Oktober: En bro mellan två öar.
- 28 okt. 2025
- 14 min läsning
Ämnet i titelraden kan ju hänvisa till sambandet mellan två länder – Sverige och Grekland.
Eller, så kanske det handlar om mig som person som nu står i valet och kvalet och måste se mig om efter en ny start i livet? Att ”gå vidare” som det heter. Men hur gör man? Och inte minst så var börjar jag?
Ni är många där ute som mist en del av er själv i form av den person ni haft närmast.
Andra har aldrig känt så och mest tycker man bör ”rycka upp sig”, och det kommer ordna sig igen? Oavsett vilket är detta inlägg en bild av det som händer i mig och i min vardag, det är alltså inget vackert, men fan så ”på riktigt”.
Än en gång delar jag med mig om var jag är på väg och inte bara om var jag är just nu…
Destination Heraklion, Kreta
Avresan från den lilla byn strax utanför Höör i Skåne där jag har bott hos min lillebror med sin familj började denna Torsdag vid halv tre på natten – Nu väntade cirka 1,5 timme ner till Malmö Centralstation och där skulle jag sen ta tåget in till Kastrup Flygplats.
Jag och brorsan pratade hela vägen ner om framtiden, och om vad som är viktigt att se fram emot.
Vi lovade varandra att kämpa för att kunna hälsa på varandra ofta och kanske försöka få till en träff redan nästa sommar? Det kändes hoppfullt och i mitt hjärta fanns nu en värme som skulle hjälpa mig slippa oroa mig för framtiden på resan ner.
Eftersom jag hade hund med mig måste jag checka in två timmar innan avgång, så det var bara till att se till att bära Vilma i hundkorg och mina två resväskor upp på Öresundståget.
I min ryggsäck hade jag min Mias aska med all dokumentation, samt en axelväska som hängde runt halsen – Med andra ord så var jag fullastad till max!
Det var endast ”one-way”, så jag ställer in mig på att det handlar om att ta sig mellan A och Ö, inget mer så man får bita ihop och gilla läget. Nu skulle jag även få återvända med min Mia och det var allt som var i mina tankar denna morgon när vi rullade in på Kastrup lite över fyra – Jag, Mia och Vilma.
I säkerhetskontrollen var man förstående och när man frågade mig om innehållet i mitt handbagage svarade jag på danska ”-Min kone”(min fru). Säkerhetsvakten nickade till mig och beklagade sorgen och lät mig gå vidare utan svårigheter eller fler frågor.
Man var väldigt respektfulla och jag tackar för deras utmärkta och fläckfria hantering,
– Mange tak, Kastrup!
När vi landade strax efter 12:00 var det ingen som väntade på oss!?
Manolis som skulle hämta oss var ute i jobbet och kunde inte komma och hämta oss förrän 1,5 timme senare (vilket på Grekiskt manér betyder 2 till 2,5 timmar), så det var bara till att vänta utanför.
När Manolis kom var jag inte på humör och ville bara hem till mitt och Vilmas nya boende.
Det var mycket på spel och jag kände mig orolig över att låta Manolis sköta allt.
Av gammal erfarenhet så var det aldrig bra idé att göra så, och dåliga minnen från min och Mias tid här låg och spökade i hjärnan, minnen som kostade oss både tid och mycket pengar i onödan.
-Okej, Han får en chans! Tänkte jag på väg ner till Ierapetra.
Han hjälper mig och jag ska bo billigt och 'bra', enligt Manolis själv så varför skulle jag hyra något dyrt när han kunde hjälpa mig? Och trots att jag skickat honom länkar till trevliga och billiga boenden i området ville han inte lyssna på det och tyckte jag skulle lyssna på honom.
Okej, så fick det bli och jag som måste ha en plan A, B och även C -plan som väntar, fick smått panik när vi kom fram...
-Malakies! Bygga luftslott – Igen!
Här är det samma feeling som när jag och Mia var färska och gick på våra minor och blåsningar. Jag är glad över att Mia slipper detta.
Det låter kanske illa? Men faktum är att det är många steg tillbaka och jag får acceptera detta innan jag har återhämtat mig.
Ierapetra är inte mitt första val av ort att bosätta mig i, och det är definitivt ingen stad jag känner något för mer än att mitt arbete ligger här. Om jag inte varit tvungen finns det många fler byar jag hellre valt, men nu är situationen så, och det gäller att anpassa sig.
Detta är en nödlösning tills jag landat på fötter igen även om det tar sin tid.
Viktigast just nu är att jag och Vilma får en fast punkt där vi kan få andas ut och jag kan lägga fokus på det som måste bli klart.
Mitt boende kanske upplevs som 'bra', kanske rent av 'helt okej' för många av er?
Det ligger cirka 75 meter från stranden och har underbara möjligheter för mig och Vilma med promenader. Det är luftigt men dock mörkt då vår lägenhet ligger bakom ett två vånings hus som en 'bakgård', ungefär.
Jag har en granne sidan om som är från nånstans nere i Balkan, jag känner igen deras språk men låter mixat mellan Bulgariska-Serbiska och låneord från Makedoniskan.
Dom är inte lågmälda och deras TV skränar ut mot bakgården – En helt vanlig grekisk gästarbetare ”Ghetto bakgård” alltså? Så får det bli ett tag framöver och det är temporärt har jag intalat mig själv.
Skit-grisen i säcken
När jag väl steg in genom den otäta sommardörren med trasigt myggnät, insåg jag att detta inte bådar gott – ”Detta har jag själv varnat andra för och nu ska jag ta mig igenom skiten igen”, tänkte jag genast. Dörren öppnas inåt och in träder man i ett 'kök' som storleksmässigt ligger på 3 meter gånger 3,5 meter.
En hörna med köksskåp uppe och nere med plats för en campingutrustning som mest.
Spisen var en kombi-variant med en ugn och två spisplattor som var sönderrostade.
Den går dessutom inte att använda konstaterade jag första kvällen då den slog ut proppskåpet.
Ett kylskåp med frysfack som bäst kanske rymmer två paket med Findus Fiskpinnar – Sen är det max!
In träder man via ”köket” till själva 'vardagsrummet/sovplats'.
Det står stycken 90-sängar inplastade och en gammal bio-rad med tre säten, denna gissar jag på ska agera soffa i detta skithål till bostad? Nåja, vidare husesyn.
Jag mäter upp ytan här inne till cirka 4,5 gånger 4,5 meter och detta är all yta som egentligen går att leva på i denna lägenheten. Det finns dock lite inbyggda garderober vilka jag fyller snabbt med mina skjortor. Det finns inga hyllplan och endast tomma skåp, så att ha kläder på hyllor är uteslutet. PS. Några klädhängare fanns det inte så det var det första jag fick köpa på Jysk.
Det får även inskaffas en byrå så jag kan förvara kläder som inte ska hänga i skåpen, var jag nu ska få plats för den?
Skjutdörren in till WC hänger på trekvart, så den är det första jag får laga utan några verktyg.
Toaletten är väl okej storleksmässigt och har dessutom ett badkar. Jag ska tillägga att det inte har städats här inne på säkert 2 år och skiten på kakelgolvet fick jag moppa 3 gånger innan det löstes upp. Den som bott här har varit det äckligaste jag sett, och jag har sett mycket!
Tre dagar tog det mig att städa denna lilla lägenheten – Tre dagar! Jag ska inte gå in på köket där fettlagren var lastgamla och säkert sett stöveltramp från 40-talet.
Fönster har jag ett i vardagsrummet, ett på WC och det öppningsbara partiet i ytterdörren där myggnätet är kasst, förvisso är fönsterna bra och kommer tåla vintern. Med myggnät för sommarkvällar och med skyddsvisir som går att fälla ner under kalla och stormiga vinterdagar.
Det är även skönt att kunna stänga ner helt och låsa om man ska åka till Sverige och låta det stå.
Att bo trångt och inpå varandra är inget nytt för mig och man vänjer sig fort. Det viktigaste finns här och även om det är mer brister än fördelar med boendet, är det i alla fall vårt nya hem!
Trots att jag sedan två månader tillbaka skickat länkar till honom där billiga hus och lägenheter fanns i området, så propsade han på att inte betala dom ”dyra” hyreskostnaderna – Han skulle fixa det!
Jag hade dock ingen aning om att jag skulle hamna såhär illa, och min vän som ordnat detta sa till mig att jag skulle höra av mig om jag skulle återvända. Han hade ett boende bakom hans pappas hus och det var perfekt för mig.
När jag nu efter allt klagande och min självklara besvikelse (förbannad), låter han samtidigt även meddela att hyran än mer än alla de bostäder jag skickat länkar till. Då exploderade jag och har än idag bett honom att hålla sig borta, jag söker nytt boende men tackar för hjälpen trots allt.
Jag kan berätta att han höll sig borta i tre dagar och vågade slutligen endast kalla när ytterdörren stod öppen.
Nåväl, så var det då dags.
Jag skickade som sagt honom nya länkar fyra dagar innan vår avfärd, och han stod på sig att jag inte behövde betala dom pengarna för boendet, han skulle hjälpa mig ju.
Okej! Dagen innan ringde jag honom för att säkra att det fortfarande gällde och det gjorde det, samt att han skulle hämta mig och Vilma på flygplatsen när vi landat och hämtat bagaget.
När vi var framme ringde jag honom utanför utgången till flygplatsen, då han svarar mig att ”han kör från Ierapetra nu”, -Vad i helvete?! Utbrast jag. -Du skulle ju vara här nu? Jag står med två resväskor, Mias aska och en hund... -Hur fan tänkte du?
Som sagt – Ingen bra början, och taskig start.
-Så vad väntar nu då?
Det är fortfarande inte klart med dokumentering från dom Grekiska myndigheterna än, jag väntar på att få ett klartecken från gov.gr och deras ansvariga i frågan om att få sprida Mias aska i havet.
Man kan såklart göra detta utan myndigheternas kunskap, och även om jag har alla övriga dokument i ordning från Sverige, så är det inte rätt och jag vill att Mia ska få ett fridfullt avslut.
Som med mycket annat i Grekland är det väntetider, förseningar och nya anpassningar hela tiden, så även nu och det tär på mig och mitt tålamod. Det jag planerat med Mias spridning av hennes aska blir ändrat och försenat. Oftast på grund av saker jag tycker man kunde förutsett och kanske tänkt om? Men så är det och jag får fixa det mesta själv trots allt.
Listan börjar bli smockfull och jag kämpar med att hålla koll på vad som ska göras.
Jag känner att detta kräver krafttag från mig och jag måste skärpa till mig, genast!
Första dagarna i ett nytt liv.
Jag vaknar tidigt på morgonen, runt 06:00.
På sängbordet står det ett foto på Mia som hälsar mig 'God morgon' varje dag.
Förr brukade Vilma väcka mig men inte nu, nu är det jag som kallar på henne. Hon ligger i sin egna hundbädd som jag packade ner och har haft magasinerat, nu ser jag hur hon njuter och har något som känns ”hemma” i all röra här i ”grottan”.
Jag kallar lägenheten för 'grottan' mest för att jag och Mia bodde väldigt trångt ett tag i Makry Gialos innan vi flyttade till större, då var det en mörk 2-rums lägenhet som låg inåt en bakgård, där väldigt lite ljus nådde in.
Lägenheten hade heller inga fönster som låg mot väg eller gatan, så för att få ta del av dagsljuset fick vi promenera ut och sätta oss vid vårat utebord med stolar. Ni som följt bloggen under några år kommer kanske ihåg grannen med ”vattenmani”? Där man spolade och skrubbade bakgården 4-5 gånger om dagen. Den fukten i morgonsolen ska vi inte tala om, när vattnet dunstade och fick bakgården att kännas som en bastu i redan 35+ grader.
Nåja, Vilma var det ja.
Jodå. Mimmi, Mias hund, stannade i Sverige hos min lillebror med hans familj. Här älskar hon att vara med barnen och att få ingå i en större flock, Mimmi är nämligen ingen 1-persons hund och trivs bättre med uppgifter och aktivitet, vilket hon får mycket av i en småbarnsfamilj ute på landet i Skåne.
Deras andra hund – Luna, ger Mimmi ett välkomnande som passar hennes ras, Där jakt och instinkter som unga hundar behöver få utnyttjat kommer till väl användande.
Vilma har inte varit deprimerad kring att Mimmi inte är med oss, medan Mimmi har letat efter mig och Vilma ett par gånger hemma hos lillebrorsan.
”– Kärlek är bron som förbinder två själar och visar att tillsammans är de starka...”
En bro mellan två öar.
”- Det är så tomt här. Du måste komma tillbaka, jag saknar dig, inget känns längre viktigt eller riktigt...”.
Mitt morgonkaffe dricker jag ur Mias favoritmugg, jag borstar mina tänder framför toalettspegeln där vissa av hennes saker finns. Jag måste ha dom där, det känns lugnande. Som om att hon är hemma trots allt. -En illusion? Javisst, men jag är inte 'där' än.
På hyllan under spegeln står hennes tre favorit sommar parfymer – ”Fantasy” av Britney Spears och ”Daisy” av Marc Jacobs och en tom ”Rush 2” av Gucci, tre läppstift, hennes Foundation – ”L'Oréal W70” som jag har memorerat under åren med Mia, och hennes tandborste står sidan om min i glaset i väggstativet.
Sidan om dom nyinköpta handdukarna hänger hennes nattlinne. Jag luktar på det när jag borstat klart tänderna och är på väg ut, den doftar fortfarande av Mia.
I hallen vid ytterdörren står hennes skor hon hade på sig sist.
Jag packade ner dom på sjukhuset och la dom i min resväska. Ibland när jag kommer hem från min och Vilmas runda känns det som om Mia är hemma när jag öppnar dörren. Vilma viftar glatt på sin lilla ”knorr” till svans varje gång vi kommer hem när hon ser dom.
Jag glömmer att även Vilma saknar Mia.
Jag känner av detta förbannade tveeggade svärdet;
– ”Jag vill, men detta är förödande för dig Robban”. Jag känner mig lika förvirrad som bestämd, och saker byter ibland från ”viktigt” till totalt ”ologiskt” där jag försöker skapa nya rutiner för att fortsätta med mitt liv, men där Mia finns med i varje vrå och jag vägrar släppa.
”-Dom ljus som vi tände
dom har brunnit ner.
Jag måste söka ett nytt ljus
så jag kan se...”
Jag skickar fortfarande meddelanden till Mia på Messenger, och trots att jag inte får svar så finns hoppet där ute även om den är minimal, kanske även omöjlig? -Men det skiter jag i!
Jag vet inte om det är självplågeri eller rent av självdestruktivt? Vad vet jag? Jag är ingen psykolog.
Kanske svaret ligger närmare till hands om man ser det som ett stöd jag lutar mig på just nu?
Och jag känner mig inte riktigt 'färdig' för att släppa detta. Jag kan inte det heller då jag inte fått bearbeta klart det som hänt. Jag förstår nu de som efter flera år fortfarande inte kan släppa.
Hört på Caféet
Vissa dagar sitter jag i bilen och kör till affären och börjar plötsligt gråta – En klump med is sitter fast i magen och jag känner hur den fastnat där hur jag än försöker kvälja det.
Jag andas in häftigt genom näsan och ut genom munnen, Ja! Jag hyperventilerar. Men jag löser det på det sättet och det funkar.
Ögonen känns stundtals som om jag har allergi då jag har röda sår runt om för alla tårar jag försöker dra bort med mina fingrar, men jag säger att det är 'allergi' till de jag möter, även om dom inte tror ett dugg på vad jag säger.
Jag har gett mig tusan på att fortsätta göra det jag gjort i Mackan trots att jag inte är där just nu. Att bibehålla kontakt med alla vänner och bekanta.
Jag förstår lite bättre nu hur de med PTSD känner sig när det helt apropå bara kommer sådär utan någon som helst förvarning. Visst, man vet själv att vissa saker framkallar det, men man man kan inte alltid vara på helspänn heller.
Detta kommer ta tid och stundtals kommer det vara jobbigare.
Ett steg fram, Två steg tillbaka...
Mias Ipad är full med filmer och bilder. Minnen jag inte kan ta bort trots att Netflix-appen säger att minnet snart är fullt och inga fler filmer går att ladda ner. Jag vägrar ta bort något och väljer att ladda ner det jag ska se på för stunden,
”-Det är ju för helvete vår historia...” Tänker jag, och klamrar mig fast vid detta 'minnesarkiv'.
Filmerna på oss två och på Mia är jobbiga att se på, men nyttigt för mig.
I filmklippen hör jag Mias röst och det värmer i mitt hjärta.
Hon låter så lycklig och hennes röst är så ljuvlig att jag ser om klippet gång på gång bara för att få höra hennes skratt igen. Hennes ljuvliga skratt som alltid har känts som min själs plåster.
Hennes Mobiltelefon använder jag endast för att lyssna av.
Jag ringer den och hör hennes röstmeddelande som alltid får mig lika ledsen, inte för att det är dåligt utan för att det är härligt. Svårt att förklara, men samma sak här – Jag tror jag lämnat hundra röstmeddelanden som aldrig kommer bli avlyssnade, inte av mig heller, och varje gång jag hör 'plinget' i hennes lur blir allt som vanligt igen - trist, ensamt, tyst. Jag inser genast att Mia inte någonsin kommer tillbaka.
Det blir liksom som en slags konstgjord bro mellan två öar, ungefär.
Broar med en tät dimma i båda ändarna, och jag har ingen som helst aning vilket håll jag ska ta?
En 'väntan' på något som inte finns?
Jag vet att jag är lågt ifrån ”färdig”, och det kommer ta sin tid – Det får ta all sin tid.
I dagsläget vet jag varken ut eller in och min vardag handlar mest om att hålla mig i linje till vad jag måste göra. Vilma håller mig alert och utan henne... Ja, det vete katten hur detta gått annars?
Jag gör notiser i telefonen om dagens ”att-göra-lista” som jag lika fort glömmer bort.
Vissa dagar kommer jag på mig själv undra om jag ens har ätit idag? Och även vad i så fall?
Härom dagen såg jag att min vän Dimi ryggade tillbaka när vi satt och fikade – ”När tog jag en dusch sist?” kom jag på mig själv med att undra över. -Robban, skärpning!
Vilmas rutiner kommer först, och det är än så länge sköna rutiner. Vi går långrundor några gånger om dagen, helst på morgonkvisten när det är skönt väder ute.
Ofta ser hon mig gråta eller vara ledsen och sätter sig hos mig, jag glömmer bort att vi faktiskt är två – hon och jag, och även hon ser och känner en saknad efter Mia.
Hon ligger oftast i sin hundkorg och ser mot ytterdörren, väntande. Säkert i tankar kring var hennes 'mamma' tagit vägen? Hon brukar ju komma hem snart igen efter att ha varit borta någon månad;
”-Vi är ju här nu mamma, i vårt nya boende som förr. Var blir du av, vi väntar ju...?”
Jag vet faktiskt inte vad som är värst – Att inte veta hur eller att inte veta vad?
Hur ska det gå? Vad kommer jag klara av ensam? Och inte minst så med kunskapen om jag har bestämt mig för att fullfölja denna resan vi två tog - Denna gången gör jag den helt ensam.
– Gör du rätt nu Robban? Är det verkligen såhär du vill leva?
Alla ni som peppat mig och talat om för mig att detta är det bästa för mig och att jag måste fortsätta denna resan, även om den är ensam. Jag undrar om ni inte är mer säkra på detta än jag? Och att jag försöker att inte ställa allt för höga krav eller rusa fram.
Om jag tvekar? Om jag tvivlar? - Absolut!
Om jag är livrädd? - Kan ni ge er fan på!
– Detta måste gå bra, Robban... För Mias skull.
Avslutningsvis
Det finns bara en av dig – Ni är alla unika!
Våga älska! Våga säga det du vill, skjut inte upp det som betyder något.
Berätta om din kärlek – Varje dag! Livet är för kort för att tas förgivet,
Livet är för kort för att inte hinna uppskatta den man älskar,
Och livet gör inga repriser – Du har den tid du fått.
Simma lugnt där ute i livets ocean!
Kärleksfullt,
”Världens rikaste fattiglapp”.
Glöm inte och Gilla Enkelbiljett / Kretabloggen´s Facebooksida och/eller prenumerera på vår Youtube kanal! - Ingen registrering krävs, bara klicka på ”SUBSCRIBE / PRENUMERERA”.
Kommentarer