Augusti: Värmen, Vilma och verkligheten
Uppdaterat: 30 aug.
”En vecka med 40 graders värme, morgondopp, födelsedagsfirande, vänner, god mat och alldeles för mycket att dricka. Men också tankar om kärlek, saknad, skrivandet och ett Sverige som plötsligt börjar kännas lockande igen...Eller?"
Dagbok, Augusti - sid. 29
”Livet utanför fönstret”
Vaknar av att Vilma flåsar mig i ansiktet..
En unken doft av vulkansulfat och död i ett grävlingsgryt landar i mina näsborrar.
Jag öppnar ett öga och ser att Pissesvinet ligger en knapp centimeter från mitt ansikte.
"-Jaaa... okej!" Jag vet vad detta betyder,
..men jag vägrar att stiga upp nu.
Utan att ens ha sett på klockans display, vet jag att den är innan 06:00 och innan dess kan allt bara Dra åt helvete! Speciellt innan jag fått mitt kaffe, (om det inte är en vacker kvinna.. inte en 13 år gammal ChiPin -tik med ett tandbestyr som en nedbrunnen ladugårds vägg.)
Stirrar på henne med ett öga öppet och vi börjar vår dagliga rutin med ”vem-ger-sig-först”.
Jag mumlar fram mellan mina hopbitna tänder;
”-Det luktar Ostfabrik, Vilma..”,
Då spetsar hon sina öron som är stora som två Pågens rostbrödsmackor delade på tvären.
Nåja, hon är trots allt min ögonsten och jag accepterar hennes erbjudande om att stiga upp innan fan själv har vaknat.
Tar god tid på mig att glida ur sängen, öppnar upp alla fönster och ytterdörren helt.
Ingen vind ute känner jag – Och redan så pass varmt att inte ens Cikadorna orkar gnissla med ett av jordens högsta naturliga läten på 120 decibel, då är det hett!
”Aftonen vet mer än morgonen...”
När Vilma fått sin runda av – Leta katter, döda irriterande flugor och till sist lägga ett ”visitkort” i grannens rabatt, Har jag hunnit fylla min termosmugg med mitt kaffe.
Beslutar mig för att sticka ner och ta mig ett morgondopp innan jobb, vilket alltid blir en underbar start på dagen! Och det har såklart blivit en hel del dopp i vattnet innan jobbet när solen ännu inte är som varmast. Vattnet svalkar då och det blir en skön start på det heta kontoret som i dagarna kom upp i temperaturer på 40 grader.
Efter jobbet brukar jag ta min vanliga kvällsrunda som dom senaste kvällarna varit som att gå i motvind från en hårfön – Olidligt att inte svettas, och jag avskyr att svettas!
”-Bra val av land att bo i då...” tänker ni kanske, Haha..
Nåja, Aftonen vet mer än morgonen och man få ta dagen som den kommer, med allt den har på menyn..
Värmen som just nu drar över Kreta är obarmhärtig i sitt temperament – Den skonar ingen och inget, allt som jag har sått i krukor får verkligen kämpa för att överleva.
Nu senast så har jag satt Apelsin efter att jag fått kärnor att gro och lyckades få både skott på dom och sätta dom i kruka med framgång. Efter ca 2 veckor fick jag dom första gröna ”stråna” i krukan och känner mig överlycklig – Sen kom den! Värmeböljan.
”–Helvete också! Jag som inte har samma tid att vårda mina blommor”,
Nåja, det får bli som det blir, tur nog har jag inte satt mer i krukor än jag först hade tänkt innan sommaren började.
Två dygn utan internet har fått mig att ta tag i mitt skissande vilket jag har skjutit fram på medvetet. Främst för att jag haft en hel del järn i elden jag vill avsluta först och få tid till två saker endast – Skriva på min kommande Novell samt Skissa inför nya målningar.
När det är värmetoppar i flera dagar i rad, eller när vi får stormar som håller i sig är det ett ypperligt tillfälle att sätta mig vid ritbordet och skissa på nya projekt, samt låta skrivandet få vila lite grann.
Bloggen skriver jag i kontinuerligt, trots allt. Då den fungerar som en slags ”dagbok”.
Nu när jag varit utan internet har det passat mig utmärkt att skriva en del, trots att det inte hänt så förbaskat mycket under veckan.
I detta inlägg har jag bestämt mig för att låta den få ett mer "personligt" och kanske även ett mer privat innehåll? Ni förstår sen i texten när ni läser.
"Sorgen är det pris vi betalar för kärleken. Att släppa in någon ny är att visa att kärleken är starkare än rädslan för att förlora igen."
Det har varit oundvikligt.
Jag kan inte skriva om mitt liv och min vardag och försöka utesluta bitar som faktiskt sätter en prägel på mig och livet här nere. Bloggen har alltid varit rak och ärlig och jag har inga tankar alls på att inte låta den förbli så.
Med det kommer ett ansvar.
Mot mig och dom och de som involveras i mitt liv idag.
För sanningen är att - även om Mia alltid finns här hos mig, så måste jag även låta hennes ord bli dom som även sätter punkt, vilket inte betyder att stänga av min del av det vi två inte fick avnjuta.
Såklart har det funnits frågor jag har accepterat idag - Att det inte alltid finns några svar.
Lika mycket som jag accepterar att livet går vidare och nya intryck och nya möten kommer få behöva ta plats.
Sorgen är det pris vi betalar för kärleken. Att släppa in någon ny är att visa att kärleken är starkare än rädslan för att förlora igen.
Så, tillbaka till veckan..
Skriver stundom även aktivt på min Novell.. eller min ”Romantiska” roman rättare sagt, vilken ska ut i handeln under slutet av året, är det tänkt och planerat.
Premiär för mig i ämnet som bokform, och spännande att få höra vad ni alla tycker?
Den utspelar sig i en delvis verklig del av min vardag som mixas med alla dom saker och beslut som gör över 30 års väntan så underbart, men även farligt och svårt.
En dokumentering över hur kärlekens vågspel avgör vad vi faktiskt kan och får ut av livet, där stora frågor som om tid verkligen påverkar kärlek och dess existens i en förbindelse på distans?
Den även lyfter upp den stora och lustfyllda frågan om riktig kärlek som aldrig rostar verkligen finns på riktigt? Och i så fall – Vad har den med sig, går den att förändras? Överlever den?
En lika del filosofisk som verklighetsförankrad resa, där frågan om kärlekens vara eller inte vara står i centrum när löften, spel och intriger löser av varandra.
Första ”nya” födelsedagen
Lördagen närmade sig och så även min födelsedag – 22:a Augusti!
En dag som även var min och Mias förlovningsdag vilken vi oftast firade ensamma bara vi två. Det ska inte stickas under stol med att det kändes konstigt att fira utan Mia.
Det var längesedan jag faktiskt ”firade” min födelsedag utan att vi två även passade på att fira oss och vår dag.
Sen så kan man ju undra vem som firar varje siffra när man passerat en viss ålder?
Det var ett bra tag sedan jag slutade fira om inte det ”nollades”, om det ens?
”Gavros tiganitos” (lätt friterade hela Sardiner).
Jag hade bestämt mig för att åka iväg och äta min favoriträtt som jag beställde dagen innan, om det fanns färska sardiner, vill säga. Och under förmiddagen ringde jag tavernan och frågade där man konstaterade att man fått in färskt nyfångat, så jag var välkommen att äta där ikväll.
Det är enkelheten i rätten som gör den bra, och den ska lagas av någon som själv vet hur det ska smaka. Kocken på Kalliotzina i Koutsouras vet hur och gör det bra. Så det var klappat och klart.
När jag fått klart med kollegan på jobb att jag stack strax efter 13:30 så var det hem till Vilma och ut med henne. Hon visste att jag skulle iväg och var snäll nog att göra sitt i god tid utan diverse intriger med att leta doftspår i 40 minuter.
När jag kom hem hade Dimi ringt och frågade vad jag skulle hitta på idag på min födelsedag?
”–Nja, jag ska äta och sen ta en god dricka, kanske fira med en halvfylla”, skämtade jag med.
Jag ska upp i morgon igen så det blir lugnt, svarade jag honom. Han skrattade i andra sidan av luren och berättade att han gärna mötte upp mig vilket jag tyckte var kul, så fick det bli.
Runt 17:00-tiden sitter jag på hojen på väg från Ierapetra till Koutsouras, vädret är underbart och även om det är en vindstilla kväll har den en sval bris som fläktar gott när jag kör.
Den tunna vita bomullstunikan med blå linjer med ”grekiska mönster” fladdrar i vinden och ger en naturlig luftkonditionering. Mina tunna vita bomullsbyxor med snörning i midjan släpper igenom brisen så den känns i skrevet, –Skönt! skrattar jag för mig själv och fortsätter turen bredbent. Känner mig fräsch nog för att möta en taverna.
När jag svänger in om Koutsouras från den nya vägen ser jag att Dimi står där framme och pratar med någon, "-Kanske en bekant?" Tänker jag.
Parkerar tvärs över den lilla vägen utanför Kalliotzina - Felparkerad naturligtvis (Greek style).
Ingen som bryr sig här, ni som vet – ni vet, eller hur? Nåja..
Smög mig fram till Dimi och nu såg jag att det var vår gemensamma vän Ivana från Österrike som kommit ner. Hennes pappa kommer från Kreta och hon bor i deras hus inne i byn när hon är här.
”Kalorier räknas inte på Kreta eftersom dom är Medelhavs kalorier...”
Vi slog oss ner vid mitt bokade bord och servitören frågade om vi blev fler?
”–Ja, dom kommer snart”, svarade Dimi och sneglade på mig lite leende som nu satt där med en min som en svettig fågelholk.
-Jag visste det, tänkte jag. Fan att jag inte skulle få en lugn kväll.. nåja, det blir kul som det blir.
Log tillbaka och insåg att min födelsedag inte är en hemlis längre bland mina vänner, vilket jag såklart tycker är kul och välkomnar. Men dagen är som sagt även något gammalt där jag försöker hitta mina egna nya rutiner.
Ett ganska nyligen tvärt avslutat 20-år långt förhållande har satt sig djupt rotat och det tar tid.
Även detta måste jag processa klart, så detta är bara bra för mig.
Jag tar till mig och låter kvällen ta över – Ska bli kul, och intressant!
Under kvällen trillar fler vänner in och efter maten blir det lite gott att dricka, sen bär det iväg in till Makrigialos för tårta hos Takis som grattade mig när vi kom fram med en härlig Chokladtårta med konjaksfyllning, krossade körsbär, tryffel och toppad med nougat och mandlar.
Ska tillägga att jag saknar en rejäl bit av ”svensk” Jordgubbsgräddtårta, men denna var god och dög mer än väl. Det skämtades med att det var okej att äta tårta här då Kalorier inte räkans på Kreta eftersom dom är Medelhavskalorier.
Till kaffet blev det småbakelser som var underbara, två stycken orkade jag bara. Jag var redan helt proppmätt och bakelserna är fylliga och mättar fort.
Ivanas dotter mötte upp och hade bokat bord på Green Bar nere vid stranden, så det var bara att fortsätta dit där shots och en hel del mojitos, spritz och diverse vin skulle tömmas, själv valde jag min favorit – Jameson Black Barrel, vilken kom in på löpande band.
Vidare väntade tre taxibilar som tog oss till Ierapetra och till nattklubben ”Saxo”, skönt hak med dans och bar uppe på taket under den öppna natthimlen. Vinden fläktade gott och det fick avrunda kvällen då jag började bli trött, har ju jobbat halvdag trots allt.
In tillbaka till Mackan där ett nattdopp väntade och fick avrunda natten.
Tack för ert enorma stöd:
Johan & Anneli Björling
Tack för att ni finns – Ni är Bäst!
Snart ses vi igen!
Hört på Caféet
”Snart men ändå inte - Sverige?”
-Det blev inte bra, inte alls.
Sverige lämnade en bitter eftersmak, där besvikelsen fortfarande står obesvarad från ett land jag gav allt för. Jag tappade tron på att Sverige någonsin kommer vara en plats där jag hittar ro eller en framtid igen?
Jag har trots allt sett fram emot att kunna åka till Sverige efter sommaren, där min plan är ett besök efter Oktober månad.
Det var många tankar kring att ta mig tillbaka, inte bara för att jag måste låta Vilma stanna hemma denna gången, utan då en stor del av att återvända ner hit igen sedan sist, lämnat dåliga minnen som fortfarande finns färskt i tankarna.
Det är min familj som drar, det är tack vare dom som jag håller Sverige nära än idag, och är faktiskt det enda dragplåstret till att jag inte bryter med Sverige helt.
Ni som varit med ett tag i bloggen, ni vet turerna jag fick motarbeta när jag återvände till Sverige 2025 då Mia lämnade oss hastigt.
-Jag har aldrig känt mig så utelämnad som när Sverige lämnade mig helt ensam, då jag behövde Sverige som mest.
Det handlar såklart inte om er Svenskar, mina läsare och bloggens följare, inte alls.
Utan om ett land som har tilltro till "system" mer än man tar hänsyn till individens behov och utelämnande när det väl gäller.
Där man ser skillnad på folkets värde och helt enkelt låter öde styra fritt utan att man vill minnas sitt egna kontrakt med sina medborgare när det väl gäller. Trots att man förkastar denna synen på männsikan i behov.
Ett system jag förstår kommer med sina brister, men som vägrar ta ett ansvar för sina egna fel.
-För er som gissat på att jag hyser agg mot Sverige har kanske inte helt fel(!?)
Nädå, Jag älskar fortfarande mitt fosterland, men det är en svår "kärlek", väldigt speciell, där mycket handlat om att landet fått visa vad man går för, tyvärr utan att ha lämnat något intryck alls.
Min kärlek till Sverige är mer "fysiskt" kanske?
Där mina band till landet aldrig helt går att släppa, Mina barn - Cornelia och Gabriel, med mina barnbarn. Samt alla mina bröder med deras familjer spelar lika stor roll i mina beslut jag tar? Jag är för gammal idag för att fortsätta forcera tankar kring ämnet, och har sedan länge valt att låta den fighten bero. 1-1 är (kanske) ett slutresultat som räknas, trots allt.
Tiden får avgöra vad som är och blir Rätt och Riktigt.
Jag skriver fortfarande på min egna, nya historia.. inte bara i en blogg..
Det är mycket på spel, och många som förväntar sig att få se mig.
Jag vill gärna besöka Johan och Anneli, kanske svänga förbi Kent & Ingela på en fika?
(PS. Kent & Ingela – Allt är bra med huset, glömmer att skriva till er... haha..)
Tankarna över människor jag så gärna vill ta del av deras vardag ”hemma” i Sverige är motiverande.
"Få som fanns där för mig och barnen"
Peter och Helen har alltid varit där för mig när jag behövt dom.
Jag har alltid sett dom som min storebror och storasyster jag aldrig fick växa upp med själv.
Dom fanns i skymundan, och min familj såg aldrig deras engagemang för att jag och barnen skulle klara oss. Där deras fokus låg på att stötta och se till att jag fick ha mina barn nära, men även att hålla mig på rätt köl, och inte tappa fotfästet.
Till stor del var dom även en stor inspiration till att jag hittade till ett lugn, och att jag inte lämnade av, tillbaka åt ett håll där jag som ung en gång påbörjade att gräva en grop i missbruk och misär.
Något jag har jag haft stor nytta av nu när jag förlorade Mia - Att förhålla sig till den man blir, inte bara den man är och varit.
Micke och Katarina,
Zoki och Maria..
Jag kommer, det lovar jag.
"Jag ska måla när jag är i Sverige!"
Har mycket inplanerat på agendan i det ämnet, där möten med gamla vänner såväl som nya ska benas av. Det ska bli en efterlängtad "return" och skoj period med många återseenden med mycket färg i centrum. Intervju ska hållas inför min bok som står kö i önskelistan på utgivningar vilka får vänta.
"-Ta farväl av gammal vänskap med nytt ansikte."
Jag har en viktig person att möta med betydelse för mitt kommande bokprojekt.
Mest för att få klart inför min kommande Novell: "Brev, Löften och Vita Lögner", min första romantiska novell vilken jag (hoppas på) kommer släppas i år med beräknad release under slutet av 2026, om allt vill sig väl?
Härliga nya toner i Mackan!
Det har varit en lugn Augusti trots att Kreta har haft en hel del turism, inte minst har lilla Mackan haft sin beskärda del som fyllt hamnen under kvällarna.
Det glädjer mig att se hur en ”ny” turist har hittat ner, och även om man har barnen med sig så lägger man faktiskt ner tid att sätta sig och avnjuta atmosfären trots att man kanske har AI eller håller en budget?
Bland dom som har sin verksamhet nere i hamnen går det goda miner när glasen klirras och skratt ekar mellan dom tätt liggande tavernorna och barerna längs hamnstråket.
Nere i ”svängen” är det lite lugnare och här sitter en hel del som letar god dricka i den svalkande kvällsvinden som annars blockeras av dom fyllda utehak med sina packade bord och stolar.
Jag möter upp min gamle vän Manolis som äger en av dom mer populära barerna i center av hamnstråket, där han ikväll är på ett gott humör.
Normalt brukar han fly hals över huvud när han ser mig då jag brukar konfrontera honom med hans plats i den ledande styrelsen i Makrigialos. Men idag vill han sätta sig ner och bjuda på en drink!? Som lagen säger tackar man aldrig Nej till gratis, så jag sätter mig och låter han inleda pratet.
Manolis, eller ”Mano” som vi kallar honom, berättar att han har en verksamhet till, inne i Sitia. Den går bra men den fattas något och Mano undrar om jag kan hjälpa honom med ”problemet”?
När jag väl fått honom att berätta om vad detta problem är och innebär, kommer vi överens om att jag ska ta mig in till honom där så vi får gå igenom vad jag kan hjälpa honom med?
Mano vet att jag är en duktig marknadsförare men även att jag är rak med vad jag tycker.
Han vill gärna ha synpunkter som jag mer än gärna delar med mig av och vet att med min insikt i turismen i området, får han en bra bild av vad jag har att tipsa honom med.
Mer info om detta i kommande inlägg..
Tankar att dela med mig av
En skön tid har fått passera mig och Vilma i vår vardag här i byn.
En hel del klarhet har fått sin naturligt lösning där jag fått se nya stigar grena över den torra miljön här på Kreta, ett Cowboyland som har som krav att inget kommer lätt och utan kostnad.
"-Hur går det? Hur klarar du dig, du och Vilma?"
Det kan tänkas vara "minimalt" att längta till Köttbullar och Lingon? Men det är ett måste här nere så man inte tappar gränslandet mellan Sverige och "Hemma", där mycket handlar om att ge dagen lite extra piff. Man måste belöna sig då och då,
Här blir det genom att jag och Vilma planerar en helg med något (för er i Sverige?) så trivialt som Kanelbullar och kall Mjölk. Eller så lagar vi en typisk svensk rätt jag längtar efter.
Så alla ni som tar med er svenska produkter ska veta att jag uppskattar det något enormt.
Det gör hela min vardag här nere ska ni veta.
Så, för att lämna er ett positivt svar:
-Ja! Vi mår utmärkt båda två och har det bra!
"Åter i backspegeln - Kanske ett återseende?"
Nu var det ett tag sedan jag hade med "Robbans Grytor & Kastruller" i bloggen, där jag delar med mig av den vardagen som för mig även innebär att leva sunt med god kost, men även att mixa det Grekiska köket med lite nyare och moderna Svenska recept.
Men det betyder så mycket mer än så - Det är ett sätt att se framåt, och det får mig att skilja på vardag och helg, det måste man när man arbetar 7 dar i veckan.
"Robbans Grytor & Kastruller" är tillbaka efter sommaren där jag har mer tid för min matlagning, Bloggens mathörna som i år kommer med lite nyheter och reportage - Den som väntar!
Planerna går i rätt riktning
Trots att en del missförstånd lyckats nästla sig in i vardagen så ser jag fram emot de besked som väntar mig under den närmaste perioden. Som alltid i livet har människor fått passera (med sina personligheter) där deras avtryck lämnat positivitet, eller inte?
Framöver har beslut tagits och jag är mitt uppe i processer som verkligen kommer göra skillnad och innebär en omställning vilken behövs där jag och Vilma kommer få det underbart. Det är även något jag sett fram emot sedan jag återvände och som nu har satts i aktion - Mer info inom kort! Mina och Vilmas planer fortsätter..
Asteri mou (min stjärna)
Tack till alla dagliga små vardagsnotiser vi dagligen delar med varandra.
Vardagar med lika ofta innehållande våra töntigheter, middagstips, skratt och skämt.
Men även genom vardagens allvar där din närvaro, råd och dina tankar, trots distansen mellan Sverige och Kreta sätter mig i motivation... Eisai to fos mou.
Sponsra mig, Vilma & livet på Kreta!
Att driva en blogg, skriva och skapa innehåll tar både tid och engagemang.
Och även om jag arbetar under sommaren är det långt ifrån gratis att leva och få vardagen att gå ihop här på Kreta.
Därför vill jag återigen fråga er som följer mig och uppskattar det jag delar:
Vill du stötta mig och bloggen?
Ett litet bidrag – eller ett större – betyder mycket. Alla gåvor är lika uppskattade och hjälper mig att fortsätta skriva, fotografera, berätta och dela med mig av livet på Kreta tillsammans med Vilma. ☀️🐾
Ett annat väldigt fint sätt att stötta mig är att köpa min bok!
Min bok En Enkel Biljett till Kreta handlar om steget från Sverige till ett nytt liv på den grekiska ön – om drömmar, vardag, utmaningar och livet som svensk utvandrare i Grekland.
Vill du köpa boken och samtidigt stötta mitt skrivande?
Du hittar den här:
Tack till alla er som följer, läser, delar, köper boken eller på annat sätt stöttar mig. ❤️
Det är tack vare er jag kan fortsätta göra det jag tycker allra mest om – skriva och berätta om livet på Kreta.
Avslutningsvis
Det finns bara en av dig – Ni är alla unika!
Våga älska! Våga säga det du vill, skjut inte upp det som betyder något.
Berätta om din kärlek – Varje dag!
Livet är för kort för att tas för givet,
Livet är för kort för att inte hinna uppskatta den man älskar,
Och livet gör inga repriser – Du har den tid du fått.
Simma lugnt där ute i livets ocean!
Ta vara på er där ute,
Vart ni än befinner er..
/ Kärleksfullt,
”Världens rikaste fattiglapp”.
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Kommentarer