September: Reflektioner i Paradis
- för 15 timmar sedan
- 15 min läsning
"Sköna kvällar byter av varandra med små vindar som lockar till svalka, där kvällarna blir behagligare och myggen har blåst iväg. Maten smakar bättre, Makrigialos känns bättre, och inte minst så ser jag en mycket lyckligare ung dam framför mig i kön nere på Minimarket – Är det så här 'lyckan' speglar sig? Ja se Mackan levererar alltid, Eller hur?...”
Dagbok, September - sid. 1
”Att se bakåt i framtiden..”
Väntar på att få komma ut på den stora vägen in till Ierapetra där bilarna nu har bråttom för att komma till arbetet, och ser ut som ett lämmeltåg i olika färger som passerar förbi.
När jag sitter där på hojen och låter den vila mellan mina ben som väger upp tyngden, undrar jag hur dagen skulle sett ut i Sverige?
–Skulle jag stått där nu på väg till jobbet?
Kanske väntat på bussen, eller kanske på spårvagnen om jag stannat kvar i Frölunda?
Samma orm som slingrar sig fram här på Kreta, är likadan som i Sverige under morgontrafiken hos er.
-Ja, fi fan, mumlar jag fram och lägger i ettan, växellådan klunkar till med ett mekaniskt ”Klånk!”.
Inte fan är det någon skillnad mot här Robban, tänker jag och gör mig beredd.
När jag äntligen får en chans så gasar jag upp och vänder av till höger, mot jobbet.
Efter första kurvan känner jag hur Meltemi tar tag i mig och får mota tillbaka kastvindarna som nu nästan blåser mig av vägen. Jag tar 'kröken' och lägger mig ner i nästa kurva för att mota tillbaka, då jag känner hur kastvinden i nästa sekund tar tag i motorcykeln och nästan välter mig, som om ett osynligt krokben flög in under mig.
Släpper på gasen och låter vinden styra in mig mot sidan av vägrenen.
Stänger av motorn och tar av mig hjälmen, lutar mig fram och när jag vilar där med raklånga armar som greppar över styret, kan jag inte låta bli att tänka på vad det är för mening med att stanna här i Ierapetra? Varför lämna Cowboyland och kämpa med allt nytt, som har ändrat på allt.
Jag hittar inget svar just nu, men bestämmer mig för att skriva om detta i nästa inlägg i bloggen,
Det du läser just nu.
Men vänta, det finns mer..
Det blir text nu, en hel del.
Men ha lite tålamod med mig...
Augusti månad slutar som dom flesta månaderna här gör när man arbetar non stop, och man är helt slut i skallen och vill bara sova utan att stiga upp.
Det finns nya blad i ”Kreta-dagboken” att vända på vilket jag ser fram emot, där nya planer kommer göra gott och även sätta punkt för en del jag medvetet har undvikit att skriva i klartext?
Jag drar mig för att skriva om saker som ofta antingen inte sker eller så måste jag avvakta, det gör att jag har försökt se om, se allt från andra vinklar där Kreta och speciellt Makrigialos hamnar först i inlägget.
”–Så, varför gör du då inte det, Robban?”..
Frågan är rättvis, inte minst då själva saken denna blogg primärt skriver om är ju den lilla fiskebyn – Makrigialos.
När vi flyttade ut på vischan till Kalo Nero så tappade jag inget, jag hade fortfarande min lilla by i fokus där jag under dygnets alla timmar integrerade med byn, där jag och alla som fanns där fortfarande ”fanns” där för oss.
Under vår tid i Cowboyland fanns det inget omöjligt, nästan som ungdomskärleken – Man är osårbar och man klarar av allt! Så var den konstanta känslan.
I min tanke kunde inget få mig härifrån och vad som än kunde ske skulle inte ändra på något, allt jag och Mia var fanns här och varför lämna?
När jag återvände ner för över ett år sedan, trodde jag att allt skulle bli lätt.
Att det bara skulle vara att gå vidare, att saker skulle ha sin egna gång där vardagen skulle fortsätta.
Nu var det inte så, och det förstår jag idag.
Tack för ert enorma stöd:
Johan & Anneli Björling
Tack för att ni finns – Ni är Bäst!
Snart ses vi igen!
”Saker och ting” handlar inte alltid om saker och pengar, utan mer om minnen.
Om de minnen vilka finns här hos mig och skapar samma vardag ni har hemma i Sverige,
–Ert hem, er familj, och alla de platser ni passerar dagligen och knappt tänker på längre?
Men allt detta betyder att ni skapat era rötter där, och på så sätt har er trygghet och all er framtid på en och samma plats.
Minnen vi ska återkomma till...
Var hämtar jag min motivation?
Jag vill så gärna visa alla jag älskar att allt är okej. Att allt här nere verkligen är värt allt.
Mina barn och barnbarn har än inte fått ta del av min nya vardag, där deras pappa och morfar/farfar inte kan ta emot dom då han måste kämpa för att hålla näsan över vattenytan.
Det är inte rättvist, jag vet.
”-Varför åker du inte tillbaka?
Därför Kreta, Makrigialos är mitt hem. Mia finns här, min vardag är här, och inte minst så har jag min frihet här. Den värderar jag mer än fri sjukvård och subventionerade läkemedel.
Så länge jag är frisk och känner mig frisk, så måste jag fortsätta göra denna resan.
Kreta och Makrigialos har blivit en del av mig.
Vilket står självklart för mig idag.
Ni, mina läsare som fortfarande orkar med att läsa mina rader som ständigt hoppar mellan fakta och text om ensamhet och förtvivlan, med ord kamouflerade i en slags beskrivning vilken jag hoppas på att ni vill läsa om. Där jag försöker hålla motivation och modet uppe nog för att ge er det Mackan är och alltid kommer vara.
Jag letar inte saker att ha i bloggen, dom händer mig naturligt.
Men det förutsätter att jag är mottaglig, har tid att ta in allt som sker runt omkring.
Och inte minst kan låta skapa mig en vardag.
Här har saker ändrats, och det förstår ni säkert.
Kan jag ”gå tillbaka” till det jag och Mia förmedlade innan?
Det vet jag inte? Allt handlade om vår vardag där vi båda hade ett liv som var fyllt av intryck och nya saker som vi båda upptäckte och delade med oss av.
Allt ifrån Mias sätt att älska Kreta, till mitt sätt att leta fakta och försöka ”sälja in” Makrigialos tillräckligt för er att se och känna det vi såg och kände. Men även ni – Läsarna av bloggen hade en stor del.
Ja, ni behöver höra detta. Tolka det rätt och försök att se det från mitt håll.
Idag ser jag på statistiken att över 94% av följarna som läser i bloggen och besöker den är alla återkommande läsare som inte integrerar med mig längre.
Juli och Augusti inlägg hade ca 33.000 träffar vilket ger per ungefär en 550-650 läsare av bloggen per dag vilket är lågt men det är semester och därför mindre som läser.
Majoriteten av de som avsatte mer än en minut per besök, och faktiskt innebar fler än 3.800 vissa dagar, känner jag är en stor del av läsarna som jag annars inte ser eller ni känner till?
Den första dagen för senaste inlägget på Instagram händelser, gav 1,577 visningar av 29,5% av bloggens följare och 70,5% av icke-följare, dvs. alla de som läser bloggen men inte integrerar.
Samma visningsfrekvens för bloggen (hemsidan) var under samma dag 2.800 ca.
Många av dessa besök och statistiken kommer ifrån andra Facebook och Instagram sidor som även har Grekland och Kreta som huvudsyfte, där bloggen delar sina inlägg.
Sociala Medier är missvisande, Absolut! Och statistiken talar för sig själv.
Att ha 20 ”gilla” på ett delat inlägg på sociala medier när jag ser att nån tusen läst inlägget dagen efter, känns det omotiverat.
Ja, jag vet att annonseringen jag har igång drar en del, men det är inte likes och följare jag förväntar mig. Jag saknar feedback av er alla.
En del av er skriver och berättar om era tankar. Det uppskattar jag enormt mycket.
E-post är ert val av kommunikation och det är helt okej, sociala medier är inte för alla.
Andra har en del av min vardag där jag ser er som min familj där ni stöttar mig på alla sätt och vis.
Så ta till er och känn att även denna text i detta inlägg faktiskt är lika mycket er som min.
Med detta sagt, hoppas jag att ni tar till er att jag inte skriver för dom 94%.
Jag fortsätter att skriva för er, alla ni som varje dag läser och följer bloggen, även om ni kanske inte alltid integrerar med mig.
För det är ju hela poängen – Att Makrigialos får publicitet och kan växa i den takt ni tillåter, via mig och mina ord vill uppleva exakt det som trollbundit mig och tusentals innan mig. Och jag lovar att ge er mer av Makrigialos och mindre av mina tankar.
Det behöver även jag, ska ni veta.
Men just nu behöver jag Semester!
Och samla minnen, och dom finns här överallt i byn..
läs vidare..
Hört på Caféet
”-Pappa, är det verkligen så?”
Fick mig ett underbart gott skratt för någon dag sedan då min dotter skickade en tiktok till mig som visade hur massor av katter satt utanför ytterdörren.
När man öppnade satt dom där och glodde in i kameran och förmedlade typ:
”-När du vaknar upp i Grekland...”.
Jag skrev tillbaka att jag lovade att filma själv och skicka till henne så hon kan visa mitt barnbarn Elise som undrade, Om det faktiskt är så?
Och ja! – det är det min lilla tös. Det är precis så varje morgon när man öppnar ytterdörren.
För mig här och överallt jag har bott har det alltid varit så och är en en del av Kreta och Grekland.
”Jakten på en försvunnen Dimi!?”
Jag och Dimi hör av varandra minst varje dag där vi lämnar rapport på vad vi hittat på och allt skvaller som går runt i Makrigialos. Oftast inga längre stunder, utan bara kolla med varandra så allt är bra. Dimi var Mias säkra punkt här nere när hon var i Sverige och arbetade, då Dimi höll koll på mig så jag mådde bra.
Men det är även ett sätt för mig att hålla koll på honom.
Han är singel och är fortfarande ung, vilket oftast ställer honom i... låt oss säga – ”Prekära situationer”. Dessa är såklart inte min orsak men jag vill hålla koll på honom trots allt, han är en nära vän och jag bryr mig om honom.
Under dom senaste två veckorna har vi två haft fullt upp med att bistå varandra i den tristess som drabbar Säsongsarbetaren som absolut inte har något privatliv alls!
Det har varit en hel del ”fika” där vi har kul och ser fram emot ”vinterns” ledighet där vi brukar hitta på saker att göra. Ofta grillkvällar och filmkvällar med god mat, dricka och 'Film-Bonanza!' där vi ser på filmer i många delar som t.ex. alla Halloween, Huset som Gud glömde, Poltergeist, Stjärnornas Krig, Gudfadern och andra nyare filmer som har uppföljare som alla Final Destination.
Ibland har vi andra vänner med som delar på allt, med ett knytkalas.
Vi pausar och äter gott, snackar om filmen vi såg och delar med oss av nästa films ”tema”.
Här drar Dimi i mig, och låter mig ha ”helg” trots att jag jobbar sju(7) dar i veckan och ser inte skillnad på helg eller veckodagar. Hade jag inte haft klockan på armen vete katten om jag ens visste vilken dag det är när jag skriver detta? Hans mamma är även hon en stor källa för mig här nere, till allt ifrån matlagning till husråd, Som nu sist häromdagen när jag blev ormbiten bakom jobbets garage mitt ute på vischan. Ingen ko på isen, finns inga "giftiga" djur på Kreta, men ont gjorde det, som att bli biten av 5 getingar - Samtidigt! Ett blodkärl sprack dessutom när vi tryckte ut så det inte skulle bli infekterat.
Fredagen närmade sig, och Dimi brukar skicka en notis om ”Fika?”, vilket jag brukar tacka Ja till, om jag är i krokarna såklart.
I helgen hade jag även bokat frisörtid hos Efi nere i byn, så det kunde vi passa på att göra.
Han hörde inte av sig, och Fredagen passerade, även Lördagen var det tyst?
”–Hmmm, Okej! Då har han fullt upp, säkert ett fruntimmer”, så brukar det vara nämligen.
Men han svarade inte på mina meddelanden heller, vilket han alltid gör runt 13:00-snåret då han stiger upp.
Började bli lite orolig, men vill inte jaga honom, eller ringa honom stup i kvarten.
Så det fick vara och jag har annat att göra, jobbet kommer före trots allt.
Så Lördagen passerade den också utan att jag hörde av honom – Detta var ytterst ovanligt och det började skapa lite scenarion i skallen.
-Nåja, han hör av sig, och jag lämnade det åt sidan.
Jag kan vara likadan när jag har fullt upp på jobbet, speciellt när jag kör på vägarna mellan 5 på morgonen till 22 på kvällen och stundvis inte har täckning på telefonen.
På Söndag morgon hinner jag inte kolla igenom mina meddelanden -Jag tror det plingade i telefonen under natten? Får kolla det sen, vilket jag såklart glömde bort..
Väl ute innan jag måste iväg till jobb på pissesvinets morgontur, så vill hon inte gå in igen, hon trivs mycket bättre utomhus idag då det blåser och är inte lika varmt.
Sen så har hon blivit vän med ”Strecket”, den lilla kattungen som är lite större nu och litar på mig och Vilma. Dom två ska jaga varandra och lurpassa.
”–Okej, jag kommer bli sen idag och det väntar 7 pers från en ”Yoga klass” som ska iväg och ha kurs ute och göra Yoga grejer samtidigt, vilket jag bara måste stanna kvar och se.”
Stämmer helt korrekt - Jag blir ca 10 minuter sen och får snabba mig iväg igen.
Tillbaka på jobb sitter jag och försöker få igång vårt Wifi som strulat ett tag.
Strax efter 11:00 plingar det till frenetiskt i min telefon, meddelande efter meddelande plingar in sekunden efter vartannat.”–Helsike! Det låter allvarligt”, tänker jag och släpper allt för tillfället för att kolla upp det.
-Det är Dimi!
Jag scrollar snabbt igenom hans alla meddelanden vilka har lika många emojis som helt obegripliga textrader. Vad håller han på med?
-Är han bortrövad av UFO eller nått?
Vänta lite nu – över 20 meddelande mellan klockan 02:02 till 02:09,
...Helsike pågår!?
Får läsa om raderna i alla hans skickade texter, vilket är typ ett 30-tal att scrolla igenom då en del är samma textrader.
När jag läst igenom samtliga meddelanden och får en överskådlig blick i vad han skriver, så skrattar jag hjärtligt och måste bara ringa upp honom.
Naturligtvis har han varit as-plakat-full under helgen?
Det visar sig att han festat med en gammal bekant han stötte på i Hamnen när han gick där sent på kvällen. Dimi har ont i ryggen och tar sig en tur för att inte bli stillasittande.
Då möter han "honom".. Vännen (inga namn nämnda)
Dom båda hamnar i nytt sällskap och det serveras gott om förfriskningar vilket fortsätter in på Lördagen där han lovar att hälsa på igen.
Dimi försöker få tag på mig men jag är svår att få tag på under dagen när jag jobbar, så han beslöt sig för att inte störa mig.
Nog om detta, han träffade vännen igen under kvällen.
Dom hamnade åter igen i ett annat gott sällskap med förfriskningar, och det ska läggas till att Dimi inte är så värst glad i alkohol, så han var ute på hal is, så att säga.
Och under natten så skickar han alltså de meddelanden jag fick under Söndagen.
So far - So (not) good!
Dimi har noll minne av att ha skickat meddelanden, och dessutom vet han bara att han kom hem säkert med alla sina pengar kvar, vilket innebär att han haft en gratis helkväll!
Jag kan berätta att innehållet i alla meddelanden och vad som hänt under hans nästan 48 timmars bravad inte läcker ut i denna bloggen.... inte än i varje fall, -Hahaha!
Vi ska träffas i dag för att gå igenom allt, och jag vår väl hypnotisera honom så vi får fram allt!
”med blickar som berättar allt för oss i affären...”
”Reflektioner”
Sen kväll i Mackan,
Klockan på motorcykelns display visar 21:33 på kvällen.
30 grader, En skön bris drar fram mellan husen och längs vägen genom byn.
Sommaren flyter på i den lilla hamnstaden och turisterna skrattar och ler mot mig när jag kört förbi dom genom byn.
Där dom unga paren går förbi dom äldre paren och familjerna med sina portabla trolleys med småbarn som kämpar med sin glass i värmen.
Det unga kärleksparet som så sakta njuter av sina sista dagar i deras nya paradis.
Skapar sig minnen för livet som kommer finnas kvar under alla deras år, om man så vill?
Känner mig faktiskt lycklig när jag kör genom byn under kvällarna, folk är glada, mysiga och inställda på att låta Mackan bestämma takt och kväll.
Vinden som är kvar efter Meltemi ser till att det nästan är tomt på mygg under kvällen, vilket gör att många klär sig lättare och kan njuta av svalkan.
Lycka i ett ögonblick
Jag stannar vid Trichakis Minilivs för att köpa på mig grönsaker inför morgondagen.
När jag så sakta går mot kassan för att betala för grönsakerna, kommer ett ungt par in vilka är runt 23 till 25 år max, och ställer sig framför mig i kassan.
Dom ler mot varandra konstant, ser på varandra med blickar som berättar allt för oss i affären.
Hennes ljusbeige sommarklänning sparsamt dekorerad med turkosblå ”grekiska mönster”, fladdrar i den vind som blåser in i affären.
Runt hennes midja har klänningen ett snöre som har små pärlor som fladdrar i vinden och skapar ett tyst ljud, ”nästan som en vindfångare” tänker jag.
Hon är barfota och håller sina sandaler i handen, märker jag när jag står där bakom paret.
Hennes tånaglar är perfekt målade i svagt vit och beige ton, dom glittrar starkt i affärens lysrörslampor.
Jag lägger märke till att hennes naglar på händerna har samma färg som på hennes tår och förmodligen är klänningen planerad inför kvällen.
Det solblekta håret avslöjar hennes mellanblonda hårfärg med ljusa slingor, väl valda för att inte låta solen bleka allt för mycket.
Paret har samma ögonfärg och jag undrar vilken färg deras barn skulle få i samma sekund?
Hennes perfekta solbränna framhäver alla hennes färger som även skänker henne en aura som förmedlar mer än lycka – Hon ”äger” denna kvällen, den är hennes.
Med tanke på deras lycka måste kvällen vara lyckad, kanske man firar något?
Själv minns jag tillbaka när jag och Mia förlovade oss här nere, det var 2010 och sommarkvällen var exakt som idag – Sval, med lätt bris. Den kunde inte varit bättre.
Paret lämnar affären ut i den mörka kvällen där utanför,
Jag betalar mina grönsaker samt växlar några ord med Trichakis innan jag står vid hojen och packar ner i 'topboxen' där bak.
När jag stängt boxen, plockar jag upp nyckeln ur fickan och i samma sekund avvaktar jag lite.
”–Robban, kör inte nu.. inte än. Gå en runda, ta dig tid, dela känslan med det unga paret...”
Efter en halvtimme efter att jag gått förbi Villea Village på väg tillbaka in mot byn.
Där, på bänken vid den lilla kyrkan mitt emot Myrtos presentshop sitter det unga paret.
Här, mitt emot min och Mias lägenhet vi bodde i under några år och delade livets mysterier med varandra, Här sitter dom och gör samma sak som jag och Mia gjort så många kvällar före dom,–Sitter och tar in livets underbara ögonblick man bara kan leva i för stunden.
Jag går förbi dom och i höjd med dom två så viskar jag fram lite tyst på Engelska:
”–Cherish this day, It's yours forever then..”
Den unga kvinnan i sin vackra beige klänning ser mig i ögonen, som om hon förstod vad jag menade, och i samma sekund tar hon bort en tår i ögat..
”–Tack, det ska jag, du också..”
Svarar hon tillbaka till mig, på Svenska.
Jag reflekterar inte så mycket på det hela. Efter några steg så förstår jag,
Vänder mig om mot kyrkbänken, när det plötsligt slår mig:
Det sitter ingen på bänken!
Tack för att ni nått såhär långt in i texten,
På återseende i nästa inlägg!
Må väl på er, vart ni än är i världen..
Sponsra mig, Vilma & livet på Kreta!
Att driva en blogg, skriva och skapa innehåll tar både tid och engagemang.
Och även om jag arbetar under sommaren är det långt ifrån gratis att leva och få vardagen att gå ihop här på Kreta.
Därför vill jag återigen fråga er som följer mig och uppskattar det jag delar:
Vill du stötta mig och bloggen?
Ett litet bidrag – eller ett större – betyder mycket. Alla gåvor är lika uppskattade och hjälper mig att fortsätta skriva, fotografera, berätta och dela med mig av livet på Kreta tillsammans med Vilma. ☀️🐾
Ett annat väldigt fint sätt att stötta mig är att köpa min bok!
Min bok En Enkel Biljett till Kreta handlar om steget från Sverige till ett nytt liv på den grekiska ön – om drömmar, vardag, utmaningar och livet som svensk utvandrare i Grekland.
Vill du köpa boken och samtidigt stötta mitt skrivande?
Du hittar den här:
Tack till alla er som följer, läser, delar, köper boken eller på annat sätt stöttar mig. ❤️
Det är tack vare er jag kan fortsätta göra det jag tycker allra mest om – skriva och berätta om livet på Kreta.
Avslutningsvis
Det finns bara en av dig – Ni är alla unika!
Våga säga det du vill, skjut inte upp det som betyder något.
Berätta om din kärlek – Varje dag! Livet är för kort för att tas för givet,
Livet är för kort för att inte hinna uppskatta den man älskar,
Och livet gör inga repriser – Du har den tid du fått.
Simma lugnt där ute i livets ocean!
Ta vara på er där ute,
Vart ni än befinner er..
/ Kärleksfullt,
”Världens rikaste fattiglapp”.
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Kommentarer