Juni: Nytt besök & Blekfisar i Makrigialos
- 17 juni
- 22 min läsning
Uppdaterat: 20 juni
Jag klickar frenetiskt på nästa länk som tar mig till nästa blad i denna ”Dagbok”, där texterna berättar om vad nästa person som kommer hit kan vänta sig.
Själv har jag haft svenskt besök i dagarna, och jag har träffat en klasskompis jag inte sett sedan 1989. Tvingat på mig en ”minisemester” och redan planerat in en ny ledighet med spännande nyheter att leverera. Jag ser lyckan vända i lilla Mackan, där nya Blekfisar möter gamla numera solbrända ”Pepparkaks-Svenskar” för att utbyta tankar om årets sommar i denna underbara lilla by på Kreta, där värmen och gästvänligheten alltid finns runt hörnet...
Ur dagboken, Juni 2026:
Första dagen jag har ledigt på snart 2 månader.
Jag och lilla Pissesvinet har tagit oss ut på en skön långtur i solen denna sköna morgon.
Vi tar turen vi brukar promenera, nämligen genom området hon blev attackerad av tre hundar i slutet av Mars månad.
Jag var lite osäker på hur hon skulle reagera med tanke på att det är 3 månader sedan hon sist fick gå lös här och blev attackerad? Men allt gick fint, och hon var inte spänd eller orolig, Mest ivrig av att få ta in alla dofter som fanns här.
Nu på morgonen har jag med mig min biltermos i ryggsäcken.
I handen har jag en liten Tupperware-ask med rester av – Chokladpudding, vilket får Vilma att ha svårt att koncentrera sig på stigen vi går på då jag äter,
-Så jag sveper i mig allt kvickt, Sköljer ur skålen med vatten och ner i ryggsäcken under tiden Vilma stirrar på mig med besviken blick.
”–Tyvärr mitt hjärta, Ingen choklad för dig... Farligt vännen..”
Försöker trösta henne med logiska ord, och jag ler för mig själv samtidigt hon vandrar iväg lite surt;
”–Robban, inte bra för dig heller...” tänker jag själv sekunden efteråt.
The Cretan Diet
När vi är framme vid ”vår” plats vid havet rullar jag ut min yogamatta för min dagliga dos av Kreta. Här får havets vågor i harmoni med fåglarnas morgonsång som lierat sig med dom trötta och nyvakna cikadorna som nu försiktigt låter sjunga med, ”rama” in detta paradis.
När jag sitter i lotusställning hör jag bara havets vågor som efter 30 sekunder försätter mig i ett lugn som bara havet kan, kanske för att vi levt nio månader i vatten i mammas mage?
Här är vi två helt ensamma och Vilma får gå utan koppel, vilket hon älskar och är van vid annars. Det senaste året har hon fått stanna intill mig när vi är utanför ytterdörren, och i koppel om vi ska gå utanför trädgården.
På hemvägen stöter vi på ett par som går i rask takt, förmodligen för motionens skull?
Jag hör att man pratar svenska med varandra och jag kan inte låta bli att svara tillbaka på svenska, det är lika kul varje gång man svarar på svenska i affären eller bara rent random när man går förbi turisterna.
Paret i 35-års åldern är här på semester och bor på hotellet som ligger en bit ifrån, man är ute för att ”gå av all god mat” man stoppar i sig här nere. En vanlig kommentar men något jag försöker möta med logik tillbaka. Inte för att vara oartig och hytta finger, men för att faktiskt låta berätta att dom som aktiva är på ”rätt” plats för att få i sig världens sundaste kost – ”The Cretan Diet”.
Se mer om världens nyttigaste kost – The Cretan Diet här av National Geographic:
”Den Långa Torra”
Idag planerade jag dessutom inget med min vän Dimi, så jag har en heldag helt ensam, vilket är Skönt! Vi brukar ju passa på att ta en fika när jag är i byn. Men inte nu, inte idag.
Dimi har många namn jag ”skänkt” honom, alla av kärlek och skämt i tanken, och ett av dom är ”Den långa torra” då hans torra humor är lika mycket ironisk, men det passar mig ibland och vi två har alltid skoj med torr humor och skvaller.
Skvaller är kul och intressant men just nu vill jag bara 'ta in folk och atmosfär', och inte snack.
Tiden nu efter senaste inlägget i bloggen har varit hektisk med datorkrasch, routerhaveri och där jag varit utan internet i tre dagar, och missat deadlines.
Jag spenderar varje kväll åt att försöka hitta på något att äta när jag kommer hem strax efter nio på kvällen. Jag får jag tvinga mig själv till att hitta på något ”Extra” eftersom det faktiskt är Lördag.
Något som är jobbigt när man arbetar sju dar i veckan – Att hålla helg!
Jag är strikt med att försöka hålla bra kost, inga halvfabrikat här inte. Men det är svårt att hinna laga mat så sent och att undvika snabbmat är inte heller lätt då det är bekvämt.
Under höstens ledighet blir det ju ständiga rapporter och matlagningsinlägg i bloggens ”Robbans Grytor & Kastruller”, en sektion som inte har uppdaterats på några inlägg.
Dessa kommer såklart tillbaka inom kort igen, just nu är det nya spännande ämnen som ska få plats i bloggen när tid finns, det vill säga.
Jag går mina kvällsvandringar genom Ierapetra, en tur på mellan 1,5 till 2 mil.
Här samlar jag tankar jag klurar på, samtidigt jag ”klottrar ner” idéer och tankar för bloggen.
Oftast känns skrivandet som ett tvång, och jag försöker avstå och istället tänka på annat. Men ”suget” blir förr eller senare för starkt och när jag kommer hem, sätter jag mig i min Ipad och skriver istället.
Inte optimalt men det duger, jag känner för att låta tankarna fly ett litet tag till.
Men inte idag, inte just nu, blogg får vänta..
Låt oss fortsätta..
Sätter mig grensle över hojen..
Har bestämt mig för att köra norröver idag, mest för att jag måste se folk – Andra folk! Och inte bara turister som gnäller över priserna.
Visst, jag ska inte klaga, dom ger mig arbete och täcker ett visst behov av att träffa människor, efter höst och vinter i ensamhet är det välkommet inslag... men.. ändå, man tröttnar fort.
Att börja jobba har känts skönt och inte minst speglas det i ekonomin, här har jag ju en planering att se fram emot, och att åka till Sverige i år ligger högt på agendan.
Det innebär att jag måste vara alert och spara pengar, se över hushållet och inte minst försöka få det som kommer in att räcka.
Så, upp i sadeln igen och se ledigheten för vad den är:
–En chans att ladda upp batterierna igen, och That´s it!
Eftersom jag numera inte har så värst långt att pendla in till jobbet så har jag inget behov av en soppa-slukande hoj längre. Visst är det skönt att glida på dessa vägarna i värmen, men principen säger att det helt enkelt är dags att byta.
Nya pendlingshojen – ”Isländskan”, är underbar och räcker.. Ny dessutom.
Nått får väl chefen offra på mig? Och nått ska man väl ha för att man jobbar med motorcyklar, Hahahaha.
Intalar mig att jag ska försöka ta mig i kragen idag och slänga mig på beachen, få lapa lite sol. Ett tag sedan jag såg den i sin helhet och prakt, annars blir det bara sporadiska möten under dagen i jobbet.
Idag blev det som sagt norrut, och jag bestämde mig för att köra till den underbara byn Pachia Ammos (Παχεία Άμμος) och sen vidare till mitt mål – Stranden Voulisma i Istro.
Pachia Ammos ligger på väg norrut mot Agios Nikolaos och grenar ut mot att fortsätta mot Heraklion i väster, Norrut mot Agios Nikolaos eller mot Sitia i öster. Ett nav med andra ord.
En vacker strand har man, populär och väldigt fint vatten, nästan magiskt fint i sina färger.
Jag sträcker på mig där jag sitter i sadeln på hojen och biter mig lite i underläppen samtidigt jag helt enkelt konstaterat för mig själv att – Japp! Pachia Ammos blir det!
Och med ett annat facit i hand, så lockar Pachia Ammos faktiskt lite extra nu?
Men jag kommer till det lite senare...
”Dagens Badkar, En vattenpuss?”
Det är tunt med material för att kunna slänga in en och annan ”Dagens Badkar”, där jag mest har mig själv att skylla för det.
Dom senaste tre gångerna jag faktiskt fått chans att bada har jag inte tänkt på att knäppa några bilder, mest för att annat varit i tanken.
Idag ska jag försöka komma ihåg att ta en bild, och jag lovar mig själv att ta en vacker bild som får det att vattnas i munnen på er.
Så, jag tar beslutet att Mackan få vänta och jag kör istället andra hållet, mot norra sidan av ön.
Pachia Ammos
Här har jag länge känt för att bo faktiskt, och är den enda platsen jag skulle kunna byta ut mot Makrigialos eller även mitt älskade Cowboyland i Kalo Nero.
Vattnet här på norra sidan av ön är livligare, har andra blå nyanser och har nordanvindar som under hösten ser till att 2-3 meter höga vågor landar längs stranden, och gör att man kan surfa här ända in i December och Januari månad.
Vindarna gör även att vattnet är klart och otroligt vackert året om.
Denna sidan av ön har dessutom fler vita sandstränder och är känd för sin havsmat i toppklass.
Mitt stopp i Pachia Ammos blev alldeles för kort, men mycket trevligt.
Det blev inget dopp i vattnet, det sparar jag till Istro och Voulisma där jag redan har en favoritplats som brukar vara ledig, om jag är tidig och har tur, det vill säga.
Så, snabbt upp på hojen igen efter en kaffe och en ”nummer ett” vid strandens enda lediga träd.
Skrattade för mig själv förresten när jag hällde upp kaffet ur termosen.
”–Thermos”, ett grekiskt ord såklart.
Men kanske inte många som reflekterar över det?
Och det är ett ord som benämner något som ”Varm” eller även ”Het”. Men lustigt nog så blir det mestadels att man här nere har den till att kyla vätska istället för att behålla den varm.
Nu har jag kanske en 35-40 minuter till i lugn takt kvar och ska försöka vara framme i bra tid utan stress på vägen. Det har varit många olyckor på VOAK - vägen mellan Agios Nikolaos och Heraklion, där sommarens statistik är värre än på länge. Så i lugn takt – Stressar Aldrig!
Är allergisk mot stress och chansar aldrig i trafiken heller.
Har förberett goda hembakade Focaccia fyllda med getost, tomat, kefalotyri, ruccola och rikligt med Kretenskisk ”Apaki”, Kretas egna variant av Italiensk Pancetta och Prosciutto.
Apaki marineras i vinäger, kryddas med vilda kretensiska örter som oregano och timjan, och röks långsamt över trä.
Till det har jag tryckt ner isklampar i kylväskan som står i boxen där bak, som även kyler ner två små flaskor Mamos öl vilka kommer räcka hela dagen.
Jag brukar byta och stundvis ha ölen i ryggsäcken som är iskall, och när den blir varm igen så byter jag med vattenflaskan i kylväskan, på det sättet har jag en AC på ryggen, Hahahah..
Som efterrätt blir det en iskall frappé där jag har med mig en ”Dammsugare” och en ”Chokladboll” (båda från Delicato såklart) – Gott jag fått nerskickat till mig av mina svenska besökare och barndomsvänner.
Istro
Jag kör ner mot vattnet och parkerar under ett stort och buskigt Pinjeträd som måste vara minst 200 år gammalt? Den doftar underbart gott i solen och skuggan är sval.
Den svala brisen från havet är välkommet nu efter ett bra tag i sadeln.
När jag packar ut min ryggsäck ur boxen så tystnar cikadorna som gömmer sig i trädet, och precis skrek hals över huvud för en sekund sedan.
”Det är inte så många här..” ser jag vid en snabb översyn, och lägger siktet på en bit öde strandkant där det vackra ”turkost—blågröna” vattnet talar om att det ligger vit fin sand under utan.
Skyndsamt packar jag upp mina dykgrejor och slänger ut min gamla yogamatta av bambu som jag bytt ut mot en ny matta i gummi. Något parasoll behövs inte, det är trams.
Jag lägger mig ner på rygg och lyssnar till vågorna som då och då överröstas av cikadorna som nu är tillbaka med sitt vrål bland träd och buskar.
När jag ligger där på stranden med vågorna som sällskap, märker jag ett ungt par som ligger en cirka 20 meter ifrån mig. Jag gissar på att paret är strax innan 30-års strecket, och man ser ut att njuta av solen men definitivt mer av varandra.
Jag använder mina tår för att gräva ner fötterna i sanden framför mig.
En sval känsla på fötterna svalkar ner.
Min blick lägger sig i horisonten strax ovanför havets brytlinje mot himlen.
–Det är en klar dag utan moln och den knall-blå skyn har med sig en sval bris som då och då kittlar på huden.
Paret intill mig skrattar lite högt,
Jag lägger mig ner på mage för att sola ryggen lite.
När jag bakom mina solglasögon kan iaktta dom utan att dom ser mig, ser jag att kvinnans leende talar om att hon är lycklig. Hennes djupa blick i hans ögon talar om att semestern är precis vad den ska vara. Ni vet, en ”sån” blick som talar mer än tusen språk och är kärlekens språk utan ord.
Mannen håller ett tag om hennes hår med handen, och dom möts i en öm, varm kyss.
En kyss som sen blir till ett allvar i deras blick, för att åter skina upp i leende hos dom båda.
Jag minns den känslan,
-En känsla av perfektion.
”–Lycka är inget värt om man inte kan dela den...”
Orden klingar i nästa ögonblick i hjärnan bakom solglasögonen,
min hjärna pratar med sig själv inser jag.
Och jag skrattar lite lätt och tyst, som om att jag sett något kul,
Men jag förstår orden, och dess tyngd.
Och visst är det så – Vad är detta paradiset värt om jag inte har någon jag får dela med mig allt detta med? Vad betyder bilder på ”Dagens Badkar” längre?
-För vem knäpper jag dom bilderna?
”– Allt vi en gång har älskat förlorar vi aldrig, Allt vi älskat blir en del av oss ...”
Samtidigt jag har en debatt med min hjärna, stiger paret upp från sina badlakan och går ner mot vattnet.
Dom håller varandra i handen och går tyst ner tillsammans mot strandkanten.
”Jo, jag minns...”, Jag känner denna känslan med dom;
Lyckan som sprids i kroppen där man känner sig som att man vunnit högsta vinsten.
–Jag har högsta vinsten!”
Vi ska inte åka hem sen, jag och Mia”.
Det har varit 'sången' som spelats upp, Och hon jag älskar kommer snart till mig.
Bilderna jag alltid har tagit, har varit till Mia, så att hon minns detta och får sakna oss.
”Något svårt att förklara, och något man inte kan förstå om man inte varit utan.”
Nu får jag även plocka fram hur läppar känns att smaka på ur minnet?
Ni som lever med er partner, eller ni som har någon ni håller kär och får ha nära, glöm aldrig vilket privilegium det är att få ha detta nära er, när ni så känner för det.
Detta lustfyllda som är lika erogent som det är en bekräftelse på kärlek, en slags fysisk ”ikon”.
Läppar är inte bara något som formar ord utan är så mycket mer.
Men man blir en mästare på att låta sig ta ”bilder” på detta och spara i hjärtat.
Där 'jokervinsten' man önskade sig från förr, faktiskt spelar mindre roll idag och i nuet.
Och jag kan inte undvika att undra om Kreta har plåster nog för själen denna gången?
Men i samma sekund förstår jag vad Kreta faktiskt visar mig;
”–Robban, blunda..” så är du där igen - Ta din bild,
Lägg upp och dela med dom som faktiskt är här med dig, nämligen dom som läser dina texter.
”Καλό Παράδεισο, Σ'αγαπώ πάντα..”
Årsdagen för Mias bortgång närmar sig.
Mia är fortfarande min största inspiration, där hennes energi fortfarande sprider värme och motivation varje dag. Där foton och bilder på henne talar om allt jag har framför mig, saker att göra, och saker att utforska.
Och jag tackar för allt ert tålamod med mig.
På ett sätt gör vi en gemensam resa tillsammans – Du läsare, och jag.
Där vi båda är lika ”nya” inför det som finns där framme och väntar på oss här i paradiset.
Jag som är här, och du som just nu sitter och läser dessa textraderna – Tillsammans.
Jag vet faktiskt lika mycket, eller lite, som du just nu.
Och allt som sker och allt som vardagen formar för mig och Kreta just nu,
Sker helt utan filter, och helt utan förvarning.. Spännande!
Nu njuter jag av att faktiskt kunna dela med mig av allt jag presterat sedan jag kom tillbaka.
En slags ”värdecheck” som jag plockar fram när det är uppförsbacke länge nog.
Det är faktiskt två resor jag gör idag:
–En resa där jag fortsätter det vi två startade.
–En resa där jag hittar tillbaka till vem jag är idag.
Tack ”A”, du är min stjärna, Asteri mou..
Våra tidlösa telefonkvällar där vi två pratar i timmar om allt mellan himmel och jord. Där vi har kul tillsammans med minnen, och nya saker att se fram emot.. där du ställer mig mot väggen och jag för en stund lyssnar på mig själv via dina vackra ögon..
Glöm aldrig att du är unik! För mig är du oumbärlig.
Min fina ”G”, för trots att vi två stundvis är som ”hund-och-katt” så på något sätt har tiden fått oss att undvika det som borde skett för längesedan,
men inte än.. I vår version av ”Twillight”.
Vi två förstår varandra mer idag, och det visar att ödets rand med oss som ”vatten under bron” samtidigt visat mig varför du är en otroligt viktig del av mig.. något jag aldrig tillät mig själv tala om för dig.
Du kommer alltid vara min ”kryptonit”.. eller hur? ;)
...Tillbaka till dig, kära läsare.
Kära & Spännande återseenden!
Väntar även på att träffa vänner som kommer ner i veckan, och först ut var Erika med sin dotter Fanny.
Vi möttes upp i Platanes i Rethymno. Ett mycket trevligt återseende då vi konstaterade att vi inte setts sedan 1989,
– Herregud vad tiden går!
Erika var sig lik och det kändes som att vi hade hur mycket som helst att prata om, men efter ca 4 timmar var jag tvungen att fortsätta mot Heraklion där jag hade en leverans till kund.
Det är inte första gången Erika är här på en kort tid och hon har fattat tycke för Kreta, vilket glädjer mig.
Jag hoppas att Erika kommer ner snart igen, då lovar jag att ta ledigt så vi kan hitta på något.
Tack för sällskapet och tack för att ni två tog er tid, och vi möts igen!
Nästa som kom ner var min goda vän Peter och hans fru Jenny vilket faktiskt skulle visa sig vara en bröllopsresa!? Man överraskade med att man gift sig och var nu man och fru på riktigt.
Med sig hade man även barnen som tyckte det var skönt nu såhär tidigt på året, där det inte var allt för varmt heller.
Peter och Jenny har fattat tycke för Makrigialos och är nu inne på några års ”returer” ner hit.
Och än så länge har man en hel del att utforska och återkomma till varje år.
Ni som känner samma för lilla ”Mackan eller Mackis”, ni vet exakt var jag pratar om, eller hur?
Som en liten 'Bonus' får jag även en hel del info kring hotellet Villea Village som jag har dragit ut på, men nu blir komplett med deras vistelse här.
Den ”recensionen” får ni i nästa inlägg.
Peter och Jenny hade med sig massor av gott till mig och jag har börjat spara på mig en samling inför kommande höst och vintersäsong. Det kommer att komma väl till pass, och utan alla er som skickar – Zoki, Anneli och Johan, Erika, Peter och Jenny mfl.. Utan er skulle andra halvan av året vara svårt att ta sig igenom.
Tack för ert enorma stöd:
Johan & Anneli Björling
Zoki & Maria
Erika & Fanny
– Tack för att ni finns, Ni är underbara!
Jag har er att tacka för så otroligt mycket,
Mest för att ni skänker mig hopp, mod och motivation.
Blekfisar och ”Stirra i hälen”
Parkerar hojen bakom Gabbiano Taverna, och går sen ner mot Ving's stora komplex - ”Sunwing”. Här har man själv bott minst tio gånger under dom plus tjugo åren man varit här, jag och Mia. Och vi har provat samtliga av hotellets olika rum och boenden där vi under dom första 8 åren valde samma rum varje gång.
Vi behövde aldrig boka rummet inför nästa år då man frågade oss om vi skulle komma tillbaka året därpå? Och vi kunde boka om redan nu nere i receptionen.
Vi var ofta här nere när jag fyllde är i Augusti, och Sunwing var alltid snabba på att ha kylt vin eller champagne väntande på oss.
När vi hade flyttat ner och en tid hade gått, så körde vi ofta in hit och satte oss på muren utanför lobbyn bara för att få höra människor prata Svenska. Man saknar faktiskt ”hemma”, där svenskan blir en länk till landet.
Ofta kunde vi inte hålla oss när vi hörde Skånska eller Göteborgska, och varje gång blev man lika förvånade över vår historia och frågorna började hagla om såväl som ”Hur? till Var?”.
Härliga tider, då var det helt utan vaktkur eller inhägnat område och faktiskt mycket enklare för oss som bor här att integrera med dom som bor på hotellen.
Ja, det var många som själv önskade men inte vågade, och Mias personlighet var som 'häftmassa' för människor där dom liksom ”fastnade”, och där hennes charm fångade in dig.
Vår blogg blev fort populär och vårt skrivande var det som fick oss två att hitta motivation när det blev allt för tufft. Och det hände ofta.
Frågorna från läsare inspirerade oss lika mycket som våra texter för läsaren, och ofta så hittade vi gemensamma nämnare vilka även skapade en vänskap som än idag håller, även om Mia inte längre finns.
När jag sitter där sidan om vaktkuren och tar en sipp på min medhavda frappé, kan jag inte undgå att lägga märke till alla som går förbi mig.
Man kollar lite på mig, och undrar vad jag är för en kuf?
Lite svårplacerad, ingen man har sett på hotellet, ingen som arbetar här... ”-Vem är han då?”
Lika fort sänker man blicken och stirrar i hälarna på sällskapet framför sig, som ett Lämmeltåg vandrar man vidare.
Är det värmen?
Är det stress?
Nåja, jag bestämmer mig för att lyssna på alla svenskar, norrmän och en och annan dansk som har hittat hit ner nu i slutet av maj och i början av juni månad, när vädret är skönt.
Solen skiner idag och barnen i barnvagnarna har fått glass, syskonen går sidan om och ser glada ut, säkert med löfte om fritt godis ikväll? Mamma och Pappa verkar ha bråttom och ser faktiskt ut att vara lite ansträngda?
Jag hör att man pratar svenska när man går förbi.
Dialekten påminner lite om att man kommer ifrån Dalarna, där uppåt i alla fall?
Jag ”hejar” på dom när dom går förbi och pratar med barnet i vagnen;
”–Jaså! Så du har fått med dig en god glass av mamma och pappa?” kläcker jag ur mig på min breda Malmö-skånska. En dialekt som är på väg att försvinna (där jag och Kal P. Dahl låter lika).
En dialekt få MFF-anhängare idag själv pratar, och har glömt bort att deras ikoner i laget en gång för inte så länge sedan pratade såhär.
Snabbare än en höna skiter så skiner mamman upp i ett brett leende och pappan stannar till och traskar tillbaka.
Vi pratar lite om vad man planerar idag? Nu när det är skönt väder och så.
Man lyssnar på mina tips och råd att hitta på i byn, och man vill gärna se annat än hotellet där man under fyra dagar i princip inte gått utanför hotellets murar.
Jag berättar om det för i år nyöppnade mini-gocart mitt emot OBC, och man svarade med att säga;
”–Jo, men är inte det en Bar?
Jag fick kontra med att tala om att skyltning i byn och annonser på sociala medier ”är som det är”, och man tror att snygg design lockar turister när annonserna är på grekiska.
Eller, så låter man skapa skyltar där man refererar till sin verksamhet Efter sommaren (som ”Bar” eller café).
Ett underbart bevis på detta är skylten mot ”Drakgrottan” efter Diaskari, korsningen mot Lagada och Kalo Nero.
Skylten har bytts ut säkert fem gånger under åren och ingen har orkat ta reda på om stavning är korrekt.
”Dragons Cave” (engelska) benämns fortfarande som ”Drakons Gave”, vad det nu är?!
Och ungefär så är det, och så kommer det förbli..
”–Har du fått posten än?”
Det är en vanlig fråga jag får efter cirka en vecka när man skickat post ner hit från Sverige.
Misstolka mig nu rätt – Jag är så tacksam för att ni skickar till mig, saker jag saknar, är sugen på eller helt enkelt inte kan få tag på här nere.
Men saken är den att postgång här nere inte funkar som i Sverige, över huvud taget!
Ibland undrar om det inte är Benny Hill som är postmästare i området?
Lika ofta man bannar posten så kan man inte hålla sig för skratt. Paket som skickats runt efter 2 månader på villovägar, hämtar man ut på postcentralen där man nästan måste be om ursäkt för att man väntat, och att 75% av innehållet är krossat eller mosat.
Det är något man får ta med en nypa salt och lika mycket får man försöka ha tålamod.
Här nere råder ett ”kaos-i-ordning”, som ett slags ur kaos kommer ordning, ungefär. Och man löser det oftast även om man inte direkt kan lita på frakttider eller på det som står i spårningen.
Att den infon skulle vara överens med den grekiska postgången, är ungefär lika stor chans som att få 13 rätt på Måltipset – varje gång!
Posten (ELTA)
Jag och Mia väntade på ett paket hennes mamma skickade till hennes födelsedag 2018.
Vi väntade på den ända fram till Mias bortgång, och vart det tog vägen fanns det aldrig svar på. Ska man skicka ner hit så är det viktigt att skicka paketet rekommenderat med spårningskod och avisering.
Det är förvisso ingen garanti att det kommer fram inom utsatt tid, men ni kan i varje fall få er ett gott skratt när ni ska jämföra aviseringarna med ELTAs sagostunder, där deras avier skickas ut när helvetet fryser till is... om det inte är en helgdag mellan, eller siesta.
Hört på Caféet:
”-Hur ska du göra?...”
Dimi bär på en påse i handen och jag ser att han har ett stort 'flin' över hela ansiktet när han möter upp mig.
Vi möts oftast upp på den stora parkeringen nere innan hamnen, här har vi nära till något av de fik vi väljer för vår paus.
I dag var det skönt väder med cirka 29 grader – Perfekt för att sitta nere vid stranden.
Som ni redan vet så är det en del greker som kickar igång så fort solen visar sig, och man får krampanfall om man måste vistas i sol mer än 30 sekunder – Dimi inget undantag.
Om man är ute efter att få lite solbränna under sin fika lär det bli lite av den varan med honom i sällskap.
Ibland kan det sluta med att jag får ta en taxi hem eller sova på golvet hos honom? Det vet man inte alltid, och det beror helt på vem som dyker upp och sätter sig med oss, eller om någon av oss har andra saker i tankarna?
Nu när man närmat sig åldersstrecket över 50, är det inte alls kul att vakna på morgonen efter några timmars sömn på ett klinkergolv.
Det har hänt att vi två efter en kväll hamnar i sällskap med 10-15 pers till, och då går det livat till. Speciellt under sommaren när många vänner arbetar under dagarna och kvällarna, då får man passa på att hinna umgås och vara sociala när man kan, även om man ska upp efter någon timme igen och gå till jobbet.
(Låt mig dra ett exempel i texten...)
”–Från mamma!” Säger han, och räcker samtidigt över påsen.
Jag blir lika spänd varje gång han har med sig något från sin mamma till mig, hon brukar skicka med Dimi något gott till mig då hon vet att jag älskar hennes matlagning.
Jag måste bara öppna påsen och ställer hojen, vecklar upp påsen och doppar ner ansiktet för att ta mig ett första ”sniff”, när det slår mig som en fuktig Wettex-trasa, sådär som mamma gjorde på mig när jag var liten, och torkade mig i ansiktet med samma trasa hon använde i köket.
En anledning till att min generation tål allt – Vi hade redan utsatts för allt möjligt via skitiga Wettex -trasor i ansiktet.
Det var fortfarande varmt när det låg inlindat i påsen, Jag blundade för att spänningen skulle bli total - Drar in ett andetag och anar en sötaktig doft av frityrsmet. Inte som kinamat, men nästan. Lite godare, lite mer ”bakad” smak, ungefär som det doftar på tivoli, Munkar!
Nåja, jag öppnar ögonen och ser ner i påsen – Loukoumades!
Påsen är för helvete fylld med loukoumades!
Och när jag ser upp ur påsen igen ler Dimi mot mig med sitt karakteristiska ”goofy smile”;
”–Jag har redan dragit i mig ett tiotal”...kläcker han fram med en nöjd ”tummen upp”.
Samtidigt påminner han mig om att det även finns en burk med mammas honung i påsen.
Jag packar ner påsen under sätet och vi beger oss in mot kvällens fika-hak vi valt ut.
Ikväll blir det en drink på Revans Bar där man sänder fotboll på TV, men jag har bett om att få se matchen mellan Sverige och Schweiz, och det vet vi ju hur det gick?
Vi fick besök vid bordet lite senare, från Belgien.
En god vän till Dimi som kom ner i veckan och ville köpa en bok av mig. Och han bjöd friskt på dricka där vi två inte tackade 'Nej', så det blev en öppning för mer ”spänning”..
”–Vad fan har jag i telefonen!?”
Vi hoppade mellan barerna med start från Green Bar nere vid Stranden i Analipsi, hela vägen ner till Helios i hamnen. Varje stopp innebar en snaps med Mastika (Mastixa), vilket är okej men inget jag själv beställer in som förstahands val.
Sött, sliskigt och farligt! Nåja, ”lagen” säger att om man bjuds så dricker man.
Dagen efter vaknade jag tung i skallen, men jag drack ”varannan vatten” mellan drickorna, som vi lär oss i Sverige. Ingen fara alls och återhämtade mig snart.
Under dagen ramlade det in meddelande från Dimi i telefonen, han hade vaknat 6 på morgonen på bänken utefter hamnen och hittat en massa kvitton i fickan.
Jag ringde upp och han sa att jag gjort rätt i att bryta upp tidigt, ta en taxi hem där jag somnade på soffan där hemma till nya avsnitt av 'Kastanjemannen”.
När vi pratar så plingar det i hans lur, och jag hör honom i bakgrunden skratta fram;
”-Vad fan har jag i telefonen?!”
Han berättar att han fått meddelanden med bilder på honom och Belgaren där dom ”dokumenterat” kvällens bravader, och hade massor med bilder på folk han inte kom ihåg.
Bilderna kommer från personer man festat med hela natten, folk dom båda har noll minne av.
Vi skrattar gott åt det hela och vi bestämmer att Belgaren får vänta ett tag framöver.
Själv så konstaterar jag att dom båda är 'Amatörer' och tackar för att jag har förnuft nog.
Sista ordet ..
”Vår Guide” på hemsidan (i menyn) har uppdaterats med ny info, till exempel har jag nu fått börjat med dom Lokala stränderna i och kring Makrigialos.
Även det här med ”Ge Dricks eller inte?” har fått lite info i ämnet som alltid är lika aktuellt för hitresta resenärer. Eller varför inte läsa om saker att tänka på inför ett ”Besök i kyrkan”?
Jag har även fått upp en kortfattad guide till er som funderar på att ”Köpa fastighet” i byn.
Passa även på att läsa mer om Makrigialos och om byarna runt omkring, massor av ny intressant fakta ligger och väntar på att läsas.
”Vår Guide” uppdateras nästan dagligen, så titta in då och då för mer intressant fakta och info.
”Stora Yoghurt Testet”
Jag är även i gång med att sammanställa allt inför det ”STORA YOGHURT TESTET”.Där jag testat Greklands 15 mest sålda märken för silad grekisk yoghurt. Testet kommer upp i nästa inlägg samt finnas i bloggens meny under ”Nyttig Info”.
När nästa inlägg kommer upp är omöjligt att tala om i dagsläget.
Just nu njuter jag av att ta dagen som den är och bara låta allt leda mig inför samma dag.
Ser bortom det som så ofta annars ställt krokben och istället se det som att det är all anledning till omprioritering.
Inom det närmaste väntar det ledighet, research, bokskrivande, besök, god mat och Yoga på morgonen innan jobbpass. Men även flera roliga saker som blir som det blir, inom sin tid.
Ta vara på er där ute,
vart ni än befinner er..
/ Kärleksfullt,
”Världens rikaste fattiglapp”.
Boken
För er som köpt boken vill jag gärna be om en liten tjänst, den tar bara någon sekund och är helt frivillig men avgörande för mig och bokens framsteg.
Önskar att ni lämnar ett omdöme och på så sätt gör boken mer sökvänlig på nätet.
Ni kan lägga ert omdöme här eller via länken undertill:
Vill ni köpa boken kan ni besöka bokhyllan här och läsa mer om den: https://www.amazon.se/dp/B0GJDWCCN9
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Kommentarer