Januari: Boksläpp och Nya Framtidsplaner..
- 31 jan.
- 15 min läsning
Då har vi landat i 2026 och fått känna på årets första månad – Januari.
En månad som haft med sig allt ifrån Flytt, Boksläpp till nyårslöften vilka med all sannolikhet kommer brytas. Men främst så har året börjat med Hopp och ny Framtidsinsikt där tillvaron har fått en Boost i rätt riktning. Nu väntar ett 2026 där jag går ”All in”....
Livet i Cowboyland
Jag kunde ha börjat inlägget med att beskriva morgonen och allt det härliga som finns där utanför och bara väntar på mig. Men det tänker jag inte göra – denna gången. Inte för att det hänt något trist eller är något negativt, inte alls! Det har hänt bra saker en bit in i veckan och jag väntar på svar som kan vara avgörande för mig och lilla pissesvinets framtid.
Jo, jag vet att jag låter sådär 'kryptisk' igen, men håll ut. Jag är en sån som tror på skrock, speciellt det där om att berätta en sak man väntar på för någon, innan man fått svar. Så jag lämnar er med lite spänning och naturligtvis återkommer jag om det blir aktuellt.
Själv hoppas jag innerligen att det går vägen och det skulle vara en enorm push framåt för mig.
Naturligtvis är det underbart att varje dag vakna med detta liv man lever. Och någonstans måste man påminna sig om att inte bli 'hemmavan', och glömma bort vad allt detta egentligen innebär? Själva Kretas 'charm' återspeglas i allt som är lätt att bli van vid, liksom att fort bli bortskämd över allt som bara finns här som t ex. värme, badvatten, matkulturen, givmildheten och inte minst en chans att leva i en vardag som inte alltid präglas av stress och 'måsten', även om det såklart finns en vardag här också med räkningar och utgifter.
-Det bara finns här, utanför.
Som om det väntar på dig varje dag utan att det vare sig kostar eller tar betalt.
Såklart gör det ingetdera, utan är delar av det som gör det så in i tusan härligt så man bara måste beskriva det så fort man ser allt, -Varje dag.
Pissesvinet håller mig alert och uppe på tå strax efter 6-snåret varje morgon, även om hon själv inte stiger upp efter att hon väckt mig. Har inte ställt väckarklocka på säkert 5-6 år då hon har skött allt som har handlat om vakna innan fan själv och hans mormor är uppe.
Nåja, hon får lov att göra det, hon har gått över 10-års strecket och får ha sina privilegier trots allt.
Här i vår nya lilla lya är det lugn och ro på morgonen. Något man varit bortskämd med i huset i Kalo Nero. Det går en väg strax utanför som är ganska trafikerad men den stör inte mig då jag faktiskt har saknat liv och rörelse i stället för tystnad, i varje fall i dagsläget.
I huset borta i Kalo Nero var det gott att kunna gå ut på verandan i kalsongerna med kaffemuggen i hand utan att någon vare sig såg mig eller lade någon notis om mina blå kalsonger med rosa flamingos på.
Kaffet intar jag på den lilla verandan jag har här, och den räcker och duger bra.
Dom fina dagarna intar jag även min frukost, fika och middag här ute. Om det inte är flugor och mygg som envisas med att svärma, då äter vi inne.
Det har blivit en vanesak nu – Det här med att laga mat och äta ensam.
I början var det något som var jobbigt, att sitta själv eller att motivera sig att faktiskt laga mat och inte leva på takeaway.
Nu ska jag inte sticka under stol med att jag inte äter snabbmat, en Gyro Pita eller en Skepasti då och då blir det såklart. Eller en pizza med massor av gott på som jag bakar i ugnen ute vid min veranda. Men jag äter helst nyttigt idag och lagar mat själv vilket är en viss avkoppling tycker jag.
Jag älskar att laga mat och drömmer om ett skönt och stort kök en dag. Som köket i Kalo Nero.
Under sommaren när jag jobbar blir det utekvällar med vänner där vi beställer in mat och dryck, och det är bara så det blir här nere. Man möts på favorit-plejset och äter, singlar såväl som barnfamiljer, speciellt på helgerna är det proppfullt och erbjuder ibland levande musik kvällar med dans som drar ut på tiden, och det känns däremot klockan 6 dagen efter när Pissesvinet väcker mig och jag inser att jag är några år förbi 50-sträcket och inte 25.
Nåja. Livet är till för att leva, varje dag – The Cretan way!
Då jag inte har någon trädgård att sköta om längre är det svårt att inte klättra på väggarna då jag älskar att vara ute och fixa. Det finns inte heller någonting att fixa på huset eller så eftersom det är två lägenheter i ett avdelat hus och ägaren själv ordnar med sånt. Trist! Saknar att få pilla och fixa.
Nåja, planen är som sagt två – En sak är den jag 'väntar på', en annan är att invänta pension om ett par år bara. Oavsett vilken av alternativen så ligger det nya planer efter båda resultaten, vi får se..
Nyårs-yran har lagt sig och även om butiker fortfarande har varierande öppettider så är det en lugn och fridfull stämning som fortfarande ligger i byn som en lugnande bomullstuss.
Idag har jag lite att ordna upp och befinner mig i ett näst intill öde Makry Gialos som endast huserar en handfull öppna lokala butiker som; Bensinmackerna, Trichakis, Efi frisör, Comfee och två av kaféerna nere i hamnen, och det är ungefär allt idag. I morgon är allt stängt igen och så är det här nere.
Har varit på medborgarkontoret inne i Ierapetra för att hämta dokument som ska tillbaka in till Kommunkontoret i Ierapetra för Apostille-stämpel, Sen ska det skickas till Sverige och banken där. Allt för att min nya flytt till en ny kommun ska dokumenteras korrekt.
Men även för att nya Europeiska åtgärder och lagar kring pengatvätt har förnyats sedan jag och Mia flyttade ner, så bankerna ska få ny info från mig och då jag inte har något att dölja så ser jag det som nödvändigt, Omständligt – Ja! Men, så är det.
400 spänn kostar det dessutom, men nu kan jag göra transaktioner mellan svenskt konto och ett grekiskt, vilket är nödvändigt för utbetalning av lön eller avgifter som t ex. skatter och eventuella skatte-återbäringar (vilket jag inte ser röken av, Hahaha).
Tack för ert stora stöd:
Johan & Anneli Björling (Ni är bäst!)
Fam. Cornelia & Rasmus Bååth Bergdahl
Gunbrith Borgström
– Tack för att ni är så underbara!
Ska vinden vända tro?
En morgon ringer det i luren som rasslar på ljudlöst och avger ett ljud som låter ”Skynda!”.
Upp ur sängen helt yrvaken och försöker gnugga sömnen ur ögonen innan jag trycker fram samtalet som bara visar ett nummer på display – Ingen jag känner, men verkar viktigt såhär tidigt på morgonen. Tror att klockan stod på runt 07.30, och det är väl okej om jag inte varit uppe och skrivit fram till klockan 03.00 natten innan.
Pissesvinet(Vilma) rullar sig ut ur sin filt hon snurrar in sig i för att hålla värmen, och sitter yrvaket och stirrar på mig med halvöppna ögon – Ska vi upp nu? Undrar hon säkert?
Hon brukar väcka mig vid 06.00-tiden annars, Men även hon verkar ha tagit sig en sovmorgon?
Jag trycker fram samtalet och en man i luren frågar om det är Roberto han talar med?
”-Absolut!” Svarar jag, och hoppas att han inte hör på min grötiga röst att jag nyss vaknat.
Han fortsätter med att fråga om jag sökt efter deras utannonserade tjänster? Vilket han själv strax därefter konstaterar då han håller min CV framför sig.
Han frågar om jag kan komma på en arbetsintervju idag? vilket inte passar mig bra idag då jag har återbesök hos veterinären med Vilma,
”-Men väl i morgon” svarar jag kvickt och hoppas på en ny dag?
”–Okej! Kan du i morgon vid 11.45? Här på hotellet?”.
'Det kan du hoppa upp och slå dig i backen på' ville jag svara honom med, men behärskade mig och svarade lugnt med ett ”Okej”. Han bekräftade med att vi skulle ses dagen efter i Receptionen.
Arbetsintervjun flöt på bra och jag kom väl förberedd och det märkte man av. Det är inte den första intervjun jag är på och har själv suttit i andra änden av skrivbordet som företagare.
Nu avvaktar jag och Vilma på hur det går, och går det vägen och det leder till ett arbete så är det en start vi två behöver i rätt riktning. Inte minst kommer det innebära att vi flyttar.
Vart? kanske ni redan fattar, Att sitta och vänta utan vidare planer är inget för mig och jag är redan i gång med nya spännande mål jag satt upp inför 2026, men det är en hemlis än så länge. Jag behöver bara lite tur så ska det reda upp sig och ett bra betalt jobb skulle vara en god start.
...fortsättning följer i nästa inlägg.
”En Enkel Biljett till Kreta”
En del av er har säkert undrat var boken blir av? Kanske även tvekat om den finns?
Det har varit en hel del turer kring den såklart, och då inte bara med Mias bortgång utan även då vi valt att helt lägga den på hyllan efter vi fått en förläggare som var villig att ge ut vår berättelse, men som tyvärr inte ville köpa vårt ”koncept”.
Men även kring upphovsrätter och andra mer privata saker som tyvärr måste tas med i såväl framgång som totalt fiasko – Det är jag som tagit detta initiativet och det är jag som skrivit boken, med allt det inneburit omkring den, och tyvärr måste man se framåt och ”skydda” sitt verk, även på lång sikt.
Låt mig förklara;
Boken låter er läsare följa med oss under våra förberedelser innan vår flytt ner till Kreta, där ni under följande år även tar del av vår vardag med allt det inneburit med såväl uppgångar som våra platta magplask där vi fått både tänka om och börja om under vårt första år.
Det innebär en unik möjlighet att se in i vårt liv där vi tacklar allt som kan sätta krokben och även stoppa allt. Å andra sidan ger vi er en helhet i hur vi gjort för att kunna förverkliga denna resan utan några som helst fantasifulla summor i plånboken eller på bankkontot.
Är boken ”unik?” -Nej, inte alls.
Men den har det du behöver för att själv kunna förverkliga en dröm du går och bär på kanske? Att kunna se dig i den drömmen du längtat efter, att kunna förverkliga detta är upp till dig själv och det är en utmaning som gör varje resa unik – Och detta är vår.
Boken är en mix mellan fakta och direkta tips, hänvisningar till många praktiska saker till helt avgörande saker ni måste ha med er i er planering, men även som bofasta här nere.
Boken har även fungerat som en slags ”dagbok” där mycket fått hamna i vår blogg, som nu även fortsätter i boken.
En läsning som direkt beskriver allt i ord och bild för de som själv inte kan men gärna vill – Det handlar ju trots allt om att aldrig släppa sina drömmar.
-Så, vad har då hänt?
(När det handlar om boken är det en del, men låt oss reda ut dom två(2) främsta orsakerna till försening och annat ”strul”.)
-Förläggare
Som jag förklarade så ville förläggaren inte ha med hela vårt koncept, Eller rättare sagt så var man inte intresserad av våra tankar kring vad boken har med sig i eftersläpet – En ”Del 2” som följer upp 'Enkel Biljett till Kreta', vilken jag redan påbörjat under 2023, och där jag fortsatt skriva på en uppföljare vilken låter er följa med oss under dom följande fem åren. Som tyvärr även kom att inkludera tragik när jag förlorade Mia till cancern.
-Familj
Jo, ni läser rätt, tyvärr. Då Mia inte längre finns så har jag två alternativ att välja mellan vilka alltid har varit viktiga för mig och Mia, speciellt om man ser till allt som väntar mig här nere och vad det har inneburit att få med mig Mias kvarlevor hit ner för att uppfylla hennes sista önskan. En önskan väldigt få har vetat någonting om.
Mina barn (Mias extra barn), Min lillebror, Mias vän Natalie, Mias mamma och Mias mostrar. Dessa är dom enda som varit med i slutet, och det var så Mia ville ha det – Enkelt, litet och endast för dom hon älskade, sin frånvarande son inräknad.
Allt som allt har det lett till att jag valt att själv ge ut boken under eget förlag vilket låter min frihet vara kvar och ge er en bok som är från hjärta och själ – Med felstavningar och allt ni kommer att hitta(Hahaha). Ni får ha översyn med mig som stressat ut boken till er.
Äganderätten, royalties och allt kring bok, berättelse och framtida projekt är min och Vilmas, och det är så det är och kommer förbli. Och det är förhoppningsvis en liten välbehövd sidoinkomst i vår kamp för att fortsätta i samma spår jag och Mia en gång lade ut i sanden här på Kreta.
Det är inga summor som passar i kassavalv det handlar om, utan mer om själva saken att efter allt slit och all tid som har lagts ner så är det här, hos mig och Mia, det stannar.
”– Lycka är inte att få allt man vill ha, Utan mer om att uppskatta det man redan har.....”
Hört på Caféet
Det är fullt sjå uppe på Sunwing då man bygger om.
Som det ser ut är det balkonger som ska få en ansiktsmodellering detta året?
Det rivs ut betong och lastbilar med fullt flak skiftas om att köra iväg för att ge plats åt andra maskiner. Det står pickups och vanliga entreprenör fordon på den stora parkeringen, där plats och utrymme nu blir allt mindre ju oftare jag kör förbi.
Det verkar som att man river ut allt ur rummen för att putsa om kanske?
Samtliga hotellrum står vidöppna och ser ut som gapet på en jätte vithaj som nyss tuggat i sig betong längs med mungipan.
Inne i foajén ser jag att det står fullpackat med pallar från golv till tak, så pass knökfullt så det inte går att gå in genom dom automatiska skjutdörrarna. Exakt vad man ska göra – Mer än totalt renovera hela hotellet (?), är något ingen i byn verkar vet någon om, så jag ska forska lite till och fråga någon av byggarbetarna när jag är där nästa gång.
Sjätte Januari & Hamnfest
”Theofania” - Jesu dop har firats som alltid. Det var präst och åskådare i den lilla hamnen där man trängdes för att få se dom som vågade sig ner i vattnet i den traditionella kampen om att lyckas fånga korset som prästen välsignat och kastat i vattnet.
Jultider i stan med Skatteverket
Här följer man den Ortodoxa Julianska kalendern och därför hamnar julen efter julen i Sverige som följer den Gregorianska kalendern, 13 dagar för att vara exakt.
Januari är jultider här, och även om många firar 'julafton' den 25:e december, är det mest för barnens skull, Och det är en månad som är fylld med högtid och påkostade event.
December har varit väldigt aktiv med mycket att göra. Inte minst har jag fått se över all min dokumentering och förnya utgångna samt se över andra. Det har blivit en hel del besök på skattekontor, medborgarkontor och andra lokala instanser. Dokument har fått skickas iväg med den Svenska ambassaden som rådgivare, där översättningar med Apostille-stämpel varit krav.
Bankerna – här nere och i Sverige – har varit stenhårda med ny dokumentering. Förvisso är det helt okej och jag förstår att det handlar om nya lagar och åtgärder kring kriminalitet och pengatvätt, så för min del är detta inga problem. Omständligt och tidskrävande – Ja!
Lilla Pissesvinet - Uppdatering
Tyvärr så har inte dropparna med antibiotika hjälpt mot Vilmas ögonproblem.
Inte direkt utan att vi fick ta ett återbesök där Michalis (Veterinären) konstaterade att det fanns en skada på hennes hornhinna, ytlig. Men trots att skadan blivit mycket bättre så hade hennes öga fortfarande en svullnad vilken inte verkade irritera henne, men ändå så måste 'trycket' bort sa Michalis.
Så, han blandade ihop ett eget recept där jag skulle lägga lite medicin på mitt finger, mindre än en ärta som jag med en full spruta fick med mig. Med facit i hand skulle det bli svårare att med mitt finger stryka över hennes öga än med droppar. Men det gick bättre än förväntat, och Vilma har accepterat att jag lägger på medicinen – Trots allt så vankas det ju en ”Doodis”(godis) efteråt.
28 Januari – Min lilla krigare
Den absolut modigaste människan jag någonsin mött och fått lära känna.
Mitt minne har sedan något år tillbaka varit lite sådär, och en del smeknamn har jag fått på grund av mitt dåliga korttidsminne. Det som kanske mest stämmer in på en beskrivning är ”Teflonminne”, där inget verkar 'fastna' tillräckligt länge för mig så jag kan minnas.
Av den anledningen har jag alltid datorn i viloläge och kan snabbt på morgonen sätta igång den och se min kalender där jag har allt jag ska göra under dagen, men även allt som hänt enkelt inom räckvidd. Kalendern har räddat mig från många pinsamma stunder och såväl som smärtsamma minnen gör sig påminda såklart. Så även denna dagen...
En morgon trycker jag igång laptoppen som stått i viloläge under natten, medan jag lyssnar till kaffekokarens ”gurglande” läten som den kväser ur sig. Sista 'slatten' av färska kaffebönor ligger i melittan och det ryker när det heta vattnet landar.
Det bildar små forsar i det finmalda kaffet och det doftar gott i hela köket. Jag drar på mig ett par strumpor nu i kylan som fått mig och Vilma att ligga med duntäcke och filt på oss under natten,
”–Nu ska en kopp het Java sitta gott” tänker jag samtidigt som jag snabbt 'ögnar' igenom kalendern på skärmen.
Först lägger jag inte märke till det. Och när jag återvänder med min kopp kaffe och ska sätta mig ner så är det första jag ser;
– ”Mia borta 6 månader”. Genast vänder det sig i magen!
Jag känner den numera ack så igenkända ”isklumpen” som växer sig allt större, mitt i solarplexus.
Spiller hett kaffe på min hand när jag missar skrivbordet med kaffemuggen, och när jag sätter mig på stolen inser jag att tiden inte räcker till, att jag inte är färdig, -Herregud! Jag måste hinna sörja!
Dagen som varit en av dom kallaste sedan vintern dragit in över södra delen av Kreta, får nu en helt nu innebörd där agenda, planering och saker som stått på listor inte spelar någon roll. Och jag känner en oro över om jag ska klara av denna dagen fram till nästa?
Telefonen plingar till medan jag sitter där framför skärmen och stirrar på orden i kalendern.
Räkningar skickas i sms och jag glömmer dom lika fort jag skriver in dom i kalendern.
Jag vet inte hur länge jag suttit här och stirrat, men kaffet är ljummet och Vilma har lagt sig till ro i soffan och tänker säkert på att det blir kanske inte någon mat idag?
Att köra till Mackan varje Söndag tar på krafterna, jag måste till Mias viloplats har jag bestämt mig för, och det håller jag utan att tänka på det längre. Bilfärden in tar cirka 30 minuter och är alltid lika svår, alla minnen på vägen dit. Alla tankar som hinner fara genom skallen.
Väl framme hos Mia är hjärnan som ett russin på mig och jag känner mig omtöcknad, jag får fram ord som mest gör ännu mer ont att ens behöva uttala. Men så är det, det måste ut.
Det blir bättre.
Jag och Mia har haft vårt liv här, och även om allt är borta så har jag tillåtit mig att starta om även om det sker i lugnt tempo. Mia är borta och kommer inte tillbaka och det är en sanning som jag har accepterat även om det tagit tid.
Den 28 Januari var det 6 månader sedan Mia togs ifrån mig och det har varit svårt att förstå varför detta hände oss två? Massor av frågor poppar upp i skallen och jag känner mig vilse för en stund innan jag hittar tillbaka till verkligheten. En verklighet som är lika tom som ensam, men trots allt fylld till bredden av våra härliga minnen där jag står, andas in och får fortsätta framåt och skapa nya minnen till vår samling!
–Jag hade dig bara till låns...
Och jag har insett det nu.
Du finns där ändå och kommer inte försvinna bara för att jag lever.
Jag har tillåtit mig själv att sörja och att leta efter den ”sanning” man letar efter, som egentligen är ett sökande på ”Svar”. Jakten på svar som inte finns därute och endast är något man själv målar upp. Som Vreeswijk sjöng:
”-För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli...”,
Och kanske är det så? Man ”fastnar” i det som inte finns, i en tro om att det gör så?
Det handlar om att tillåta sig att se framåt, och att våga ge det en ny chans. Blundar man missar man möjligheterna som inte är här för att stanna, och bara för en sekund.
Utgivningen av boken avslutar även en epok som innebär att min och Mias resa får ett avslut.
Det ger mig mod att släppa taget om det gamla och tillåta mig se mot det nya 'där ute'.
Och där ute finns en ny dag, Nya ansikten som skapar nya skratt.
Nya minnen som ska fylla ut där jag tömt, sånt jag successivt släppt.
Och sluta vara rädd att jag ska glömma det hjärtat och själen alltid har i mitt minne.
-Nu kör jag på!
Musik i Fokus:
Tack till alla som skänker en gåva!
Det finns ingen liten eller stor – Alla gåvor är lika Stora!
Tänk på att märka er gåva via Swish med att skriva ”Gåva”, samt att ni gärna får ange ert namn så jag får tacka er i nästa inlägg.
'Anonymt' är såklart lika tacksamt (utan namn i meddelandet).
Stort Tack till er alla som beställt boken!
Det värmer och hjälper ska ni veta!
För er som inte beställt ert ex kan ni beställa den här:
Det går att betala med faktura eller via Swish!
Tack på förhand och ett extra ”Tack” för att ni läser..
Avslutningsvis
Det finns bara en av dig – Ni är alla unika!
Våga älska! Våga säga det du vill, skjut inte upp det som betyder något.
Berätta om din kärlek – Varje dag! Livet är för kort för att tas förgivet,
Livet är för kort för att inte hinna uppskatta den man älskar,
Och livet gör inga repriser – Du har den tid du fått.
Simma lugnt där ute i livets ocean!
Kärleksfullt,
”Världens rikaste fattiglapp”.
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Kommentarer