Swish!Tack på förhand och ett extra ”Tack” för att ni läser.
(OBS! Alla inkomster från bok köp går OAVKORTAT till drift och utgifter omkring Blogg & Support!)
Avslutningsvis
Det finns bara en av dig – Ni är alla unika!
Våga älska! Våga säga det du vill, skjut inte upp det som betyder något.
Berätta om din kärlek – Varje dag! Livet är för kort för att tas förgivet,
Livet är för kort för att inte hinna uppskatta den man älskar,
Och livet gör inga repriser – Du har den tid du fått.
Simma lugnt där ute i livets ocean!
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Kommentarer